Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tredje sidan: Kvinnan kan härska utan att förtrycka. Men av naturen är hon inte fredligare än mannen - det är samhället det kommer an på

Några tidigare artiklar på Tredje sidan har avhandlat frågan om det på stenåldern fanns samhällen där kvinnan hade en mer central plats $ samhällen som därför var jämlika och fredliga. Åtskilliga arkeologer och fornhistoriker avfärdar sådana idéer som myter. Men därmed befäster forskarna en annan myt, skriver Elisabet Hermodsson: myten att den patriarkala ordningen är den enda tänkbara.

+++

NÄR HISTORISK forskning skall tränga in i urtiden "förlorar den sig i myter", brukar det heta. Mot det kan invändas att historieskrivningen inte behöver urtid för den saken. Förlora sig i myter kan historien göra på en och samma gång som den skrivs. Hur man fångar in, beskriver väsentligheter i det förgångna avgörs av värderingar och urvalsprinciper, av ideologier och förutfattade meningar, som fungerar redan i det aktuella som utformande krafter för stoffet.

Två forskare - kulturantropologen Jan Ovesen och arkeologen Kåre Fagerström går till rätta (DN 17/11 resp 22/11) med Tore Håkansson och Eva Moberg för artiklar (1/11, 2/11) som stöder Marija Gimbutas teorier om forntida fredliga kvinnostyrda samhällen.

Ovesen menar att om den humanistiska forskningen skall bevara sin trovärdighet måste man "skilja på myt och historia". Fagerström avvisar att man för in "en modern fråga, kvinnosaken" i ett förhistoriskt sammanhang och ritar upp en utvecklingsschematisk tablå där det forntida samhället - där kvinnor eventuellt skulle kunna ha suttit vid makten - beskrivs som så primitivt och outvecklat att frågan är "om det fanns någon makt att sitta vid".

Ovesen vidgar emellertid frågan till filosofiska dimensioner när han deklarerar sig vara positivt inställd till själva myten om de fredliga kvinnostyrda samhällena. Myten behövs, menar han, även om den inte stämmer med vetenskapliga rön. Han argumenterar för myternas funktion som "stöd för utopier och ideologier" och erbjuder gudinnan Freja som ett dyrkansvärt alternativ till Marknaden och den kristna kyrkan.

Man blir nästan rörd av denna generositet från en företrädare för vetenskapen. Vi lekmän, dito kvinnor, skall förstå att allt tal om kvinnostyrda samhällen är ohistoriskt prat, myter och önsketänkande, inte vetenskap. Men myter behövs, säger vetenskapsmannen, om inte annat så som "stöd . . ."

Resonemanget påminner osökt om Uppsalafilosofen Hedenius sätt att resonera om religion kontra vetenskap, nämligen att religion intet har med sanning om verkligheten att göra, men tron behövs som stöd och tröst för de svaga i livskampen. Detta slags resone-mang utgår från en bokstavstro på vetenskapen, ett slags "fundamentalistisk" vetenskapssyn som alltjämt har sina anhängare, men som med vetenskapskritisk självsyn borde vara färdig att lösas upp i sina fogar.

Visserligen har Ovesen försäkrat sig om en reservutgång - och det finner jag sympatiskt - genom att tala om två olika slags sanningar, mytens sanning och vetenskapens sanning. Men å andra sidan påstår han att det är fråga om "sanningar på skilda nivåer". Den högre nivåns sanning är underförstått den vetenskapliga. Vilka makter legitimerar då den hierarkin

Naturligtvis vetenskapen själv.

Men vetenskap är en mänsklig verksamhet och står i lika hög grad som religion och konst och mytbildning i tjänst hos verklighetsuttolkningen. I själva verket är det ju så att vetenskapen står som vår tids myt. En lång rad av utopier, principer, ideal, ideologier produceras av vetenskapen och anses representerade bara av vetenskapen - till exempel objektivitet, värderingsfrihet, exakt kunskap, intresselöshet, kunskapssökandets frihet från ekonomiska och politiska intressen etc. Medan i praktiken vetenskap varken är objektiv, intresselös eller helt utan värderingar. Inte heller är den fri från ekonomiska och politiska intressen. Ingetdera av "idealen" uppfylls av vetenskapen, likväl kopplas dessa "ideal" ständigt som egenskaper till vetenskapen. Med den stora makt som vetenskapen fått över den moderna världens tänkande så har alltså vetenskapen gjort myten om sig själv till vår tids myt.

