Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Svikaren av Arabien

Som en beduin bland beduiner skildrade T E Lawrence arabrevolten under första världskriget. Men efter 
krigsslutet kände han sig som en svikare. 
Claes Hylinger läser med nöje hans muntert sakliga rapporter från fronten – nu på svenska.

Böcker

T E Lawrence

”Arabien – hemliga ­rapporter”

Övers: Erik Carlquist

Bokförlaget h:ström

Ni har kanske sett filmen? ”Lawrence av Arabien” spelades in i början av sextiotalet med Peter O’Toole i huvudrollen och David Lean som regissör och blev en stor publiksuccé. Eller ni har kanske läst boken, ”Vishetens sju pelare”, där T E Lawrence själv berättar om sina äventyr under arabrevolten 1916–1918. Jag måste erkänna att jag bara har sett slutet av filmen och bara har läst delar av ”Vishetens sju pelare”. Det är något med den boken som stör mig. Jag ska återkomma till det.

Thomas Edward Lawrence utbildade sig till arkeolog i Oxford, läste litet arabiska och gjorde 1909 sin första studieresa till Palestina och Syrien tjugoett år gammal. Två år senare deltog han i utgrävningarna av den hettitiska staden Karkemish vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Han blev kvar i området under de närmaste åren och allteftersom den politiska spänningen steg och krigsutbrottet närmade sig, ägnade sig arkeologerna mer och mer åt att rita kartor och samla in militära uppgifter till den brittiska underrättelsetjänsten.

Situationen var den, att det osmanska turkiska riket alltjämt hade överhöghet över den bördiga halvmånen och Arabiska halvön. Islams kalif satt i Istanbul. När första världskriget bröt ut, ställde sig Turkiet på Tysklands sida och kalifen utfärdade en ”fatwa”, ett påbud, som förklarade att kriget var ”jihad”, ett heligt krig. Därmed var det varje muslims plikt att strida mot engelsmän, fransmän och ryssar.

Som motdrag upprättade engelsmännen Arabbyrån i Kairo; chef var D G Hogarth (i det civila chef för Ashmolean Museum i Oxford), som tidigare lett utgrävningarna i Karkemish. Med sig hade han den legendariske arkeologen Leonard Woolley, den inte mindre legendariska forskningsresanden Gertrude Bell, den unge Lawrence och några till.

Planen var att kontakta emiren av Mekka och uppmuntra honom till uppror mot turkarna. Han var ättling till profeten Muhammed och den ende som kunde göra kalifen i Istanbul rangen stridig som muslimernas ledare. Och det gick som önskat. I juni 1916 grep emir Husayn till vapen, tillfångatog turkarna i Mekka och intog Jidda och en rad andra orter längs Röda havets kust. Arabrevolten hade inletts.

Vid samma tid började en liten underrättelsetidskrift ges ut, Arab Bulletin, avsedd för politiska och militära beslutsfattare, med Ho­garth som redaktör.

Den gamle emiren hade fyra söner, varav två visade sig vara skickliga krigare, Abdullah och Faysal. Lawrence reste med en brittisk regeringstjänsteman till Hijaz för att träffa dem. Han fann Faysal vara den mest karismatiske, den ende som eventuellt skulle kunna ena de många beduinstammarna mot fienden.

Kort därefter placerades han som förbindelseofficer hos Faysal och levde sedan i långa perioder som en beduin bland beduiner. Och rapporterade regelbundet hem till Arab Bulletin.

Dessa rapporter från åren 1916 till 1918 gavs långt senare (1939) ut i bokform och har nu också kommit på svenska. Ett tänkvärt förord av Jan Hjärpe beskriver det politiska spelet. Lawrences depescher berättar vad som hände på fältet.

Han lyckades av allt att döma vinna Faysals respekt och beduinernas förtroende. En svår sak var det, och han var fullt medveten om fallgroparna. Han nedtecknade några goda råd till den som ville försöka sig på något liknande och skickade dem till Arab Bulletin. Det första rådet var att ta det lugnt i inledningsskedet. ”En dålig start är svår att komma över.” Därefter gällde det att lära sig så mycket som möjligt om sitt värdfolk.

”Lär känna deras familjer, klaner och stammar, vänner och fiender, brunnar, berg och vägar. Gör allt detta genom att lyssna och genom att fråga indirekt. Ställ inga direkta frågor. (…) Var litet stel till en början.”

Det handlade framför allt om att undvika de små misstag som skulle kunna omintetgöra hela veckors möda. Till exempel: bär aldrig hatt! Bär en arabisk huvudduk. Beduinerna hyser en stark motvilja mot hattar. De tror att euro­péernas ständiga hattbärande är grundat på någon omoralisk eller irreligiös princip, ”och om du bär hatt kommer dina bästa arabiska vänner att skämmas offentligt för dig”.

Den fadäsen undgick han, eftersom Faysal på ett tidigt stadium uppmanat honom att bära arabisk dräkt när han var tillsammans med beduiner. Lawrence bar faktiskt en vit dräkt som fladdrade i ökenvinden, precis som Peter O’Toole i filmen.

När han oavbrutet studerade sina arabiska kamrater för att lära sig förstå deras anspelningar och tänkesätt var det av ren självbevarelsedrift. Det var nödvändigt att kunna samarbeta när man tillsammans utförde sprängattentat mot Hijazjärnvägen, som transporterade turkiska trupper. Beduinerna deltog bara i kriget på sina egna villkor. De kunde när som helst tröttna och rida hem till sin by.

Å andra sidan älskade de att kriga när de fick göra det på sitt eget sätt. De var vana att göra plötsliga räder för att förstöra och plundra och snabbt försvinna. Lawrence förstod skickligt att utnyttja deras kapacitet; efter många smärre drabbningar stod de till sist utanför Damaskus. Det var i början av oktober 1918. Turkarna hade redan flytt. General Allenby, som vunnit det avgörande slaget i Palestina, hade anlänt med sina tre arméer. Triumfens ögonblick var när Faysal i spetsen för femtio beduiner galopperade in på Damaskus gator under folkets jubel.

Bättre än så blev det inte. Araberna trodde att de hade kämpat för ett självständigt Storarabien, men England och Frankrike hade i hemlighet redan delat upp Mellanöstern mellan sig. Versaillesfreden innebar att Syrien och Libanon kom under franskt mandat, Palestina, Transjordanien och Irak under brittiskt. Lawrence kände sig medansvarig för sveket och gick in i en depression.

Emellertid lär han tillfälligt ha muntrats upp av en märklig föreställning som visades i London…

Den amerikanske journalisten Lowell Thomas hade rest till Palestina 1917 för att göra en propagandafilm om kriget, träffat Lawrence och tillbringat ett par dagar i öknen med honom och hans beduiner. Det var bakgrunden till boken ”With Lawrence in Arabia”, som kom ut några år senare och blev en bästsäljare. Lawrence framställdes där som en romantisk hjälte och ädel krigare. Thomas gjorde också en show på samma tema med skioptikonbilder, arabisk musik, ljuseffekter och sig själv som berättare. Dessa ”föredrag med bildvisning” fyllde Albert Hall i London kväll efter kväll. En miljon Londonbor ska ha sett föreställningen och ännu fler amerikaner när den visades i USA. Det var så T E Lawrence blev ”Lawrence av Arabien”.

Lawrence gjorde ingenting för att korrigera överdrifterna och fantasierna om honom. Han var kanske road till en början – han såg föreställningen fem gånger – men den falska berömmelsen blev med tiden en plåga. Han bytte namn två gånger och led periodvis av vacklande psykisk hälsa. Arbetsförmågan var dock oförändrad, han fullbordade en sjuhundrasidig bok om arabrevolten, ”Vishetens sju pelare”. Rapporterna till Arab Bulletin hade utgjort underlaget.

Det är dock något med ”Vishetens sju pelare” som gör mig betryckt.

Robert Graves, som skrev den första biografin om T E Lawrence, påpekade att en bok kan vara alltför välskriven, alltför krampaktigt perfekt. Han avslöjade att den ambitiöse Lawrence hade vänt sig till två av Englands främsta författare för att lära sig skriva professionellt – och det var kanske ingen bra idé.

Graves hade rätt. Själv läser jag mycket hellre de muntert sakliga rapporter som Lawrence skrev för Arab Bulletin, medan han ännu var en ung officer i Arabbyråns tjänst – innan fällan slog igen och han blev Lawrence av Arabien.

Claes Hylinger

litteratur@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.