Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 03:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/svindlande-bra-symbios/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Svindlande bra symbios

Dramatisk, surrealistisk och jordnära. Mattias Anderssons ”The mental states of Sweden” visar Sverige på teatern och teatern för ­Sverige, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä.

Om någon hade sagt för ett år sedan att det var på Dramaten jag skulle se teatern ömsa skinn, hade jag inte trott det. Men i ”The mental states of Sweden”, med dess enträgna anspråkslöshet, tar teatern ett kliv framåt – och Dramaten minst ett uppåt.

Det är inte en teknisk sak utan en fråga om självinsikt, om hur konsten ser på sin roll och förmår gestalta för publiken vad den faktiskt är till för: Om människan, för människan, så att vi ska förstå oss själva och varandra bättre. Jag har inte sett Anna Odells ”Återträffen” än, men tillåter mig ana att vad den gjort för biofilmen gör ”The mental states of Sweden” för teatern.

För här står nationalscenen själv på denna polistejpade spelplatta, snett leende i en tafatt, brydd piruett, osäker inför uppgiften. Jag drabbas av den svindel en ny konstupplevelse ger.

Så här ungefär går det till: Regissören Mattias Andersson har återanvänt sitt grepp från ”The mental states of Gothenburg” på Backateatern och låtit sociologer djupintervjua människor i Sverige (ett slags tvärsnitt av befolkningen). Hur de ser på teatern. Något ur deras liv de skulle vilja se gestaltat på scenen. Intervjuerna har han klippt i och sorterat ihop till en pjäs.

Den börjar som en förstaläsning i Dramatens egen artistfoajé, på pricken avbildad på scenen. Ulla Kassius scenografi ramar in utan åthävor och snittar upp där det behövs med klädställningar och synlig ommöblering så att glipan mellan ”teater” och ”verklighet” aldrig tätas.

Skeptiska skådespelare släntrar fram och får sina manus, det blir palaver om vem som ska göra vilken roll. Den ton som slås an är den skeva, roliga, som ska bära spelet kvällen igenom.

Där som det skär sig mellan teater och liv, exakt där utspelar sig föreställningen. (Ett litet inslag av publikmedverkan visar precis hur svårt detta är.) Än vinglar teatern och spelar falskt. Än tappar skådespelare geisten och ger upp, eller får inspirerade infall (typ när Alexandra Rapaport får tyghunden att kissa). Här finns också de stora tysta ögonblicken, när skådespelaren, personen i berättelsen som vi vet är verklig och publiken delar samma känsla. Hur når man dit?

Berättelserna är korta och olika: Omid Khansari som ohörd asylsökande. Torkel Peterssons mäktiga tvåordstragedi om farsan som slog. Irene Lindhs stolthet över en teckningstävling hon, en av resandefolket, vann.

En berättar, de andra går in och spelar. Det kan bli dramatiskt, som när Omid Khansari återger en elvaårings upplevelse av ett lägenhetsbråk. Anna Sóley Tryggvadóttirs lätt elektroniska musik förstärker laddningen. Eller surrealistiskt, som Nanna Blondells drömskt hungriga barndomsminne. Jordnära: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Hamadi Khemiri som öländska mjölkbönder. Alexander Salzberger i tjackpsykos. Björn Granath som ex-Afghanistanofficer. Julia Dufvenius bortfegade kärlek. Sofia Pekkari som pressad svensktalande i Finland.

Östermalmsdamen Lena B Eriksson minns hur ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1956 fick henne att upptäcka sin egen familj, och ännu ett fönster öppnas in mot teaterns hjärta.

Risken finns att människor förminskas när skådespelare gestaltar dem. Men regin bryter in och balanserar upp. Svagast är det körverk som gjorts av enkätsvaren från sjuka och utförsäkrade (det kom många). En kliché om det inte vore för den skruvade ton av rättshaveri som då och då stiger ur mumlet och blir vad man faktiskt identifierar sig med.

Så håller Mattias Anderssons regi balansen. Ingen stämning är helgjuten, oemotsagd. Utsagan blir sannast genom att tvivla på sig själv. Det är teater om teater men inte metateater. På något obegripligt vis lyckas föreställningen göra exakt vad den säger att den vill: visa Sverige på teatern, och teatern för Sverige. Och in i det sista skevar den på gränsen mellan vad teatern vill och verkligheten gör, för den lyder inte …

DN rättar

Khansari gestaltade pojken

Det är inte Omid Khansari utan Alexander Salzberger som gestaltar pojken som bevittnar ett lägenhetsbråk i ”The mental states of Sweden”, recenserad i går lördag.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt