Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tredje sidan: Inga fästningar, inga vapen, inga härskare. En gång i tiden dominerades livet av en enda inspirerande kraft, kulten av den stora gudinnan

Är skapelseberättelsen tidernas mest lyckade hjärntvätt

Den säger att kvinnan bar skulden för att vi miste paradiset. Ny forskning tyder dock på att urtidens harmoniska samhällen färgades av en etik som förknippades med just kvinnan. En etik att lära av, menar Eva Moberg.

+++

DET FINNS inga framtidsvisioner längre, suckas det. Det finns inga utopier, ingen grund för hopp. Då skulle man kunna tro att glimtar av hopp skulle spridas snabbt, att goda nyheter skulle tas emot med öppna armar.

Men så sker inte - om nyheterna strider mot outtalade axiom i vår kultur, som att utvecklingen alltid går framåt och uppåt, och att människans natur är identisk med människan under manssamhället.

Om man ett ögonblick lyckas befria sig från dessa förutfattade meningar - och läser engelska - kan man ta till sig en mängd nya hoppingivande forskningsresultat från mytologi, antropologi och framför allt arkeologi.

Såvitt jag vet har inget svenskt förlag ännu översatt en av de viktigaste sammanfattningarna av de nya resultaten, "The Chalice and the Blade" (Kalken och klingan), som kom ut redan 1987, skriven av den amerikanska fredsforskaren, advokaten och tvärvetenskaparen Riane Eisler. (Den finns dock på danska och norska.

Boken är en bedrift, ett klartänkt och levande koncentrat av forskning från oerhört stora fält i tid och rum. Eisler lyfter fram tolkningarnas innebörd och drar ut konsekvenserna av dem för vår tid och hela vår människosyn.

Hon för också in systemteoretiska perspektiv, med begrepp från kaosforskningen, men den delen av boken skulle föra långt att gå in på här.

Genom kol 14-metoden och annan ny teknik har massor av arkeologiskt material omdaterats och ofta visat sig vara betydligt äldre än man trott. Utvecklingstron har fört på villospår: om ett föremål har varit mer avancerat än ett annat, så har man utgått ifrån att det har skapats senare. En mer fördomsfri utgångspunkt i förening med en mängd nya utgrävningar under de senaste decennierna har gett en ny och överraskande bild av förhistorien.

När teorin om ett förhistoriskt matriarkat aldrig kunde bevisas, drog man helt enkelt slutsatsen att patriarkatet alltid hade funnits. Var det inte det ena, så måste det ju ha varit det andra! Antingen - eller, enligt vårt välkända tankemönster. Att det kunde ha funnits ett balanstillstånd mellan könen var en alltför utopisk tanke för atttas på allvar. Ändå framstår den nu som sannolik.

Följande övergripande mönster måste nu anses belagt med till visshet gränsande sannolikhet:

1) Ett stort systemskifte ägde rum i sydöstra Europa och Främre Asien någon gång mellan 5 000-4 000 år f Kr och 1 000 år f Kr.

2) De stora krigen uppstod och institutionaliserades under denna period.

3) Kulturen dessförinnan var påfallande fredlig och varade betydligt längre än vår egen kultur.

4) Denna kultur var betydligt mer utvecklad materiellt och kulturellt än man tidigare trott.

5) Den världsbild som då rådde dominerades av tron på livgivande gudinnor och var betydligt mer egalitär och mindre hierarkisk än de senare kulturerna.

James Mellaarts utgrävningar i Catal Hüyük och Hacilar i nuvarande Turkiet visar minst femton sekler av kontinuerlig och fredlig, överflödande rik artistisk kultur. Inga vapen, inga befästningar, ingenting av eller om några mäktiga härskare. Allting genomsyras enligt Mellaart av en enda stor och inspirerande kraft, kulten av den stora gudinnan, naturens skapare.

Arkeologen Marija Gimbutas, vars verk beskrevs av Tore Håkansson på denna plats i går, har sammanfattat resultaten från cirka 3 000 utgrävningar i Europa och Främre Asien. Alla dessa utgrävningar från den neolitiska tiden (från cirka 10 000 år f Kr till cirka 3 000 år f Kr) visar en märklig inbördes likhet. Och dessutom en slående likhet med utgrävningarna på Kreta, som sedan länge är väl kända och utforskade, även om mycket återstår där. Kreta var alltså inte något unikt, inte något sällsynt paradis - det kan tvärtom ha varit den vanliga kulturen i denna del av världen under flera tusen år. Symboler, motiv, teman, stilen på kläder och frisyrer - allt visar slående överensstämmelser.

Den atmosfär av livsbejakelse, skönhetsdyrkan, sexuell öppenhet och avspändhet, högt artisteri och lekfullhet som framträder i dessa utgrävningar står i skriande kontrast till lämningarna efter de följande kulturerna.

ALLT SKULLE gå under. Omkring 1 000 år f Kr är hela skiftet fullbordat. Kvinnorna har förslavats, gudinnorna har i myterna våldtagits, dödats eller blivit hustrur till manliga krigsgudar, eller fått andra funktioner, till exempel att beskydda kriget. Nu uppträder överallt hövdingagravarna - pompösa anläggningar med en man och flera kvinnor, hästar och vapen. Genomgående drag är nu befästningar, vapensamlingar, sociala klyftor, dödsfruktan i stället för livsdyrkan.

Hur och varför detta skifte ägde rum är däremot omstritt och bara delvis klarlagt. Det kan finnas ett komplicerat nät av orsaker bakom. Men Riane Eisler stöder sig starkt på Marija Gimbutas och andras forskningar, som tyder på att det skedde en rad invasioner från bergs-, stäpp- och ökenfolk mot de blomstrande trädgårdskulturerna. De kom i flera vågor med hundratals år mellan varje. Det var arier, akajer, hettiter, dorer och hebréer med flera. De hade bronsvapen, manliga krigsgudar, starka hierarkier och ofta ridhästar.

Den här processen mötte givetvis motstånd och tog årtusenden i anspråk. Enligt Eisler måste denna period ha varit fullt i paritet med andra världskriget, gulagarkipelagen och digerdöden sammantagna i fråga om fasor och massdödande. Hela stadsbefolkningar spetsades levande på pålar. Ofta skonades unga flickor för att bli konkubiner eller slavinnor. Hebréerna kämpade som bekant mot kanaanéerna i hundratals år och krossade på vägen många andra folk. Av Gamla testamentet framgår att Jehova kunde bli förtörnad om de inte var tillräckligt grundliga i sitt förintelseverk.

Efter många sekler av kaos, förfall och lidanden uppstod så småningom vår kulturs så kallade vaggor, dels i det antika Grekland, dels i Bibelns länder, där tre världsreligioner har sitt ursprung. Det visar sig nu finnas goda skäl att tro att det bästa, det mest fruktbara och framåtsyftande i det klassiska arvet, liksom i kristendomen, kan ha varit element som hade räddats över från de tidigare gudinnekulturerna.

Det var troligen mest kvinnor som överförde traditioner och legender från den gamla tiden. Den grekiske historieskrivaren Hesiodos skrev bara 300-400 år efter den doriska invasionen att hans mor berättat för honom om "en gyllene ras som i fred och harmoni odlade jorden, som blomstrade och gav i överflöd av allt gott". Dessa människor var "rena i anden och stod emot det onda". Sedan kom "en lägre ras med vapen av brons".

Pythagoras fick sin etiska undervisning av en kvinna, Themistoclea, som var prästinna i Delfi, där en kult levde kvar från äldre tid. Perikles livsledsagare var den lärda kvinnan Aspasia. Sokrates undervisades av Diotima, även hon prästinna. Sokrates dödades just för att han stod emot makt-är-rätt-moralen, som nu tagit överhanden överallt. Den nya kulturen hyllar Zeus, en gud som ideligen dödar och våldtar.

Mycket som varit svårförklarligt blir nu fullt begripligt. Aischylos drama "Orestien" avspeglar med all sannolikhet själva skiftet, bokstavligen. Det går ut på att det nu ska vara tillåtet att döda modern (gudinnan), ty fadern är den egentliga skaparen, och modern är bara en behållare. Kanske ett propagandastycke, behövligt ännu fem hundra år efteråt.

Det här betyder självfallet inte att kvinnan är "bättre" än mannen, eller att "det kvinnliga" är överlägset "det manliga". Det betyder att ett samhälle som präglas av tron på Naturen som en livgivande, förnyande, läkande och generös gudinna får en helt annan mentalitet än ett samhälle som präglas av tron på en hämnande, straffande, hotande och misstänksam gud. En sådan gud ger upphov till defensiva och rigida tankemönster och blockerar sensibiliteten, något som vi lider av än i denna dag.

Jesus från Nasaret kom naturligtvis inte heller ur intet. Hans budskap är påfallande besläktat med mentaliteten före skiftet, som säkert levde kvar underjordiskt i det här området med sega och djupa rötter. Eisler gör det intressanta påpekandet att det starkaste indiciet för att Jesus verkligen har levat är just hans "feminism" - den var så illa sedd på den tiden att ingen gruppering som ville ha något inflytande skulle ha haft intresse av att utrusta en figur med detta drag om det inte funnits i verkligheten.

BIBELNS skapelseberättelse, som finns i två olika versioner, är en direkt avspegling av själva skiftet. Ja, det skildrar troligen en verklig händelse som ägde rum under ett par tusen år. Människorna drevs ut ur paradiset, och det är viktigt att ge kvinnan skulden för detta, för att legitimera det nya systemet.

Det största brottet ska nu vara kvinnans kunskapssökande. Hon blir nu mannens egendom och måste därför skyla sig för andra män. Nu ska hon mångfaldiga sitt födande, och hon ska föda med smärta. Det kan syfta på att födelsekontroll nu blir förbjudet efter att ha funnits sedan urminnes tider. Ormen, som var gudinnans attribut, blir nu det ondas redskap.

Kanske är skapelseberättelsen historiens mest framgångsrika fall av hjärntvätt.

Oskuld och dygd blev nu kvinnans främsta värden, hanterade som ekonomiska realiteter mellan far, make, bröder och deras släkter. Och så har det förblivit fram till i dag i stora delar av dessa områden.

Det är en vanlig föreställning att manssamhället nog trots allt har varit en förutsättning för utvecklingen, särskilt den tekniska. Man kan till exempel få höra att om kvinnorna fått råda, så hade vi alltjämt bott kvar i grottor. Därför måste man envist påminna om att kulturerna före patriarkatet, 5 000-4 000 år före vår tideräkning och tidigare, hade allt som behövs för en hög civilisation. De hade rättsväsen och lagar, administration, arkitektur, vattenledningar, bevattningssystem, viadukter, gator, metallurgi, allt slags avancerat hantverk, och ett rikt utvecklat socialt, religiöst och artistiskt liv.

Härmed vill jag inte ha sagt att det var några idyller. Självklart fanns det skuggor. Självklart var det samhällen med konflikter och problem, sjukdomar, olyckor och sorger som alla andra. Men det är troligt att de faktiskt saknade många av de fullständigt onödiga plågor och stympningar av människolivet, fysiskt och psykiskt, som infördes med patriarkatet och sedan dess har fortplantat sig i långa kedjor fram till våra dagar.

En religion är både en avspegling av den tid och det samhälle där den har vuxit fram, och en kraft som för vidare dess värderingar in i framtiden. Det förklarar hur ett traumatiskt skifte, och samhällsförhållanden långt före Jesu födelse, kan forma människors föreställningar och moraluppfattning än i dag. Hur maktgrupperingar bland kristna och muslimer effektivt kan bromsa arbetet för kvinnors rätt att råda över sina kroppar ännu på tröskeln till år 2000.

På grund av den då påbörjade krympningen av känslolivet har det varit möjligt att i ett par tusen år totalt förbise de oöverskådliga följderna på alla plan av ur-relationens karaktär. Ur-relationen är förhållandet mellan barn och föräldrar och mellan man och kvinna. När den präglas av makt och ojämlikhet så blir resultatet ett helt annat samhälle och en helt annan kultur än om den präglas av ömsesidighet och likvärdighet. Det här är nyckelfaktorn i all samhällsförändring och allt framtidshopp. Tyvärr är det relativt få personer som har insett det här utanför feminismen, och den betraktas alltjämt som ett särintresse.

Och ändå ger alla seriösa framtidsanalyser samma entydiga besked. Romklubbens senaste rapport understryker till exempel att om en slutlig världskatastrof ska kunna undvikas, måste vi utveckla en ny global etik, där de vägledande idealen är harmoni i stället för erövring av naturen och identifikation med de levande och med kommande generationer. Med andra ord: exakt det som var rådande i gudinnekulturerna.

EVA MOBERG

Dramatiker, tidigare kolumnist

på DN:s ledarsida

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.