Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 07:26 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/urfolken-hojer-rosten/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Urfolken höjer rösten

På senare år har världens ursprungsbefolkningar stärkt sin ställning. De är inte längre bara offer, utan jämbördiga förhandlare. Gordana Malesevic om maoriernas långa kamp för sina rättigheter på Nya Zeeland.

I boken ”Indigenous People’s Land Rights under International Law. From Victims to Actors” undersöker Jérémie Gilbert huruvida internationell rätt ger urbefolkningen rätt att leva på och av sina traditionella territorier.

Jérémie Gilbert, som är knuten till Transitional Justice Institute vid universitetet i Ulster, har i sin doktorsavhandling undersökt hur kollektiva rättigheter, självbestämmanderätten, rätt till autonomi, äganderätt och återlämnande av land påverkar varandra.

I studien finner han att många enskilda stater har förändrat sin tolkning av den internationella lagen. Tidigare sågs mark som statens egendom, men i de senaste decenniernas avtal mellan regeringar och urfolk tenderar man att se marken även som urfolkens egendom, som de har rätt att använda och leva på. Från att tidigare ha varit egendomsrättens offer har ursprungsfolken blivit jämbördiga förhandlingspartner.

Denna utveckling stärktes när FN:s urfolksdeklaration antogs i september 2007. Den erkänner urfolkens rätt till självbestämmande, samt deras kollektiva rätt att äga, bruka och kontrollera land, vatten och naturresurser. Landområden som urbefolkningen traditionellt har brukat kan inte längre ses som statens egendom. När mark har tagits i bruk utan urfolkens samtycke skall de ha rätt till återställande av eller kompensation för marken.

Med tanke på att en FN-deklaration inte är juridiskt bindande, och på att Kanada, Nya Zeeland och USA inte har skrivit på, kan deklarationen upplevas som ett spel för galleriet. Men den visar i vilken riktning världssamfundet vill att världens regeringar skall arbeta. FN:s deklarationer är ett av få verktyg i kampen om vissa människors överlevnad, och med människornas överlevnad även idéernas, om hur man skall organisera det gemensamma varandet – samhället.

370 miljoner människor i världen tillhör ett urfolk, av dem är cirka 565 000 maorier – urinvånare på Nya Zeeland.

När de första europeiska val- och sälfångarna kom till Aotearoa, hade maorierna levt där i nästan 1 000 år. Efter dem kom missionärer och nybyggare. I januari 1840 inleddes samtal mellan några maorihövdingar och den engelska kronan, vilket resulterade i ett fördrag skrivet på engelska och maori – Waitangifördraget.

Men Waitangifördragets båda versioner skiljer sig åt till innehållet. I den version som är skriven på maori erkänner maorierna den engelska kronans överhöghet över nybyggarna. I den engels­ka versionen erkänner maorierna den engelska kronans överhöghet – även över dem själva. I gengäld skall den engelska kronan ge maorierna skydd och garantera deras rätt till jord.

De maorier som inte skrev under avtalet fråntogs sin mark och mördades eller kastades i fängelse. Men samma öde drabbade även många av dem som skrev under och följde avtalet.

Maorierna i Taranaki skrev inte under, och 1841 började nybyggare från Devon och Cornwall flytta in. Den brittiska lagen förbjöd visserligen handel med mark mellan privatpersoner, men nybyggarna hade ändå köpt mark före avresan, av privatpersoner som inte alltid ägde den mark de sålde.

År 1854 började maorierna i Taranaki försöka stoppa försäljningen av stulen mark, vilket kronan tolkade som en attack. General Thomas Gore Brown ledde ett anfall på ledaren Kingis bosättning år 1860, och tre år senare ockuperade den engelska kronan nästan all mark i Taranaki, på förslag av guvernör sir George Grey, som ansåg att ”rebellerna” borde straffas.

Tre år senare tillkännagav Grey att de som skrivit under avtalet skulle få kompensation för marken. Men stulet land återlämnades inte. I stället fortsatte den engelska kronan att ockupera mark.

År 1879 inledde maoriledaren Te Whiti-O-Rongomai ett fredligt motstånd. Maorierna plöjde den stulna marken och hindrade besiktningsmännen i deras arbete. Tusentals soldater kom för att stoppa aktionen, men för varje man de förde bort eller dödade kom en ny för att plöja jorden; en metod som Gandhi sägs ha blivit inspirerad av.

