Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Toppnivå. En Carmen med självklar pondus

”Carmen”

Opera av Georges Bizet. Regi: Ulrik Qvale. Scenografi, kostym: Karin Sundvall. Koreografi: Ambra Succi. Med Anna Larsson, John Daszak, Anne Wik Larssen, Krister St Hill m fl. Dala­sinfoniettan, dirigent: Daniel Blendulf. Scen: Dalhalla, Rättvik

Ett bevis bland många på ”Carmens” odödlighet är alla de sviter och rapsodier, parafraser och potpurrier som gjorts och görs över Bizets musik. Ett annat är alla varianterna på själva storyn, alltifrån Prosper Mérimées 1840-talsnovell till stumfilm, musikal, baletter och en ”hip hopera” med Beyoncé. Men överlägset framgångsrikast är Georges Bizets mästerverk från 1875 som ohotat håller ställningen som världens mest spelade opera.

Självklart, således, att ”Carmen” förr eller senare skulle landa på Dalhallas mastodontarena.

Det är den tredje operaproduktionen i det berömda kalkbrottet signerad produktionsbolaget Fal Parsi – som även driver operaladan i Vattnäs några mil norrut. Nu har dessutom förbindelse upprättats söderut med lilla operafestivalen i Dala-Floda och deras aktuella fäbod-Carmen. Bakom all denna Dalalokala kulturkreativitet står driftiga operasångare, som paret Anna Larsson och Göran Eliasson.

Hon är sedan länge mest känd – ja, världsberömd – för sina Wagnerroller. Men ”Carmen”, det ultimata paradpartiet för en blodfull mezzosopran, har fått vänta till nu. Och kanske har hon fått dröja lite för länge. Eller tvärtom: Malena Ernman, t ex, har sagt sig ångra sin alltför tidiga Carmendebut.

Ett lockande men ack så farligt fruntimmer, zigenerska till på köpet.

För det är svårt att komma ifrån. I kontrast till Bizets fräscha musik står librettots schablonbild av den frihetsälskande, sexuellt frigjorda ”zigenerskan”. Inte den romska kvinnan, utan en exotisk drömkvinna helt lösgjord från klanens heders­krav. Anna Larsson gör henne i långbyxor, mer lockande genom sin självsäkra pondus snarare än erotiska karisma.

Miljön på Dalhallas stora scen – där också orkestern huserar – är enkel, för att inte säga torftig. ”Carmen” utspelar sig bland fattigt folk, någon gång någonstans, som får hålla till godo med plastskynken och byggnadsställningar. En antiscenografi som hade kunnat göra jobbet med en vassare ljussättning än här. Men när augustimörkret tätnat till tredje akten sveper Dalhalla­magin in med små upplysta roddbåtar och Carmens ”spåaria” blir en ödesmättad höjdpunkt.

Här är Anna Larsson som bäst med sin vackert dunkelfärgade röstklang och tunga frasering. Den ligger henne ibland till last i de snabba passagerna, och även för John Daszaks Don José kan intonationen svaja när det hettar till. Också han klarar av Dalhallas storskaliga format, men på bekostnad av det lyriska uttrycket.

Krister St Hill, däremot, är en veteran som tjurfäktaren Escamillo. Men av trött slentrian inte ett spår. Snarare har han utvecklat denna hunkroll och hans baryton klingar stiligare än någonsin. Anne Wik Larssen är nykomling som Micaëla – ännu en ung norsk sopran jämte Elisabeth Teige vid närbelägna Opera på Skäret att hålla öronen på.

Ögonfröjden i föreställningen är Ambra Succis fräcka dansare, som får kompensera för den svaga regin. Och Dalasinfoniettan under Daniel Blendulf levererar på toppnivå.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.