Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 05:36 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/uppenbar-omhet-for-monstret-den-utsatta-sarbarheten-fangas-med-stapplande-steg/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Uppenbar ömhet för monstret. Den utsatta ­sårbarheten fångas med stapplande steg

Vi måste prata om Victor. I Mary Shelleys klassiska roman ”Frankenstein” bannar mamma sin anatomiskt överintresserade son för hans impulser att skymfa skapelsen – med dagens glasögon är det snarare psykopatvarning på pojken som vill klippa i sniglar.

Nu är det 200 år sedan romanen kom ut första gången och Johan Ehn har gjort en jublande omtolkning för scenen. Frågan är bara vem som försöker leka Gud i vår digitala tidsålder. Det går att föreställa sig många möjliga uppdateringar av Prometheusmyten för 2000-talet och dagens science fiction-författare är fullt upptagna med just den tankenöten.

Därför är det inte så dumt att Teater Barbaras ”Frankenstein”-uppsättning på Playhouse teater strängt taget är traditionell. Här finns en uppenbar ömhet för den gotiska skräckklassikern som bär ganska långt. Den enkla sceniska inramningen är svart som natten, men det finns en lättsam distans i spelet som skingrar mörkret.

Att skådespelarna får ägna mycket tid åt handlingsreferat skapar en resuméartad upplevelse, vilket är ett mindre problem än att flera gestaltande scener mest känns ­redovisande. Happy Jankell har ­exempelvis en otacksam roll som den entonigt trånande Elizabeth, trots en pliktskyldig parentes om att det är viktigt med kvinnlig självständighet. Tomas Åhnstrand får använda några fler gester i porträttet av Frankensteins vetenskapliga storhetsvansinne och sent påkomna dubier.

Men precis som Boris Karloff stal showen i James Whales 30-tals­filmer blir det roligare när monstret kommer in i handlingen – hans tragedi är trots allt mer berörande än den vaga kärlekshistorien ­mellan Elizabeth och Victor. Johan Ehn fångar den utsatta sårbarheten med prövande och stapplande steg.

Upplevelsen av ensamhet på jorden har inte åldrats och tonårspubliken, som uppsättningen riktar sig till, kan nog hitta samtida paralleller till erfarenheterna av trakasserier och dysfunktionella fadersfigurer. ”Frankenstein” är fortfarande en sällsam historia där själens mysterier fascinerar mer än anatomiska experiment.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt