Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 06:01 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/tva-systrars-langtan-efter-karlek/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Två systrars längtan efter kärlek

Två systrar, Sofia och Lida, är huvudpersonerna i Dramatens ungdomsföreställning ”En egen ö”. Det är en berättelse om kär­lekens konsekvenser, syskonskap och behovet av att klara sig själv.

Pjäsen ”En egen ö” är, trots sitt närbesläktade namn, inte någon fortsättning på grabbföreställningen ”Drömmen om herrön” som gick för något år sedan på Dramaten med Killinggänget. I ”En egen ö” av Laura Ruo­honen är det inte skrattet man är ute efter, utan något mer viktigt.

När berättelsen börjar har föräldrarna till de två systrarna (huvudpersoner i pjäsen) just skilt sig. Pappan har de ingen kontakt med alls. Mamman finns där, men endast i utkanten eftersom hon ”är så jobbig”.

Den viktigaste vuxenkontakten har de med ”källartanten” (som spelas av Malin Ek) som mer eller mindre gömmer sig nere i tvättstugan eftersom hennes våldsamme son är hemma på permission från sitt behandlingshem.

Det är Emma Mehonic som gestaltar lillasystern Sofia (11 år) och hon menar att det känns befriande och även ”osvenskt” att pjäsen inte hela tiden är så politiskt korrekt.

– I en scen blir vi barn bjudna på öl av kompisarna till källartantens son. Här finns också en råhet och en brutal överlevnadskamp hos barnen som inte är så vanlig i Sverige, menar hon.

– Systrarnas utväg är att börja drömma om ett nytt och eget samhälle där de bestämt allting själva. De tycker inte att det är någon idé att prata med sin mamma som de anser vara förlamad av sin egen sorg och därmed inte tillräknelig. Man kan säga att det är en form av civilisationskritik och en strategi för att överleva på egna villkor, säger Melinda Kinnaman, som spelar storasystern Lida (14 år).

Ett återkommande tema i pjäsen är den absurda vuxenvärlden. Här får vi till exempel möta en av systrarna på utflykt med skolan. De kommer då fram till en damm med ankor. Två hanar hackar hela tiden på en hona. Honan försöker fly genom att dyka ned i vattnet. Men när hon kommer upp igen väntar hanarna på henne och börjar åter igen att hacka så att hon är alldeles blodig. När läraren ser detta säger hon lakoniskt ”ja, se den kärleken”.

På systrarnas idealiserade dröm-ö gäller det att ta avstånd från vuxenvärlden och framför allt inte bli kär i någon. Och absolut inte bilda några par. Händer det ändå så blir det: ”Två varningar, sen förvisning eller avrättning.” Här får det inte finnas pengar och allt ska inte vara så materiellt. Man ska inte hålla på med mobiltelefoner jämt. Man ska inte behöva oroa sig för allting. I sin frustration förklarar också stora­systern att på den egna ön ska man ”likvidera de värsta svinen” i varje land så kanske man kan få det samhälle man drömmer om. För storasystern är det hela tiden klart att detta bara är en dröm om en bättre värld, medan lillasystern tror att de är på väg dit.

Men verkligheten tar till slut över när storasystern ger sig in i en relation med källartantens kriminelle son. Källartanten spelar en viktig roll i föreställningen.

– Hon är hela tiden rädd för att sonen ska dyka upp hemma hos henne. Varför hennes son blivit kriminell berättar han inte. Och hennes egen skuld i att det gått snett för honom vill hon inte alls kännas vid, förklarar Malin Ek när ensemblen möts ute i Dramatens verkstäder i Gäddviken utanför Stockholm för en repetition i den nytillverkade teaterdekoren.

”En egen ö” är regisserad av Jenny Andreasson. Hennes tolkning av pjäsen går ut på att även om systrarna mest av allt är rädda för kärleken så är det den de längtar efter. Det som de är rädda för är de begränsningar som den kan leda till.

– Det är verkligen inget ”gulligt slut” i berättelsen där kärleken är lösningen på problemen. Tvärtom slutar den på ett komplext sätt med många frågor obesvarade. Viktigast är ändå att få drömma om hur man vill ha det – även om man inte alltid når dit, säger hon.

Pjäsens författare, Laura Ruohonen, är i Finland känd för att inte vika för svåra ämnen eller grymma scener. Hon är professor i dramaturgi vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Urpremiären ”En egen ö” spelades 2003 på National Theatre i London (i översättning av David Hackston) och på teaterfestivalen Shell connections som är världens största barnteaterfestival, och presenterades då som: ”en humoristisk berättelse – som behandlar allvarliga ämnen – om vad som händer när en gammal kvinna som gömmer sig i källaren för sin kriminelle son en dag upptäcker att han är hemma på permission”.

Clas Barkman

clas.barkman@dn.se

”En egen ö” spelas på Dramaten. Premiär 19/3.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt