Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 20:27 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/tvara-kast-i-svart-komedi/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tvära kast i svart komedi

Frapperande säkra soloinsatser och samspelt orkester i "Don Pasquale" där sensmoralen är: gammal man gör så gott han kan.

Opera

Don Pasquale av Gaetano Donizetti

Scen: Läckö slott

Dirigent: Sonny Jansson

Regi och svensk text: Catarina Gnosspelius

Scenografi och kostym: Mathias Clason

I ledande roller: John Erik Eleby, Agneta Eichenholz, John Lundgren, Torbjörn Lillieqvist, Fredrik Hellgren

PÅ CONFIDENCEN I SOLNA svimmar åskådare under blodsutgjutelserna i den realistiska uppsättningen av Donizettis "Lucia di Lammermoor". På Läckö slott framkallar skämt om sperma i samme tonsättares "Don Pasquale" några diskreta ansiktsrynkor.

Annat vore inte att begära. "Don Pasquale" är en komedi, om än en svart sådan, och Donizetti är normalt inte en förargelseväckande tonsättare. "Don Pasquale" handlar om kärlek med förhinder, där åldern spelar en inte oväsentlig roll. Sensmoralen, i den mån en sådan alls låter sig utläsas, är att gammal man gör så gott han kan men att han inte bör ställa sig i väg för ungdomen. Operan skrevs mot slutet av Donizettis bana, då bitterheten över en rad motgångar - bland annat hustruns död - satte sin prägel på hans liv.

Men i den mån han själv ansåg sig tillhöra skaran av dem som bör lämna över till nästa generation (det finns uttalanden i den vägen apropå Giuseppe Verdis tidiga framgångar) så märks inget därav i operan, där Donizetti för övrigt petade en hel del i libretton. Don Pasquale skildras med ett överseende löje medan den unge Ernesto, som vinner Norinas hand, skänks några praktfulla arior. Ariorna utgör för övrigt inte rödljus och stoppmärken utan för handlingen vidare samtidigt som de bidrar till karaktäristiken.

Uppsättningen på Läckö slott visar också att operan, även med de begränsningar som miljön skapar, är möjlig att iscensätta med gott resultat.

Catarina Gnosspelius är väl införstådd med förutsättningarna efter flera tidigare uppsättningar här och utnyttjar den omständigheten att skådespelarna befinner sig nära publiken. Det blir agerande efter den typologi som äldre komedier stipulerar och där lyteskomiken utgör en inte oväsentlig beståndsdel. Till sin hjälp har hon den rutinerade John Erik Eleby, som naturligt utgör operans dramatiska och vokala centrum. Hans Don Pasquale utmärks av ganska liten värdighet men desto större uppblåsthet vilket gör övergången från giftaslysten herre till toffelhjälte övertygande.

Agneta Eichenholz Norina matchar honom väl, med lyster såväl i scenisk som vokal framtoning. Fredric Hellgren (Ernesto) har en naturlig italiensk timbre i stämman, åtminstone när den pressas något, medan John Lundgren (i rollen som Malatesta) mår bäst då rösten hålls igen och han får ägna sig åt vokal akrobatik på fasta marken snarare än på slak lina.

Sonny Jansson leder med säker hand en förvånansvärt samspelt orkester där man frapperas av smidigheten i de ibland tvära kasten liksom av de säkra solistiska insatserna. Koncentrationen är stor; ingen av de medverkande låter sig störas av de anarkistiska sång- och flygnummer som utförs av slottets ensemble av svalor - ett drama på liv och död, fjärran den operatradition som Donizetti verkade i.

Thomas Anderberg

kultur@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt