Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.
Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxtmotor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.
Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.
Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.
Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efterfrågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.
Detta synsätt appliceras på alltifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.
Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.
Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?
Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.
Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.
Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.
Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?
Vad kan vara värre än nedrivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.
Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.
Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.
