Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 23:52 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/ursinniga-strofer-stark-och-vild-poesi-om-kriget-i-syrien/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ursinniga strofer. Stark och vild poesi om kriget i Syrien

Jag har aldrig varit i Damaskus. Nu är jag det.

Men jag är inte här på bibliskt eller ens strindbergskt vis. Visst, det handlar om en omvändelse, men i Ghayath Almadhouns och Marie Silkebergs diktsamling finns ingen frälsning, snarare ett renskalande av världens förtvivlan. ”… Damaskus, blodsbröllopet utan slut, Salomes dans som regnar över våra dagar, slutet som börjar nu …”

Ghayath Almadhoun är palestinsk poet invandrad till Syrien där han räknades som statslös. Flydde senare till Sverige. Hans erfarenhet ekar förstås genom diktsamlingen, som inleds med strofen ”en meteor mellan två meningar. ett klot. en stjärna. en glödande meteor. precis mitt emellan”.

Almadhoun och Silkeberg har skrivit en mastodontisk text tillsammans, stor och vild och vacker och sorglig.

Deras respektive röster kan utan problem urskiljas, man vet ungefär vem som har skrivit vad, men det viktiga händer just mitt emellan. Mellanrummet växer till en helhet. Som när diktjagen sitter och tittar på den stora Finlandsfärjan som ”vänder i vattnet”, troligen i Stockholm, långt från Damaskus, ”har du hört vad som har hänt i syrien?”, och ser de vackra rosa gyllene molnen mot blå himmel följt av en sekundsnabb och olidlig åkning mot de kemiska stridsvapnen.

De oerhörda avstånden mellan städer är bara ett litet mellanrum. Det går inte att värja sig.

Den språkorienterade samtidspoesin, som åtminstone Silkeberg ligger nära, har annars undvikit att vara alltför suggestiv. Men Silkebergs poesi avviker i det avseendet. Hon har en märklig förmåga att skriva fragmenterade bilder som, tvärtemot vad som borde vara möjligt, skapar en enorm närvaro. Det är som att sitta inuti ett arbetande, just i nuet upplevande medvetande. Uttrycket ”… nomadic tenderness” används på ett ställe, och det skulle kunna gälla som beskrivning. Stark känsla i flimrande rörelse.

Almadhoun är på sätt och vis mer förutsägbar, eftersom jaget är mindre upplöst och håller sig närmare det centrallyriska. Å andra sidan vet man aldrig hur långt detta jag ska gå, i strofer tunga av ursinne, där metaforerna slåss mot sig själva. Han har själv översatt sina dikter, i samarbete med Silkeberg, från arabiska via engelska. Det finns inte ett ord i boken som inte är vänt och vridet och genomborrat.

Inte bara kriget utan också den splittrade staden är en helhet byggd av mellanrum. ”Inte jag bara – alla är främlingar/ Hur annars förklara staden?”

Det handlar inte bara om Damaskus, utan om flera platser, sargade och sargande, som om alla vägar bär till Syrien. Boken innehåller foton av den solnedgångsglödande staden på väg in i natten, eller om den är upplyst av elektriskt ljus, med skarpa skuggor. ”vi hann skriva om Damaskus innan det förstördes …” Fotona följs av svarta sidor med röd text – ett slags förkrossande dödspartier i berättelsen.

Det här är politisk poesi i full styrka. Det är så här politisk poesi måste se ut i dag, om den ska vara möjlig att ta på allvar. Vi ska inte nöja oss med mindre komplexa texter, de är så hopplöst infantiliserande.

I den avgörande politiska poesin är krigets motsägelser och smärta gestaltade i oändliga nyanser: Det Almadhoun och Silkeberg visar fram är den komplexa plågan som desillusionerat uppvaknande.

Vi är alla skyldiga att vakna.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt