Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 01:21 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-som-vagrar-vara-likgiltig/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Teater som vägrar vara likgiltig

Den litauiske regissören Oskaras Korsunovas medverkar på Bergmanfestivalen med två väldigt olika pjäser: en intensiv version av ”Stormen” och en naken uppsättning av andra delen av Gorkijs ”Natthärbärget”.

”Miranda” är den litauiske regissören Oskaras Korsunovas version av Shakespeares ”Stormen”. Ett tätt, intensivt och instängt drama långt från öppna havet, men nära Shakespeare genom Povilas Budrys viga, berättande skådespeleri, hans groteske Gollumlike Caliban och Airida Gintautaites blixtsnabbt uppdykande gnomiska Ariel.

Allt utspelar sig i en belamrad öststatslägenhet. Här bor Prospero och hans i förlamning och spasmer fjättrade Miranda. Varje kväll kräver hon att fadern ska läsa pjäsen om Miranda för henne, och varje gång får den liv, också i takt med att vodkaflaskan töms: lägenheten förvandlas, bägge går i och ur rollfigurerna och allt blir rekvisita i Shakespearedrömmen, som är kort och intensiv. Både en historia om kroppens fängelse och själens frihet, och om nationers fångenskap under Sovjetmakten, och den hägrande befrielsen.

Och allt finns i fantasin: ön, havets bränningar som kommer ur den stora radioapparaten, baletten ”Svansjön” på den lilla teven, som är bilden av Mirandas längtan. Föreställningen är lika full av infall som lägenheten av rekvisita, och riktigt vad dramat utmynnar i är svårt att helt förstå. Miranda kan i slutet gå, och går (eller dansar, i en bild som nog kunde ha strukits), och i föreställningssamtalet efteråt säger Oskaras Korsunovas att hon är Prosperos själ, för vars frihet han offrar livet. Och också om man inte riktigt ser hur detta går till stämmer det med känslan som föreställningen ger i stort.

Helt tvärtom är OKT:s andra föreställning på Bergmanfestivalen. Ingen scenografi, massor av skådespelare, ingen illusion, bara naken förtvivlan.

Korsunovas ”Natthärbärget” består av andra delen av Gorkijs klassiska pjäs från 1902. Luka, Jesusfiguren som var här och som gav hopp åt samhällets utstötta har lämnat dem. I denna hopp- och gudslösa värld sitter de nu uppradade framför oss som vid Leonardo da Vincis nattvardsbord på vilket glas och flaskor hopar sig i överväldigande mängd och högen med små snacks starkt påminner om oblater. Det finns alltid lite humor i Korsunovas förtvivlan, vilket gör den desto mer svidande. En kring bordet, skådespelaren, går bort och hänger sig, kanske är han Judas, förrädare med sin dröm om Det andra: dikten, teatern, rollerna. Enda tillägget till Gorkijtexten är den Hamlet-monolog om skådespeleriet som han deklamerar.

I övrigt händer ingenting – jämförelserna med Becketts ”I väntan på Godot” och Lars Noréns ”Personkrets 3:1” har gjorts av många sedan föreställningen hade premiär i oktober 2010.

Ändå finns här både dramatik och människoöden, märkligt väl gestaltade av ett gäng fantastiska skådespelare, var och en med sin detaljstudie inuti det allmänna förfallet. Bara genom sina attityder, blickar, förhållanden till varandra skapar de var sin alltmer fördjupade historia. Fyllan i olika grader speglar deras överlevnadsstrategier och särskilda egenskaper. Det är mästerlig teater som inte kan detaljregisseras utan bygger på skådespelarnas eget intuitiva skapande.

Samtidigt: De är utslagna, försupna, men inga observationsobjekt. De är vi. På väggen bakom sitter Europakartan uppnålad, och rätt som det är blir publiken också bjuden på vodka.

Hopplösheten är inte det privata ödet utan bilden för en värld som kantrar, som vi låter gå förlorad.

Två mycket olika föreställningar från OKT alltså, men bägge karaktäriserade av Korsunovas egensinniga temperament och höga temperatur: teater som vägrar vara likgiltig.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt