Tvillingpar i pärlor och slips

VILKEN AVSLÖJARE, denna Elisabeth Rehn! Här går man omkring och tror att man är medborgare i ett stelbent patriarkaliskt partibyråkratiskt land med påtagliga drag av chauvinism - och så seglar denna finlandssvenska från ett miniparti fram med alla möjligheter att bli statsöverhuvud. En kvinna! En finlandssvenska! Jippiii!

Men, men. Många blev tagna på sängen, inte minst just kvinnorna. Och se, nu är det inte få av de intellektuella vänsterinriktade kvinnorna som står på barrikaderna mot Elisabeth Rehn. De vill inte ha en person som köper in jaktplan och arbetar för ett starkt försvar. De vill inte ha en EU-förespråkare. Och de vill inte ha en medlem av en regering under vars tid en halv miljon finländare går arbetslösa och förhållandena för de svagaste i samhället definitivt försämrats.

Nej, vi är inte få som har svårt för allt detta.

Nu är det bara det att vi har ett praktiskt taget identiskt tvillingpar att välja mellan. En man och en kvinna.

De politiska skillnaderna i de sammanhang där en finländsk president har maktbefogenheter är nämligen hårfina mellan dessa två: båda säjer ja till kärnkraft, till EU och till ett starkt försvar. Båda kan betecknas som liberala med en humanistisk framtoning. Men Martti Ahtisaari har inte genom praktiskt beslutsfattande eller klart formulerade ställningstaganden visat att han står för en påtaglig förändring i det politiska livet - tvärtom lutar han sig alltmera mot den socialdemokratiska partiapparaturen, som min själ är både trög och stelbent. Koivisto är ett levande exempel på att en socialdemokratisk president varken har kunnat eller velat förhindra en högerregerings högerpolitik.

I det läget är det mycket intressant och mycket avslöjande att en del kvinnor talar mot Elisabeth Rehn.

När Elisabeth köper Hornet stämplas hon som ett monster - när Ahtisaari talar för ett stärkt försvar upprörs inga kvinnliga insändar- eller kolumnskribenter.

- En kvinna som statsöverhuvud skulle vara en stor förändring när det gäller dolda maktstrukturer och oskrivna lagar, konstaterar Satu Hassi, grön parlamentariker, diplomerad ingenjör, författare, i ett inlägg i Helsingin Sanomat. Våren 1995 har vi en ny regering, president Rehn skulle inte kunna hindra den att tillämpa den politik den vill.

Alltså: kan motståndet mot Elisabeth Rehn från kvinnornas sida vara lite grann som detta med prästen som inte får svära - en kvinna i den manliga makthierarkins topp bör vara perfekt. Hon ska inte bara vara intelligent och politiskt erfaren, representativ och språkkunnig, vara slagfärdig och le lagom. Hon ska dessutom vara klart vänsterprofilerad, feminist och radikal. Och naturligtvis, för somliga av oss, helst finlandssvensk också!

Den får vi nog vänta på.

Eeva Kuuskoski var social- och hälsovårdsminister, avgick i protest mot regeringens nedskärningar, är pålitligt finsk - och föll igenom så det sjöng. Claes Andersson var briljant i debatterna, står för det mesta av det Elisabeths belackare tror på - och ramlade.

Återstår alltså en man och en kvinna, nästan identiska. Om kvinnligt kön inte hade varit ett hinder, medvetet eller omedvetet, under alla dessa decennier med kvinnlig rösträtt, hade vi för länge sedan haft en kvinna som president i Finland.

Nu har vi plötsligt den möjligheten.

Men då ler Elisabeth för ofta för oss kvinnor, är för självsäker, har pärlhalsband. Och då trillar hela den välkända ramsan ur kvinnomun:

- Jag är givetvis alltid för kvinnorna. Men den här gången väljer jag nog en man. En som ler lite lagom . . .

MÄRTA TIKKANEN