Därför kan forskare utan att bry sig särskilt om argumentation nöja sig med termen "ovetenskapligt" för att avfärda vad som inte passar in i deras doktriner.

Med detta har jag inte påstått att "vår tids myt" inte kan avsätta även positiva produkter. Vad jag menar är att om man ser vetenskapen som myt, det vill säga att den, såsom Ovesen skriver om myters funktion, "legitimerar nutida seder och bruk", då tilldelar man den betydelse i relation till andra kunskapsvägar än vetenskapens, men inte i överordnad position utan i dialog.

Låt oss alltså föra en dialog. Och jag frågar: Varför är den bilden inte en myt, den bild som historiker, antropologer traditionellt ger av alla mänskliga samhällen att de alltid varit mansdominerade

En myt är till "för att legitimera det som är". Det förhärskande är fortfarande det patriarkala samhället. Och historien och antropologin blir sålunda patriarkatets tjänare genom att kalla påståendena om kvinnostyrda, jämlika samhällen för "myt" och de motsatta för "vetenskap".

Om traditionellt vetenskapligt skolade antropologer, arkeologer inte ser de samhällen som Bachofen respektive Gimbutas ser, kan det ju bero på att de har det patriarkala samhället som modell för hur ett kvinnostyrt samhälle borde se ut. De tänker sig hitta den "upp och nervända världen" med förtryckta män som är inkapslade i slöjor, instängda i harem, misshandlade av kvinnliga tyranner och härskare, de tänker sig kvinnor som bär vapen och tågar i arméer och män som står vid spisen och sköter barn. Sådana samhällen finner de inte.

Nej, sådana finns uppenbart inte. Men det är inte heller sådana samhällen som Bachofen och Gimbutas beskriver.

De matrilineära, moderrättsliga och matrilokala samhällena är vad frågan gäller.

Men dessa avvisas av Ovesen. Och Fagerström nämner dem över huvud taget inte. Ovesen anför som skäl att eftersom män kan vara hövdingar i de matrilineära samhällena så har dessa samhällen inte relevans i detta sammanhang. Men det är här kärnpunkten ligger.

Att det i matrilineära samhällen - som ingen förnekar existensen av - finns män i ledande positioner beror ju på att könen där är jämställda, männen är inte förtryckta. En man kan vara hövding i det matrilineära samhället, men han har sitt hövdingskap i kraft av att han är gift med - eller vald av - den kvinnliga arvtagaren till hövdingskapet. Den i förantiken existerande motsvarigheten till detta är det system som Bachofen och andra benämner "matrimonium".

En svensk arkeolog, Göran Burenhult, som arbetar tvärvetenskapligt i vad han kallar "etno-arkeologi" berättar i sin bok "Speglingar av det förflutna" (1986) om nu existerande matrilineära samhällen bland naturfolk och betonar deras sociala fredlighet, kvinnornas fria och starka ställning, jämlikheten mellan könen, friheten från våld. Medan Fagerström - i sin artikel - beskriver stenålderssamhällets eventuella fredlighet som betingat av dess outvecklade och primitiva tillstånd, så finner man hos Burenhult också en annan förklaringsmodell, där han tar fasta på frågan om samhället är matrilineärt eller patriarkalt. Bland naturfolken finns båda formerna. De patriarkala är krigiska med kvinnoförtryck av olika grader, medan de matrilineära utmärker sig genom sin fredlighet och jämställdhet. Samma uppfattning har till exempel den österrikiske antropologen Rolf von Ehrenfels, som framför allt forskat i matrilineära samhällen i Östafrika.

Att kvinnor "härskar" eller "är styrande" skall alltså förstås i meningen att de - i kraft av att arvet av mark, hus och fast egendom går på kvinnosidan, släktet räknas på mödernet, barnen har namn efter modern - har avgörande inflytande i de viktigaste samhällsfrågorna. Men "härska" betyder här inte, i patriarkatets mening, att undertrycka. I stället är det fråga om "the slow moving consensus process" som den amerikanske miljöaktivisten Jerry Mander benämner den beslutsform som utmärker de matrilineära ursprungsbefolkningarna i USA.

MEN kvinnor är väl varken bättre eller sämre än män

Varför är de patriarkala samhällena krigiska och kvinnoförtryckande, men de matrilineära fredliga och jämlika

Ja, varför

En förklaring är given: I patriarkatet (släktet räknas på manssidan) måste mannen kontrollera kvinnans sexualitet för att vara säker på faderskapet. Därav följer alla de motbjudande företeelser som är knutna till patriarkatet: kvinnan skall stängas inne, bära slöja, könsstympas eller på andra mer eller mindre förnedrande sätt underordnas mannen.

Matrilinearitet däremot innebär att släktet räknas på moderssidan, men för att vara säker på moderskapet behöver ju kvinnan inte förtrycka mannen. Moderskapet är hennes, och ett fysiskt uppenbart faktum. I de matrilineära samhällena är mannen knuten till kvinnan och hennes familj ofta i så kallade besöksäktenskap. Här finns inget förtryck och sålunda inte heller allt det sexualiserade våld som vi känner till i vårt samhälle som "typiskt för mannen". Denna kunskap om matrilineära samhällen - som för övrigt inte bara finns bland naturfolk utan också bland högkulturer som ladakerna, som Helena Norberg Hodge beskrev i sin bok "Ladakh" (1988) - säger oss att det är det patriarkala systemet som skapar mäns våldsbenägenhet. Mannen som biologisk varelse däremot är inte aggressivare än kvinnan.

"Vår moderna forskning är ensidigt empiriskt inriktad och har genom att upprätta ett motsatsförhållande mellan historisk och mytisk tid avvisat den enda väg genom vilken en djupare och mer sammanhängande förståelse kan ernås", skriver Bachofen i sin "Mutterrecht" (1861).

Snarare än att beskriva Bachofen som mer eller mindre en dumbom - vilket Ovesen gör - kan han beskrivas som en den tvärvetenskapliga forskningens pionjär. Han var en konservativ borgare och ingalunda anhängare av sin samtids kvinnorörelser; trots detta och trots vissa fantasterier och svårgenomträngliga tankekonstruktioner har han - genom sina oerhört omfattande kunskaper i religionshistoria, i filologi, i myt- och symbolforskning, etymologi och rättsvetenskap, med den grekiska antiken och den romerska rätten som specialitet - givit material för både feministisk filosofi och feministteologi och för en mängd radikala tänkares idévärld och forskningsinriktning - som Erich Fromm, Max Horkhaimer, Robert Briffault, Wilhelm Reich, Ernst Borneman, Robert Graves, Jane Harrison för att bara nämna några. Bland svenska tänkare kan nämnas Emilia Fogelklou som, inspirerad av Bachofen, forskade i den svenska medeltidens arvslagar och där fann bekräftelse på existensen av moderrätt och matrilinearitet. Från Fogelklou gick impulserna vidare till Elin Wägner och hennes "Väckarklocka".

Vi är invävda i den verklighet vi beskriver och betecknar med våra bilder och myter, och påverkar därför också verkligheten med våra bilder och myter. Skiljelinjen mellan myt och verklighet kan vi då inte dra så att den går några tusen år tillbaka i tiden och mena att hitom den gränsen är allt objektivt utforskningsbar verklighet. Skiljelinjen mellan myt och verklighet går där vi är och står, därför att myten är en del av vår fattningsförmåga av verkligheten.

Myter kan vi inte vara utan - däri håller jag med Ovesen - men vi kunde vara mer skarpsynta när det gäller omprövning av de myter som vi underkastar oss, och vi borde kunna skilja på bra och dåliga myter, skilja på myterna som förtrycker och dem som befriar.

ELISABET HERMODSSON

Författare

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.