Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tredje sidan: Ingen vet om kvinnorna satt vid makten. Och kanske fanns det inte ens någon makt att sitta vid under den tidiga stenåldern

En gång i forntiden fanns en mer jämlik kultur, fredligare än de manssamhällen som präglat vår historia. Det menade Tore Håkansson och Eva Moberg i var sin artikel i början av månaden. Forskningen ger stöd för många andra tolkningar av forntidens samhällen, invänder här Kåre Fagerström. Och fanns det någonsin en civilisation där kvinnans ställning var starkare, så förstördes den inifrån av sig själv, inte på grund av erövringar österifrån.

+++

I TVÅ ARTIKLAR i DN har en alternativ syn på mänsklighetens tidiga historia framlagts. Det är Tore Håkansson och Eva Moberg som skrivit var sin artikel med utgångspunkt från två böcker, Marija Gimbutas "The Language of the Goddess" (1989) respektive Riane Eislers "The Chalice and the Blade" (1987). Artiklarna behandlar jordbrukskulturernas blomstring och undergång i sydöstra Europa och Främre Orienten under tiden ca 10000-1000 f Kr. Synsättet utmärks av att jordbrukskulturerna betraktas som fredliga, kvinnodominerade och kulturellt mycket högtstående, och att de gick under när de mansdominerade ryttarkulturerna föll in från öster, våldtog och förslavade kvinnorna och satte punkt för en lycklig tid i människans historia, en punkt som underförstått ännu står kvar.

Kvinnan var troligen ganska fri och oberoende i de tidiga jordbrukskulturerna, även om vi inte har möjlighet att uttala oss om hur dominant hon var. Jordbrukskulturerna var kanske fredliga, det vet vi egentligen inte heller så mycket om.

Men källorna ger dock inget stöd för att de olika förhistoriska kulturer som Moberg och Håkansson diskuterar representerade olika ekonomiska system. Det ger också en skev bild om man för in en modern fråga, kvinnosaken, i ett förhistoriskt sammanhang där den inte hör hemma. Man tar de nomadiska boskapsskötarna, i regel likställda med indoeuropéerna, och ställer dessa i motsats till jordbrukarna, som man menar är "gudinnans" folk.

Här skall jag presentera en annan tolkning, som bättre stämmer med arkeologiska fynd och historiska källor, även om den inte gör anspråk på att vara slutgiltig eller ens allmänt omfattad.

Jordbruket uppfanns i Främre Orienten inemot 10 000 år före vår tideräkning. Det är i alla fall den vanligaste uppfattningen. Det tog lång tid innan jordbruket slog igenom. Jordbruk är tungt och slitsamt, avkastningen var inte så överväldigande till att börja med och jordens folkmängd var liten, villebråd och vilda växter talrika, så det var enklare att samla och jaga. Människor som bor i gynnsamma miljöer förökar sig och blirefter hand fler så att tillgången på föda till slut blir glesare. Då börjar de bruka jorden. Vi vet ingenting säkert om könsfördelningen i de tidiga kulturerna, men samarbete brukar vara naturligt på en socialt enkel nivå.

Nästa steg var att tämja villebrådet till boskap. Boskapsskötseln kom alltså efter jordbruket enligt modernare forskning. Under tiden fick man fram sädesslag som gav bättre avkastning, och dem koncentrerade man sig på. Befolkningen växte och närheten till grannarna ökade. Framemot år 3000 före vår tideräkning lyckades man tämja hästar på de centralasiatiska stepperna, och vid mitten av 2000-talet finns hästar på Irland. Lite senare dyker de upp i Grekland. I Främre Orienten håller åsnan sin plats framför hästen till millennieskiftet 2000, i alla fall.

UNDER 3000-2000-talen finner vi en ny generation jordbrukare. Det är en form av lätt plog eller tyngre årder tillsammans med en ny ras ullfår som utgör deras ekonomiska grund. Ursprunget är östra Anatolien (ungefär nuvarande Turkiet) och därifrån sprider de sig västerut. Dragdjur som häst, åsna och kamel förknippas med denna tids jordbruk.

De nya metoderna inom både kreatursskötsel och jordbruk leder till att befolkningarna ökar, och kommer i mer direkt kontakt med varandra. Eftersom man brukade sin jord blev konkurrensen om marken ett skäl till konflikt, och de territoriella krigen uppstår. Detta sker vid mycket olika tidpunkter på olika platser. I Grekland, till exempel, kan man ännu i "Iliaden" och "Odysséen" läsa om krig som snarare är plundringståg efter boskap och kvinnor än erövringskrig. De dikterna skrevs omkring 700 f Kr.

Den ökade trängseln på jorden är den viktigaste orsaken till att de tidiga jordbrukskulturerna försvinner. Man övergår från ett stadium där glest spridda koncentrationer av människor sköter sig själva till ett där täta koncentrationer konkurrerar med varandra. Därigenom har förutsättningarna ändrats radikalt för människorna.

Visst ger forskningen fortfarande ett visst stöd för tesen om invandrande indoeuropéer från öster, men dessa folk är inte så självklart krigiska som man såg dem förr. Kanske var det indoeuropéer som spred hästen till Irland. Men på vilket sätt

De flesta forskare tror att det rörde sig om små grupper som infiltrerade delar av den europeiska kontinenten. Hur de sedan kom att dominera är en annan fråga, men någon massaker har de knappast kunnat genomföra.

Bilden av den krigiska indoeuropén kommer från de indiska källorna, där ariernas infall beskrivs som plundring och våldtäkt. Men detta är bara ett exempel på indoeuropeisk invandring. Hur de tidigare rörelserna sett ut vet vi ingenting om. Indoeuropéer är dessutom en språklig konstruktion. Som folkslag har de aldrig existerat.

Ett av matriarkatets förespråkares främsta argument utgörs av de gudinnefigurer man funnit i östra Medelhavsområdet och på Balkan. Men dessa är inte så enhetliga som Gimbutas med flera hävdade. Det finns stiliserade figurer lika väl som realistiskt utförda. Det finns sådana som är så stiliserade att de närmast är symboler för det kvinnliga könet, det finns direkta avbildningar av mödrar med barn, kärlekspar och så vidare.

Kreta framhålles ofta som en av gudinnans sista utposter. Men de kontakter Kreta uppvisar går direkt till sydvästra Anatolien, alltså närmaste fastlandsstrand, och är direkt och geografisk. På samma sätt finns kretensiska drag i den mykenska kulturen. Denna kultur på det grekiska fastlandet importerade mycket från Kreta. Bland annat har man funnit tusentals kvinnofigurer av olika utförande, från groteska till elegant stiliserade. Men man hittar också de tecken på manligt kritiskt beteende som man enligt Håkansson och Moberg inte skulle finna i den stora moderns närhet: massiva försvarsanläggningar och vapengravar. Mykenarna använde en tidig form av grekiska för sina skrifter, och grekiska är ett indoeuropeiskt språk. Arkeologerna har förgäves letat efter de förstörelselager som skulle annonserat deras ankomst.

Frågan om ifall kvinnorna styrde under den tid som Håkansson och Moberg behandlar är alltså fortfarande öppen. Bilder av gudinnor betyder inte automatiskt ett kvinnligt panteon, och definitivt inte ett matriarkat.

Vi får också problem med skalan. Vi rör oss i deras artiklar i ett område som begränsas av Donau i norr, Kreta i söder, Adriatiska havet i väster och Azerbajdzjan i öster. Det är ett enormt område, och ett söndersprängt sådant. Bergskedjor, floddalar, högplatåer, skärgårdar avlöser varandra. Inte ens i dag kan man hålla kommunikationerna öppna över detta område, hur skall man ha kunnat göra det för tio tusen år sedan

Vi har inga tecken på någon utvecklad administration från den tiden, utan varje centralort utvecklade sin egen kulturella särart. Hur kan man då tala om en gemensam jämlik kultur

Och en kultur som skulle ha ägt bestånd i tusentals år!

Diskussionen om matriarkatet härrör ifrån J J Bachofen och hans verk "Das Mutterrecht". Det utkom 1861, och har haft stor betydelse för religionsforskare och psykologer. Lite senare, 1890, utkom den första delen av James G Frazers klassiska verk "The Golden Bough". Den handlar bland annat om riter och tro kring årsväxlingar och skörd, och påverkade starkt Sigmund Freud och den T S Eliot som skrev "Det öde landet". Ingen av dessa har direkt berört matriarkatet, men genom kopplingen mellan årstidsväxlingsriter och de klassiska kvinnliga sädesgudinnorna kom jordbruket att förknippas med kvinnligheten.

Tanken på det kvinnliga jordbruket har sedan också antytts av Carl Gustaf Jung i några sammanhang, men framför allt har Erich Neumann arbetat vidare på denna. Inom psykologin kom modergudinnan att bli en av psykets arketyper, vilket onekligen stärkt hennes ställning gentemot manliga fruktbarhetsgudomligheter som Frö, Balder, Hermes och Dionysos.

Inom religionsforskningen har Robert Graves sysslat med liknande idéer i sin bok "The White Goddess". Han kopplar där ihop matriarkatet med Irlands religion före kelterna. Även Erich Neuman och, för Greklands del, Karl Kerényi har arbetat vidare med modergudinnetanken. Efter 1950-talet tycks modergudinnan mist sin popularitet bland mytforskare.

Men också de historiska ämnena har influerats av Bachofens tankegångar, och under 1970-talet var det nästan ett axiom bland marxstiskt orienterade historiker att förutsätta en period av matriarkat under neolitikum, eller bondestenåldern, som perioden också kallas. Matriarkatets ställning inom arkeologin har nog aldrig varit så stark, men det har definitivt haft sina förespråkare, och Marija Gimbutas var en av dem.

MARIJA GIMBUTAS och Riane Eisler var inte ensamma om att skriva om de här frågorna vid den här tiden. Den mycket inflytelserike arkeologen Colin Renfrew startade en debatt med sin bok om arkeologi och språk. Den översattes till och med till svenska, och gav eko i svensk dagspress. Den arkeologiska fackpressen reagerade också starkt, med temanummer i Antiquity (62/88) och Current Anthropology (29:3/88). Debatten klargjorde att det fanns en mångfald ståndpunkter, och att det rör sig om ett otal lokala variationer på utvecklingen.

Det går alltså inte att ensidigt hävda en enda övergripande förklaringsmodell, utan det är mångfalden som måste betonas. Och skall man hävda en enda modell, så är det nog närmare sanningen att säga att den kvinnliga princip som verkar ha varit så stark i de tidiga jordbrukscivilisationerna växte ur sig själv med befolkningstillväxt och teknisk utveckling mot ett allt tyngre men effektivare arbete. Det var i så fall inifrån som den kvinnliga principen förstördes.

Men ingen vet om det någonsin funnits ett stadium i utvecklingen där kvinnor faktiskt satt vid makten. Eller om det fanns någon makt att sitta vid under tidig neolitisk tid.

KÅRE FAGERSTRÖM

Klassisk arkeolog, fil dr

Tidigare artiklar i diskussionen publicerades 1/11, 2/11 och 17/11.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.