Kronan försökte lugna de oroliga nybyggarna, men till slut måste de antingen stoppa aktionerna eller erkänna att marken var stulen. I november 1881 skickades 1 600 soldater för att hämta Te Whiti. Soldaterna möttes av sjungande barn, men de våldtog kvinnor, brände hus och åkrar, stal säd och fängslade Te Whiti utan rättegång.

Under sina första 50 år på Nya Zeeland dödade britterna över 60 procent av den maoriska befolkningen. Sedan dess har många förslag lagts fram om hur man ska kunna dela på marken och rättigheterna, men frågan är om relationen mellan ursprungsbefolkning och kolonisatörer i grunden har förändrats.

Sedan 1975 skall stölder, mord och våldtäkter i den brittiska kronans namn behandlas i den specialinrättade Waitangitribunalen. Syftet sägs vara att bygga upp en ekonomisk bas för maorierna. Men många anser att Waitangitribunalen bara är ett sätt att manipulera maorierna, och att en rådgivande instans inte kan ge de bestulna rättvisa.

Te Miringa Hohaia från Parihaka i Taranaki är en av ledarna för maoriernas fredliga motstånd i dag. Trots att han är skeptisk till Waitangitribunalen var han den förste som lämnade in ett ärende om konfiskerad mark. I Taranaki gick maorierna ihop om en gemensam fordran. Deras mål är långsiktiga; de vill ha ett jämställt samhälle utan diskriminering. Det kräver förändring i människors tankar och beteende, ett arbete som kommer att sträcka sig över flera generationer.

Te Miringa Hohaia skyndar långsamt. Förhandlingarna påbörjades 1990, och 1998 offentliggjordes en rapport efter första omgången förhandlingar mellan tribunalen och Taranakigruppen. Sir Douglas Graham, som då var ansvarig minister för tribunalen, lovordade rapporten. Han sade att alla nyzeeländare borde läsa den för att förstå vidden av den mänskliga förödelsen och komplexiteten i de historiska fordringarna.

Det handlar inte endast om stulen mark. Den brittiska kronan, sedermera den nyzeeländska staten, har tagit ifrån maorierna deras språk och därmed klippt av kommunikationen mellan generationerna. Det har splittrat många maoriska familjer och gett människor problem med sin identitet och sig själva under flera generationer.

Fram till sent 1980-tal skedde all undervisning på engelska, och eleverna förbjöds att tala maori i skolan. Sedan 1987 är både maori och engelska officiella språk, men få maorier har språket som modersmål. Skolorna skall undervisa på maori, men endast ett fåtal skolor gör det.

Relativt få maorier går vidare till högre studier, och det förlorade språket anses vara en orsak till det.

Kan Nya Zeeland någonsin bli ett rättvist samhälle med den nuvarande samhällsstrukturen? Nej, säger allt fler. Man anser att det är nödvändigt att tala om kolonisationen, att se kopplingen mellan då och nu, för att lösa dagens sociala problem.

Hohaia anser att kunskap om den egna historien stärker självkänslan. Han anser det viktigt att dagens maoriska föräldrar lär sig maori och ger sina barn del i den kultur de behöver för att kunna förstå sig själva. Själv försöker han ge unga maoriska män i fängelse del av kulturen genom att undervisa dem i maori, maorisk historia och ett hantverk med rötter i den maoriska traditionen.

Enligt Martin Maguire, en katolsk företrädare inom Nya Zeelands antirasistiska rörelse, måste både maori och pakeha gå igenom en lång medvetandegörande process för att kunna lösa samhällsproblem med ojämlikhet och diskriminering som grund.

Som del i denna process har antirasister med brittiska rötter börjat använda maoriska ord i den offentliga debatten, liksom Hohaia och flera andra maorier alltid gjort. Antirasister kallar sig själva pakeha och sitt land Aotearoa, som betyder Det långa vita molnets land, för att visa att nybyggaren inte är den enda normen i det nyzeeländska samhället.

När Nya Zeeland valde att inte skriva under FN:s deklaration om urfolkens rättigheter sa man att deklarationen var för bred och gav för mycket utrymme till tolkningar. Andra kritiserar den för att stora grupper inte fick vara med och utforma den. Te Miringa Hohaia å sin sida menar att deklarationen är viktig, men att taranakifolkets mål och metoder är äldre än både FN och den nyzeeländska staten.

Gordana Malesevic

essa@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt