Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Tonträffar dygnet runt

Dirigenten Kristofer Wåhlander har sin egen orkester i Sankt Petersburg. Med en stor och krävande publik. I Ryssland har den klassiska musiken en ställning som saknar motstycke.

Han kommer från Löddeköpinge i Skåne men pendlar i dag mellan Sverige och Ryssland, det nya hemlandet. Musiken har alltid varit viktig. Någon tygnalle hade Kristofer Wåhlander aldrig som barn, i stället en leksaksgitarr. Att det skulle bli musik i någon form när lille Kristofer blev stor, var självklart. Men inte att han skulle bli dirigent.

Det beslutet växte fram under den klassiska gitarrutbildningen i Manchester, Storbritannien, och förde honom så småningom till Sankt Petersburg i Ryssland, där han fick förmånen att öva och repetera med ett antal unga musiker. Kristofer Wåhlander är med sina 31 år äldst i gruppen, som nu utgör hans egen orkester.

Det är en tacksam men också krävande uppgift, för här duger det inte med en halvdan insats. Ryssar ur alla samhällsklasser lyssnar till klassisk musik. Publiken är kunnig och förväntar sig mycket av ut­övarna. Konserterna är ofta billiga; den klassiska musiken är här folkkultur; det är inget överklassnöje att gå och lyssna på Stravinsky eller Tjajkovskij.

Men nordiska tonsättare som Jean Sibelius, Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén känner den ryska publiken inte till, så Kristofer Wåhlander tar på sig uppgiften att arrrangera nordisk musikfestival i Sankt Petersburg.

I dokumentären ”Kristofers orkester” av Viveca Ringmar får vi följa honom, ständigt på språng, om det så är repetitioner med orkestern, jagande efter sponsorer, umgänge med lilla dottern Klara, pianospel med hustrun tillika pianoläraren Natasja, som han träffade på konservatoriet i Sankt Petersburg, eller bilfärd till flygplatsen med vidhängande krock (snabbt avhandlad vid vägkanten) på väg att hämta den svenske pianisten Per Tengstrand, som ska spela Stenhammar för ryssarna. Tengstrand beskriver efter konserten den ryska publiken som lyssnande, mer koncentrerad och distanserad än den amerikanska, som å andra sidan alltid visar mer uppskattning än den menar.

All tid ska utnyttjas, och följaktligen arbetar Kristofer Wåhlander också när han kör bil, för då lyssnar han till symfonierna, lär sig dem. Men hans dirigentlärare Leonid Kortjmar tycker att den unge svensken borde arbeta ännu mer med musiken och inte splittra sin uppmärksamhet så mycket. Man måste älska musiken mer än sig själv, säger han.

Den ryska musiken beskriver Kortjmar som vulkanisk, en musik som har svårt att hålla tillbaka känslorna även när den någon gång försöker. Han anser att öppenheten och känslosamheten är utmärkande för det ryska folket, som har så gott om stora kompositörer, men inga filosofer att tala om.

Att vara ett litet barn med musicerande föräldrar kan innebära tidiga klanguppelvelser som sätter sig i hela kroppen. Det får Klara, bara några månader gammal, erfara. I en scen ser vi de unga föräldrarna spela fyrhändigt på flygeln medan Klara placerats ovanpå densamma i sin babystol, där hon får rytmen, ögonkontakten och ljudet på en och samma gång, en sorts musikalisk totalupplevelse.

Tomas Lisinski

tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59

VECKANS KONSERT: 
KRISTOFERS ORKESTER

SVT 2 19.00

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.