Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tredje sidan: Ryttarfolket kom i vågor från öster. För tusentals år sedan utplånades en kultur av fred och jämlikhet

Ryttarfolket kom i vågor från öster För tusentals år sedan utplånades en kultur av fred och jämlikhet

Sex tusen år av mansvälde - så har historien sett ut. Men dessförinnan rådde en annan ordning med stor jämlikhet mellan könen. Tore Håkansson presenterar arkeologen Marija Gimbutas, som givit kunskap om vad som föregick den historiska tiden, herrarnas tid. I morgon skriver Eva Moberg i samma ämne om forntidens matriarkat.

+++

I FEBRUARI i år avled Marija Gimbutas, 73 år gammal. Hon hade varit professor i antropologi vid University of California i Los Angeles och tidigare verksam som forskare vid flera av USA:s främsta universitet. Hon var född i Vilnius, där hon doktorerade 1942. Fyra år senare kom hon som flykting till USA. Hon gjorde banbrytande utgrävningar i förhistoriska Europa och skapade en ny vetenskap, arkeomytologin, en kombination av arkeologi, jämförande mytologi och folklore. Hon publicerade 25 böcker och 100-tals artiklar. Religionshistorikern professor Åke Hultkrantz mötte henne 1970 på en kongress i Uppsala, och han bekräftar min egen uppfattning, att hon är praktiskt taget okänd i Sverige.

Men med sin forskning uppnådde hon något som många länge drömt om: en möjlighet att få konkret kunskap om det som föregår den så kallade historiska tiden. Hennes arbeten präglas av feministiska aspekter på människans livgivande funktioner. Manliga forskare har därför svårt att tillägna sig hennes forskningsresultat.

I juli 1993 presenterade hon sin utställning "Gudinnans språk" i Frauenmuseum i Wiesbaden. Den bestod av föremål och texter illustrerande hennes forskning i "gamla" Europas förhistoria.

Gimbutas rör sig med två olika symbolsystem. Det ena återspeglar en "matristisk-gylanisk" kultur - gy för kvinna, an för "andros", man, och l för förbindelsen mellan dessa båda. Det andra hör till den androkratiska ordningen, vår historiska tidsålder, ungefär 6 000 år av mansvälde. Androkrati - mansstyre - borde vi alltså tala om, inte demokrati, folkstyre. Någon demokrati har i historisk tid ännu inte funnits!

Den gylaniska tidsåldern tog sin början med den tidiga neolitiska agrikulturen för omkring åtta eller nio tusen år sedan. Den kännetecknas av frånvaron av hierarkier och dualism, inga var rika eller fattiga, inga var förtryckta eller härskare. En spontan jämvikt mellan könen rådde. Gudinnan var samhällets och gruppens medelpunkt, hennes "språk" var vägledande.

Den gylaniska tidsåldern utvecklades bland de folk som levde inuvarande Anatolien, Mesopotamien, Syrien, Egypten och sydöstra Europa. Man bodde i stadsliknande samhällen, med en fungerande social och religiös kultur. Basnäringen var jordbruk. Alabaster, obsidian, marmor och snäckor användes i en sorts byteshandel. Den konstnärliga utvecklingen stod på en mycket hög nivå. Över 30 000 skulpturer från den här tiden har grävts fram, en siffra som kan jämföras med de ca 3 000 som har påträffats från den paleolitiska eran.

Den antropomorfiska konstens början kan dateras till omkring 30 000 år tillbaka. Den består av hällristningar av vulvan. De så kallade venusfigurerna med överdrivet stora bröst, magar och bakdelar skapades för 25 000 år sedan och fortsätter sedan i olika stilar under hela den förhistoriska tiden. Men Gimbutas understryker att dessa kvinnofigurer inte har något med kärleksakten att göra. De är uteslutande symboler för Gudinnan, den livgivande, födande och närande, och definitivt inte makar till manliga gudar - några sådana existerade inte under denna tid. DEN FÖRHISTORISKA konsten är symbolisk, ickenaturalistisk. Med symbol menas då ett tecken eller föremål vars innebörd bestäms av den som använder det. Ett ägg är ett ägg, men som symbol kan det betyda liv, födelse, död, uppståndelse. Vanliga tecken på den tidens föremål var spiraler, sicksackmönster, trianglar, allt med en symbolisk mening. En triangel med spetsen nedåt var symbol för den livgivande vulvan.

Huvudgestalten, gudinnan, uppträder i en mängd olika former som symboliserar mångfalden i enheten. I fågelgestalt är hon livgivande. Uttryckt i ägget står hon inte bara för födelsen utan också för döden, en återgång till gudinnans livmoder. Ormgudinnan var symbol för energi, livskraft, vad Freud kallar libido. Tempel från denna tidsålder symboliserar gudinnans kropp och livmoder - liksom grottorna i den tidiga stenåldern. I templen hittades också de flesta av de figurer som Gimbutas har analyserat.

Slutet för denna kultur kom med de indoeuropeiska stammarna. Ridande på hästar kom de i vågor från öster. Snabbt kunde de med vapenmakt underkuva de fredliga samhällen som leddes av Gudinnan. Endast på Kreta kunde denna kultur överleva och komma till sin fulla blomning.

Det som Gimbutas analyserar är inte bara enstaka föremål utan hela kulturens symbolvärld. Både de neolitiska gravarna och gravfynden och freskerna på Kreta ger belägg för att jämlikhet mellan könen var en naturlig form av samlevnad. Gravarna var gemensamma, gravgåvorna var verktyg och gudafigurer av vilka flertalet var kvinnliga.

Efter inträngandet av de halvnomadiska indoeuropeiska erövrarna kommer begravningsformerna att totalt förändras. Den gemensamma graven försvinner och i stället ligger mannen i centrum, omgiven av sina krigare, sedan kvinnorna, barnen och tjänarna - allt som behövdes för livet efter döden. Vid mannens sida låg hans vapen. I de tidiga gravarna, före invasionen, hittades inga vapen, endast verktyg.

Marija Gimbutas forskning bekräftar att det funnits en oavbruten tradition av gudinnekult från sen-paleolitisk till neolitisk tid i det "gamla Europa". Faderns och mannens roll var av underordnad betydelse. Det finns inga spår av urföräldrar. Begreppet fader var okänt - det är på sin höjd 7 000 år gammalt. Den livgivande kraften var Gudinnan ensam. Hon var självgenererande - parthenogenetisk - skapande och fungerande som givare av både liv och död. Hon kunde uppträda i människoform eller djurform. Hon kunde vara vattenfågel, rovfågel eller orm, men till slut ändå alltid den stora odelbara Gudinnan.

Hur och när upphörde då denna ickedualistiska kultur och hur uppkom dikotomin man-kvinna

När börjar patriarkatet och bruket av dödliga vapen

Det har redan nämnts hur indoeuropeiska folkslag invaderar områdena. De små byarna, som tidigare låg i floddalar, förstördes av inkräktarna, som flyttar upp mot bergssluttningarna där regelrätta fästningar byggs. Byar och städer blir politiska maktcentra. Byarnas gudinnekult försvinner och byggnaderna planeras med de härskande männens hus i centrum. Runt omkring dessa finns krigarna med sina vapen. I den yttersta husringen bodde kvinnorna och barnen.

Enligt Marija Gimbutas uppstod i mitten av det femte årtusendet före vår tideräkning (f v t) en annan neolitisk kultur. Den kom från Volgadeltat i södra Ryssland och även från Svartahavsområdet. Hon kallar denna kultur "kurgan", från det ryska "kurga" som betyder tunna. De döda begravdes i runda tunnor, vilka täckte den plats där framstående män begravdes.

Kurgakulturen karaktäriseras av patrilinearitet, det vill säga att barnens härstamning räknas på fädernet. Viktigt för maktövertagandet var tämjandet av hästen, vilket inte skedde senare än sjätte årtusendet. Därigenom blev snabba förflyttningar möjliga, och "hästkraften" gav männen kraft och makt. Därtill kom dödliga vapen såsom spjut, pil, båge och dolk.

Så försvann, mellan 4 300 och 2 500 f v t, Gudinnans tidsålder, den gylaniska. Androkrati etablerades av dessa inkräktare som också vände en matrilineär ordning till en patrilineär. Det var en tid av stora traumatiska förändringar som kulminerade med att vår tideräkning etablerades. Gudinnans religion och dess symboler har överlevt i konsten, och många finns kvar i myter, folksagor - och, enligt somliga, i våra drömmar.

Men alltjämt lever vi under väldet av denna aggressiva manliga invasion. Bara nyligen har vi börjat upptäcka vår långa alienation från vårt autentiska arv: en gylanisk kultur präglad av ickevåld, jord, ekologiskt tänkande. Hos Marija Gimbutas ges för första gången konkreta bevis för att en sådan kultur verkligen existerat, besläktad med kulturer som på sina håll i världen har levt vidare ända in i våra dagar. VAD KAN VI DÅ dra för slutsatser av dessa kunskaper

Först och främst att en annan balans mellan könen en gång har rått och därför kan återskapas i ny form. Det ekologiska medvetande som nu sprider sig över världen tyder på sitt sätt på att vi håller på att vakna upp ur vår androkratiska mardröm av krig och kommersialism. Den upplysta feminism som utvecklas i harmoni med naturen och sinnena och som omfattar alla former av kön och könsroller är kanske det starkaste tecknet på att ett nytt gylaniskt, ickedualistiskt tidevarv är på väg att uppstå.

Och rent praktiskt

Marija Gimbutas visar att förhistorisk konst var fruktbarhetssymboler. "Ve-nus"-figurer, bröst, vulva etc, realistiska eller abstrakta, var aldrig sexsymboler i vår mening. De var aspekter av Gudinnan och representerade livsenergi, libido i vidaste bemärkelse. Jag skulle vilja föreslå att detta ord lämpligen kan ersätta det sexistiska "broderskap". Parollen skulle då lyda: Frihet, jämlikhet, libido.

Gimbutas visar också hur Gudinnans kult och "språk" undanträngs och förvanskas under 6 000 år av androkratiska, indoeuropeiska och kristna tidevarv. Nu har de totala förändringar som utvecklandet av flygtrafik, satelliter, datorer med mera lett till ett nytt, de obegränsade internationella kommunikationernas tidevarv. Marija Gimbutas pekar mot en rationell kronologi som inte är baserad på att kejsar Augustus påbjöd att all världen skulle skattskrivas och att en frälsare föddes år noll.

Anno domini, Herrens år 1999, kan avsluta vad James Joyce kallade "a nightmare". Bibeln slutar ju också med Apokalypsen och brännandet av Babyloniska skökan - en sköka som egentligen är Gudinnan, i Gimbutas mening. Hon beskriver hur Gudinnan försvann och efterträddes av gudar och Herren Gud, Fadern. Hon ger också en vision av en framtid där Gudinnan återfödes. Jag tror att detta kan markeras med en ny, universell tideräkning som kan stimulera till nytänkande, nya perspektiv och ett utvidgat medvetande. Årtalet blir då inte 2000 utan helt enkelt 0. Noll är ett tecken som också har form av ett ägg, som enligt Gimbutas kan representera livets början och fortsättning. Hon visar en sex tusen år gammal bild av två ägg i keramik, sammanfogade med bilden av en orm, symbol för moder och det blivande. En ny kronologi har inget "efter" någon person, frälsare eller händelse. Den börjar helt enkelt med 00-01-01.

TORE HÅKANSSON

Kulturolog

+++

Marija Gimbutas

The Language of the Goddess

Thames & Hudson, 1989

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.