Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 04:03 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-bhopa-eftertanksamt-och-koncentrerat-avlyssnat-puffande/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Teater Bhopa. Eftertänksamt och koncentrerat avlyssnat puffande.

Marsipanmage av Mats Kjelbye

Scen: Teater Bhopa, Göteborg

Regi: Malin Stenberg

Scenografi: Heidi Saikkonen

Kostym: Lena Selander

Musik: David Bolander, Martin Holm, Henrik Olsson

I rollerna: Harry Goldstein, Niclas Hasselqvist, Jonas Hedlund, Pär Luttropp, Anna Lyons

"Marsipanmage", Teater Bhopas och Mats Kjelbyes uppföljare till förra höstens grandiosa epos om Kubas historia från kolonialism till Castro, är betydligt mindre till ämne och omfång - men kanske lika revolutionerande. Den nya pjäsen sätter mansrollen under debatt och det är som bekant ett ämne som bränns nästan lika mycket som kommunism.

I ett hus på landet bor fyra män, som var och en på sitt sätt brottas med egna och andras bilder av vad det är att vara man. I denna krutdurk för författaren ner en brinnande tändsticka i form av en kvinnlig hyresgäst. Pjäsen är en skildring av de explosioner som sedan följer.

Fast så mycket smällande blir det faktiskt inte, mer ett eftertänksamt och koncentrerat avlyssnat puffande, som publiken leende kan känna igen eller leva sig in i.

Malin Stenberg har gjort en vacker och mycket rytmisk föreställning - som om själva formen vill hjälpa pojkarna på scen att våga lyfta fram känsligheten inom sig. Till det ovanligt stimulerande helhetsintrycket bidrar Heidi Saikkonens stiliserade, fyrliknande scenbild och inte minst den nedtonat dramatiska teatermusiken, som på egna stigar följer föreställningen i spåren.

Texten är lite kantig. Ibland verkar författaren ha fått ett skojigt infall och då får det vara med oavsett hur det stämmer med handling och karaktär. Ibland verkar han glömma bort en och annan av sina rollfigurer för att i stället lägga all energi på några andra.

Det gör nu inte så mycket. Föreställningen lever, skådespelarna vet varför de är där, och trivs med det.

Mikael Löfgren

mikael.lofgren@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt