Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vackert om döden som föder livet

Västanå teater tar steget in i folksagans värld med sin dramatisering av Lars Anderssons ”Lomjansguten”. Leif Zern njuter av ett vandringsdrama som kryllar av legender.

”Lomjansguten”

av Susanne Marko och Leif Stinnerbom efter Lars Anderssons roman

Regi: Leif Stinnerbom. Kompositör: Magnus Stinnerbom. Koreografi: Jimmy Meurling. Med: Björn Söderbäck, Jakob Hultcrantz Hansson, Jöns Persson, Peter Eriksson, Adriana Savin, Anders Sanzén, Margit Myhr m fl. Scen: Västanå teater, Rottneros, Värmland. 

Lars Anderssons suggestiva kortroman ”Lomjansguten” från 2014 handlar om den värmländske spelmannen Per Jönsson (1816–1875). Men det är ingen fiktiv biografi, vare sig i konventionell eller experimentell mening. Den som håller öronen öppna i de värmländska finnskogarna kan fortfarande få höra sägner om fiolvirtuosen som lär ha spelat i kapp med Ole Bull i Kristiania, den tidens stormästare på instrumentet. Lars Anderssons roman är själv en sådan sägen, mer magisk i sin språkbehandling än realistisk.

Var skulle den höra hemma om inte på Västanå teater i Sunne, granne med den Gräsmarks socken där Per Jönsson föddes av fattiga föräldrar? Årets midsommar­premiär tar med befriande lätthet steget in i den folksagans värld som alltid varit regissören Leif Stinnerboms tassemarker. ”Lomjansguten” är en berättelse full av berättelser. En av de centrala handlar om de ”omvridna”, människor som dött i förtid och blivit fastklämda mellan två korslagda trädstammar; alla som hört träden gnissla i skogen vet hur det låter.

En annan legend handlar om de ansikten som finnskogarnas invånare huggit in i trädens bark. Yxan är ett lika viktigt instrument som fiolen i denna historia, och den yxdans som inleder Stinnerboms iscensättning får nog ses som en rituell och symbolisk framställning av den kamp som här pågår mellan söndring och helande. När Per dör är det hans syster Marja som känner med handen på barken ”hur hans ansikte läkte”.

Trots mängden av infall blir Lars Anderssons roman till slut en berättelse med början och slut, ett vandringsdrama av samma slag som Ibsens ”Peer Gynt”, som Västanå spelat, och Selma Lagerlöfs ”Nils Holgersson”, de två senaste årens stora succé. Titelpersonen förekommer i fyra uppenbarelser, som barn, ung, vuxen och gammal, Men det är Björn Söderbäck i den äldre versionen som förkroppsligar livslinjen, hela tiden närvarande på scenen, vittne till det öde han till slut försonas med.

Vackrare vet jag mig aldrig ha sett Västanås stora tema gestaltat. Det cykliska förloppet. Döden som föder livet. Barnet och den gamle – alltsammans i ett enda flöde av dans, skogsdoftande kostymer och röster som viskar i samklang med violinens, slagbordunens och tramporgelns drivande rytmer.

Susanne Markos och Leif Stinnerboms dramatisering har utan tvivel hittat och renodlat en tydlig kurva i Lars Anderssons kalejdoskopiska berättelse. Vilket inte hindrar aktörerna från att fantisera på egen hand. Med vilken fin intuition växlar till exempel inte Anders Sanzén mellan Ole Bulls norska och Carl Axel Gottlunds finlandssvenska –pionjären Gottlund som reste i finnmarkerna i början av 1800-talet och rapporterade om seder och bruk och inte minst de värmländska flickornas företräden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.