Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Talande tystnad. Universiteten vågar inte kritisera Trump

I förra veckan hölls en konferens i amerikanska Phoenix om universitetsutveckling. Hundratals universitetsledare hade samlats. Intressant nog nämndes Donald Trumps namn inte en enda gång i de offentliga diskussionerna. En professor förklarade att ett sådant förhållningssätt numera är legio. Den chock som infann sig på många liberala universitet efter Trumps seger har övergått i en märklig tystnad. Kollegor uppmanar varandra att inte prata politik och ”Trump shaming” ses som fantasilöst och tjatigt.

Presidenten är demokratiskt vald så offentliga kommentarer om inskränkt press- och yttrandefrihet som tidigare var grundläggande värderingar vid universiteten har nu blivit dags- och partipolitiska. Av respekt för studenters politiska uppfattning anser många att det därför är klokast att vara tyst.

Det är hisnande hur snabbt det förgivettagna kan sättas i gungning. På mindre än ett år har det som uppfattades som fast förflyktigats. Under årtionden har vetenskap, universitet och högre utbildning setts som de främsta verktygen för samhällsförbättring. Kunskap har ansetts vara den självklara vägen till konkurrenskraft, utveckling och civilisationsbyggande.

Lovsången till forskning, den akademiska andan och den humboldtska idén om sökandet efter kunskap har lett till att nya universitet poppar upp över hela världen och gamla elitinstitutioner har fått ännu starkare rykten som globala ”mega brands”.

Men förändring kommer snabbt. Bara jämfört med för ett år sedan har legitimiteten för högre utbildning och vetenskap börjat krackelera.

Alltfler universitetskritiska röster börjar nu skönjas i olika tonlägen. De lyder som följer: Många universitetsstudier betalar sig inte och ­studenterna lämnas med stora lån som de ibland inte kan betala tillbaka. Universitetsadministrationen växer. Vetenskapen blir alltför specialiserad och i smala elfenbenstorn sitter akademiker som är ointresserade av annat än sin egen disciplin.

Forskningen ses som viktigare än undervisningen. Förlagen tjänar grova pengar på forskningspubliceringar. Det går inflation i antal tidskrifter och artiklar. Stora delar av den publicerade vetenskapen läses aldrig, eller citeras åtminstone inte. ”Liberal arts colleges” har alltmer börjat ifrågasättas och det som kallas politisk korrekthet har blivit en del av universitetens vardag. Studentgrupper kräver litteratur och föreläsare som inte är stötande. På välkända institutioner som Middlebury College och förstås University of Virginia har ord ersatts av våld. Samtidigt ökar kostnaderna.

Sådana observationer sätter vetenskapen i en svår situation. Från många håll börjar frågorna komma: Varför behöver vi betala så mycket till vetenskap och högre utbildning? Är forskning verkligen så viktig för samhället eller är den mer viktigt för den individuella forskarens karriär och självkänsla? Är kotterierna viktiga eller ens önskvärda i denna digitaliserade tid?

I korthet, vår kollektiva tro på vetenskapen ser ut att försvagas. I sekulära länder som Sverige har tron ​​på vetenskap i årtionden varit ett slags nationalreligion. Fakta, sanning och rationalitet har varit byggstenarna i de flesta industrialiserade länder. Nu är vi alltså kanske på väg att tappa denna tro.

Förra året utnämnde Oxford Dictionaries ”post truth” till årets ord. Ordet, som vi redan hört oräkneliga gånger innebär ju att objektiva fakta blir mindre inflytelserika. Känslor, personlig tro och egna sanningar ses som mer relevanta. Det andra begreppet som vunnit inträde är ”alternativa fakta”. I korthet är fakta och vetenskap mer omtvistade begrepp idag än bara var för några månader sedan.

Vi vet alla att det som en gång var ett faktum, som att jorden är platt, kan ersättas av ett annat faktum, som att jorden är rund. Fakta kan ständigt ersättas av nya alternativ. Så misstro till fakta är inte nödvändigtvis ett samhällsproblem. Men det som vi nu börjar se konturerna av är misstron till det vetenskapliga produktionssystemet i sig. Det är alltså vetenskapen som institution som nu ifrågasätts från så många håll.

När röster höjs från både höger och vänster så skadeskjuts vetenskapen ytterligare. ”Trigger warnings”, trygga rum och lättkränkthet å ena sidan. Alternativa fakta, post-sanning och hån av politisk korrekthet å andra. I mitten står universiteten och vågar vare sig ägna sig åt kritik av en president som säger de mest hårresande saker eller bjuda in föreläsare som kan väcka anstöt. Kvar står en vittrande yttrandefrihet och en eroderad bas för den fria tanken och det fria ordet.

Om vi skiljer mellan vetenskap och tro har vi ironiskt nog hamnat i ett läge där vägen till ett fortsatt fritt samhälle går via tron på vetenskapen. Det vetenskapliga förhållningssättet och produktionssystemet är ryggraden i ett fritt samhälle. Att låta ifrågasättandet av detta förhållningssätt normaliseras är kanske det farligaste vi kan göra. Om Humboldt hade levt i dag hade han stått på barrikaderna, inte bara i Phoenix utan i alla länder som kallar sig civiliserade.

Det är alltså vetenskapen som institution som nu ifrågasätts från så många håll.