Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tredje sidan: Jämlikhetens paradis har aldrig existerat. Sökandet efter ett samhälle där man och kvinna har samma makt är en uppgift för myten, inte vetenskapen

Historien rekonstruerar det förflutna. Myten tolkar det förflutna för att rättfärdiga politiska program. Skall de humanistiska vetenskaperna bevara sin trovärdighet, är det utomordentligt vikigt att man skiljer på myt och historia, skriver Jan Ovesen i en replik på Tore Håkanssons och Eva Mobergs artiklar om forntidens "jämlika" Medelhavssamhällen.

+++

EN MYT ÄR EN symbolisk berättelse vars handling i regel är förlagd till forntiden men vars innebörd har relevans för nutida förhållanden. Genom att berätta ursprunget till olika naturliga och kulturella fenomen (till exempel människans ursprung, hennes användning av eld, vapen och jordbruk, eller hennes sätt att organisera och fördela makten i sitt samhälle) ger myten en förklaring till varför saker och ting är som de är i dag. Mytens funktion är således att förklara och eventuellt legitimera nutida seder och bruk eller att ge stöd åt trosföreställningar eller förhoppningar om framtiden.

Historia (i betydelsen det vetenskapliga studiet av historien) å andra sidan är beskrivningen och utforskningen av den förflutna verkligheten. Som källor till denna utforskning används främst skriftliga vittnesbörd (i den mån sådana finns) men också muntliga traditioner och arkeologiska fynd. Dessa källor måste alltid tolkas, och denna tolkning görs ovillkorligen till viss del från historikerns samtida perspektiv. Detta innebär att även vetenskaplig historieskrivning ofta kan ha vissa mytiska drag.

Icke desto mindre är det utomordentligt viktigt, om de humanistiska vetenskaperna skall bevara sin trovärdighet, att de två dimensionerna av intellektuell verksamhet - beskrivningen eller rekonstrueringen av den förflutna verkligheten, och förklaringen eller legitimeringen av nutida förhållanden - hålls isär. Två artiklar som nyligen publicerades på Tredje sidan, av Tore Håkansson (DN 1/11) och Eva Moberg (DN 2/11), är tyvärr exempel på sammanblandningen av dessa dimensioner. Det är inte fråga om att historien är "sann" och myten är "osann", utan att "sanningen" i de olika typerna av berättelser ligger på skilda nivåer. BLAND mundurucuindianerna i Brasilien berättas följande myt: I början hade kvinnor-na makten i samhället därför att de förfogade över de heliga trumpeterna som används vid kontakten med andarna. De beordrade männen att hämta ved och vatten och att laga mat, och de tvingade dem att ha samlag med sig. Men kvin-norna jagade inte och de kunde därför inte offra kött till andarna, vilket de behövde. Männen var således tvungna att ta ifrån kvinnorna de heliga trumpeterna och därmed ta makten i samhället.

Motsvarande myter finns inte bara bland andra amazonindianer utan inom många andra kulturer i skilda delar av världen. De folk som berättar dessa myter är inte dummare än andra människor och de är medvetna om att berättelserna inte är beskrivningar av en förfluten verklighet utan förklaringar till nutida förhållanden. Denna insikt delades dock inte av den schweiziske juristen och kulturhistorikern J J Bachofen, som på 1800-talet samlade en mängd sådana berättelser. Bachofen behandlade dessa som historiska vittnesbörd om forntida matriarkaliska samhällsordningar och framlade (i boken "Das Mutterrecht", 1861) en teori enligt vilken matriarkatet var ett tidigare (och därför lägre) stadium av samhällenas generella utveckling.

Både Bachofen och de flesta av hans samtida (däribland Marx och Engels) ansåg att teorin var en historisk beskrivning, en rekonstruktion av den förflutna verkligheten. I dag inser de flesta att den är en myt, vars funktion var att legitimera den dåvarande patriarkaliska samhällsordningen som det oundvikliga resultatet av utvecklingen och "framsteget" från "lägre" mot "högre" stadier.

Sedan Bachofens tid har nämligen antropologer förgäves sökt efter matriarkaliska samhällssystem bland "primitiva" folkslag överallt i världen. Trots att man har undersökt hundratals samhällen som i teknologisk mening kunde sägas befinna sig på "stenåldersnivå" har man än så länge inte hittat ett enda fall av matriarkat i betydelsen att kvinnor har samma typ av makt och dominans som männen i det patriarkaliska samhället.

Även i matrilinjära samhällen (det vill säga där härstamning räknas på mödernet och där egendom ärvs i kvinnolinjen - manlig egendom från morbror till systerson) fattas de flesta politiska och ekonomiska beslut ändå av män. Antropologerna har i stort sett dragit samma slutsats som mundurucuindianerna, nämligen att maktfördelningen sammanhänger med arbetsfördelningen inom försörjningsekonomin.

I DN HAR Tore Håkansson, med stöd av Eva Moberg, gjort sig till talesman för Marija Gimbutas arkeomytologiska teori om en "gylanisk" tidsålder i Främre Orienten, där krig inte förekom, där det inte fanns hierarkier, där inga var fattiga eller rika, förtryckta eller härskare, och där tillvaron kretsade kring kulten av modergudinnan. Detta paradisiska tillstånd förstördes av fyra vågor av erövrande ryttarfolk från öster för ungefär 5 000 år sedan, och sedan dess har patriarkat, kvinnoförtryck och våld varit rådande i vår del av världen.

Den historiska grunden för flera av dessa konkreta antaganden har ifrågasatts och kan fortfarande ifrågasättas, men det mytologiska budskapet är helt i Bachofens anda, fast med motsatt förtecken: någon gång i världen fanns det ett samhälle som liknar det vi gärna skulle vilja (åter)skapa; vad som var möjligt i forntiden borde vara möjligt i dag.

Personligen har jag stor sympati för denna myt. Men eftersom varje myt måste berättas på ett sätt som sätter den i relation till samtida förhållanden, så måste en modern myt iklädas vetenskaplig dräkt för att verka övertygande. Och det är här som Gimbutas och Håkansson råkar i problem med annan befintlig arkeologisk kunskap.

Det skall i rättvisans namn påpekas att varken Håkansson eller Moberg förknippar den "gylaniska" ordningen med matriarkatet; detta tillägg till myten får stå för kulturredaktionens räkning. Det skall också nämnas att Håkansson långtifrån är den första som i nyare tid försöker vinna gehör för idén. Att man hittills inte lyckats så väl vill Håkansson förklara med att Marija Gimbutas är i stort sett okänd i Sverige, samt att hennes feministiska inriktning skulle göra hennes forskningsresultat svåra för manliga forskare att tillägna sig (uppenbarligen utgör Håkansson här ett lysande undantag).

Vad gäller det förra argumentet kan nämnas att Gimbutas arbeten faktiskt nämns på åtminstone två ställen i Nationalencyklopedin - i uppslagen indoeuropéer och kurgankulturen. I fråga om det senare argumentet kan jag inte förstå varför inte även manliga forskare skulle kunna begripa hennes teser.

Tvärtom tycks hennes idé att den "gylaniska" idyllen i till exempel Çatal Hüyük förstördes av erövrande ryttarfolk vara ett exempel på det traditionella militaristiska (typiskt manliga

tänkandet att drastiska kulturförändringar med nödvändighet måste tillskrivas våldsamma intrång av utifrån kommande folk. Här generaliserar Gimbutas på bristfälliga grunder.

För det första var Çatal Hüyük en by med ungefär 6 000 invånare. Detta är långtifrån någon extrem storlek för ett samhälle utan hier-arkier och centraliserad politisk makt. Byn hade ett fördelaktigt läge vad gäller tillgång till åkermark och handelsbegärliga råvaror (obsidian), vilket bildade grunden för dess välmående. Någon befästning fanns inte, och det finns inga arkeologiska vittnesbörd som talar för att det var erövring som ledde till att den övergavs som bosättning för cirka 4 500 år sedan.

För det andra kan vi jämföra med den ungefär samtida bosättningen i Jeriko; den hade en likartad storlek och samma goda möjligheter att utvecklas som handelscentrum. I Jeriko ansåg man sig emellertid redan för 10 000 år sedan ha behov av befästning, och religionen var fokuserad snarare på anfäderskult än på kulten av modergudinnan. Senare befästningsanläggningar uppfördes för drygt 4 000 år sedan, men cirka 700 år senare övergavs Jeriko, antagligen utan medverkan av några erövrare (Gamla testamentets berättelse om Josuas erövring överensstämmer ej med den arkeologiska kronologin). Det har föreslagits att både Çatal Hüyüks och Jerikos öden kan förklaras med att den ökande boskapsskötseln i Främre Orienten resulterade i minskad betydelse av långdistanshandeln.

För det tredje uppstod i Egypten för cirka 5 000 år sedan ett samhälle med en starkt hierarkisk ideologi, vars rikedom från början var baserad på exploatering av de födoproducerande klassernas arbetskraft. Det var inte heller tal om någon erövring i det fallet, utan systemet utvecklades bland de folk som ursprungligen hade invandrat till området från söder 7 000 år tidigare.

SER VI TILL förhållanden i sydöstra Europa under perioden 4 000 till 2 000 före vår tideräkning, ger nyare arkeologisk forskning en avsevärt mera kom-plicerad bild än den som Gimbutas tecknade vid början av 1970-talet. Visserligen har figuriner av "modergudinnan" funnits i cirka 30 000 exemplar - antagligen var de en fast beståndsdel av varje husaltare - men redan för ungefär 7 000 år sedan fanns det vid Donau (Lepen-ski Vir) en hierarkisk kultur - baserad på fiske, jakt och insamling, liknande den som i vår tid är känd från nordvästkustindianerna - med hövdingagravar och manliga gudar.

Och i norra Grekland byggdes befästa bosättningar på bergssluttningarna för 5 500 år sedan, inte som försvar mot utifrån kommande erövrare utan som resultat av jordbrukets ökande tryck på resurserna.

Den växande mängden av arkeologiska forskningsresultat har gjort teorierna om invandringar och erövringar som den främsta orsaken till samhällsförändringar alltmer orimliga.

Jag anser emellertid inte att vi behöver överge myten om en enhällig forntida kultur av fred och jämlikhet bara därför att den inte stämmer med vetenskapens rön. Människan har i alla tider haft behov av myter som stöd för ideologier och utopier. Vår egen Freja var en utmärkt fruktbarhetsgudinna. Om inte "ariska" rasister helt monopoliserat den nordiska mytologin, kunde kanske kulten av Freja bli ett alternativ till våra nuvarande dominerande religioner, Marknaden och den kristna kyrkan.

JAN OVESEN

Docent i kulturantropologi,

Uppsala universitet

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.