Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 08:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/transtromer-svavar-i-egen-rymd/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tranströmer svävar i egen rymd

RECENSION BÖCKER

Tomas Tranströmer

Den stora gåtan

Albert Bonniers förlag

I den nya samlingen "Den stora gåtan" har Tomas Tranströmer lämnat samtidsbilderna och gått i en allt mer stiliserad bildvärld. Det är dikter som likt en båt vänder upp mot mörkret och döden, skriver Åsa Beckman.

Tomas Tranströmer svävar i en egen rymd ovanför den svenska poesin tillsammans med Joseph Brodsky, Robert Bly, Seamus Heaney och de andra stora fixstjärnorna.

Han har gett oss bilder som bärs av en sådan direkt enkelhet att de inte bara gått in i den svenska poesin utan också i våra svenska medvetanden: "Jag spelar Haydn efter en svart dag/och känner en enkel värme i händerna", "En skugga drar sin kälke mellan husen", "Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram/inte mer" eller, en av mina favoriter, "Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,/antänder gräset på ett ögonblick".

Ändå har Tomas Tranströmer aldrig riktigt varit "min" poet. Hans poesi är vacker och välformulerad, men jag har inte blivit intresserad av den. Inte på det sättet som gör att man ägnar nätter och dagar åt den, som gör att man måste dit igen och igen. Om man blev lyrikläsare under det språkorienterade 80-talet har man inte haft helt lätt för Tranströmers smidiga språk. Hos honom är språket opersonligt men bilderna personliga. Inte heller har man haft lätt för hans nedtonade och diskreta diktjag som likt en grå resenär färdas genom det sena 1900-talets Sverige. Han ser alltid omgivningen på håll. Människor betraktas genom tunnelbanefönster, från bilar, på perronger.

När jag nu läste om samlingarna såg jag hur mycket hans beskrivning av Sverige påminner om Katarina Frostensons tidiga stadsdikter från 80-talet. Här finns samma känsla av minnesförlust, av att befinna sig i ett land utan historia. De två, som ofta anses som motsatser, är på många sätt lika.

I framtiden håller jag inte för otroligt att man kommer att dra en social linje från Tranströmer över Frostenson till Lars Mikael Raattamaa. Från modern till postmodern alienation över till språklig aktivism.

I dag kommer den nya samlingen "Den stora gåtan". Det är den tredje boken som kommer ut efter den stroke som drabbade Tranströmer för fjorton år sedan. Han skriver, men han skriver mödosamt. 1996 kom diktsamlingen "Sorgegondolen" med rader som "Det enda jag vill säga/glimmar utom räckhåll/ som silvret/hos pantlånaren". I den nya boken är formatet mindre, tonen nedskruvad, raderna färre. Tranströmer har gått över till en mer stiliserad bildvärld där samtidsbilderna är färre.

Begravningarna kommer

tätare och tätare

som vägskyltarna

när man närmar sig en stad

Tusentals människors blickar

i de långa skuggornas land

En bro bygger sig

långsamt

rakt ut i rymden.

Vi befinner oss på en plats där tiden håller på att ta slut. I inledningen påbörjas bron ut i den okända rymden. Men sedan är det som att Tranströmer släpper den föreställningen. I stället kommer ett tjugotal alltför disparata haikudikter. De är korta, kantiga, drömlika - oftast svarta och mardrömslika: flugor syr fast en skugga i marken, duvor saknar ansikten och getter betar eld under solen.

Men mot slutet, från den 9:e avdelningen för att vara exakt, är det som om de spridda dikterna samlar ihop sig och likt en båt vänder upp, upp mot mörkret och döden. Det är mycket, mycket fint skrivet. Man får plötsligt en känsla av att befinna sig på en okänd plats mitt emellan livet och döden. Härifrån går det inte att tala, det blir bara korta meddelanden. Måsarna skriker, havet kallar, man får en vindpust i ryggen. Och så står dikten till slut där, inför den stora gåtan.

Finalen fungerar nästan som en näradödenupplevelse där man tycker sig se korta fragment ur författarskapet flimra förbi. I en svindlande hastighet passerar en sista gång de döda följeslagarna, perrongerna, drömmarna, de overkliga ansiktena.

Det är en fantastisk final. "Han är en befriare av tankar och känslor. Det beror bland annat på att hans röst inte är omedelbart igenkännbar", skrev en gång Kristina Lugn om Tranströmer. "Den saknar egenart på samma sätt som till exempel elden gör. Vi går fria i hans språk." Först nu förstår jag fullt ut vad hon menar. I detta anonyma diktjag kan läsaren verkligen ta plats. Och konstigt nog blir det lättare när jaget visserligen är opersonligt men så intensivt som här i bokens slutminuter. "Håll ut näktergal! Ur djupet växer det fram - vi är förklädda", skriver han. Nu är det dags att vända tillbaka till debutboken "17 dikter" och för första gången resa med honom.

ÅSA BECKMAN

asa.beckman@dn.se 08- 738 22 07

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt