Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Verkligheten är ordets skugga”

Bruno Schulz var en medveten prosakonstnär av rang och inget isolerat bysnille. Steve Sem-Sandberg läser en rik samling brev och essäer som fördjupar bilden av en polsk klassiker.

Bruno Schulz

”Brev, essäer, noveller”

Urval och översättning av Emi-Simone Zawall Glänta

Det låter bisarrt i en tid då skönlitteratur knappt finns på skolschemat, men det finns faktiskt författare som riskerar att dö av för mycket och felriktad uppmärksamhet. Bruno Schulz är en sådan. Det fanns en period för några decennier sedan då han lästes över hela världen, och litterära lycksökare av olika slag ägnade stor möda åt att söka efter ett stort mytiskt verk, ”Messias”, som han ryktades ha lämnat efter sig vid tiden för sin död.

Född 1892, son till en tyghandlare, av judisk börd, livet ut bosatt i den galiziska provinsstaden Drohobycz, hann Bruno Schulz aldrig fly när nazisterna ockuperade staden. Den 19 november 1942 sköts han ihjäl på öppen gata av en SS-officer.

På ett litet olyckligt sätt har Bruno Schulz verk kommit att läsas i ljuset av det faktum att han tillhör Förintelsens offer. Precis som Franz Kafka, en författare han ofta och i mitt tycke ogrundat förknippas med, reduceras han ofta till ”siare” av sitt eget kommande öde. I Schulz fall är det extra olyckligt eftersom det riskerar att ta udden av den djupa originalitet han faktiskt besitter. Schulz var en av det polska mellankrigsavantgardets främsta författare, en prosakonstnär av rang som med en djärv, helt unik gestaltskapande förmåga lyckades få de barndomsminnen han bar inom sig och vårdade att träda fram i mytens fulla skepnad.

Hos Schulz är inget fast och slutet, det finns inget färdigt ”verk” att ängsligt vårda sig om. Det är skapelseakten som sådan som intresserar honom: hur något kan uppstå ur till synes ingenting, hur drömmar kan bli till kött, hur fantasins allra sprödaste skott plötsligt kan skjuta i höjden och omslingra hela verkligheten.

För den som vill skaffa sig en bild av författaren Bruno Schulz som han verkligen var, bortom de litet ensidiga föreställningar som råder om honom, har Glänta givit ut en omfångsrik samling ”Brev, essäer, noveller” i urval och översättning av Emi-Simone Zawall.

Schulz var en flitig och skicklig brevskrivare, som i syfte att uppväcka sympatier kunde spela upp hela registret av misströstan, oförmåga och hypokondri. Men av breven framgår också att Schulz långt ifrån var något det isolerade bygdeoriginal han ofta framställts som utan en aktiv aktör i mellankrigstidens polska kulturella liv, nära vän med den tidens litterära storheter Zofia Nałkowska, Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy) och Witold Gombrowicz. I brev och essäer (till dem och andra) tecknar han med stor skärpa konturerna av en estetik som verkar ha stått klart för honom mycket tidigt:

”Vanligtvis betraktar vi ordet som verklighetens skugga, dess reflektion”, skriver han. ”Vi borde hävda motsatsen: att verkligheten är ordets skugga.”

Eftersom orden är äldre än vi – en grundläggande tanke hos Schulz – har de ett djupare fäste än den verklighet vi har omedelbart för ögonen, i ett slags urbilder, myter eller arketyper som tillkommit långt innan normer och förbud lagt sin kvävande filt över allt. I varje text Schulz skriver, ja snart sagt varje mening, försöker han finna tillbaka till ett sådant urtillstånd, ”när det praktiska livet av någon anledning lossar sitt rigorösa grepp, när ordet befriat från sitt tvång lämnas åt sig självt”.

Denna ”genialitetens epok”, som Schulz kallar dettta urtillstånd, har likheter med barnets storögda sätt att se världen på. Det är en tid då kalendrar inte finns och årstider upphört, då föremål verkligen äger de egenskaper våra sinnen tillskriver dem, då stolar klapprar med sina ben som med tänder, tvättlakan styr i väg som magnifika segelskutor och väderlekar tornar upp sig på himlen som barockorglar.

Två böcker hann Schulz ge ut under sin livstid: ”Kanelbutikerna” (1936) och ”Sanatoriet Timglaset” (1938). I dem skapar han ett mikrokosmos befolkat av helt vardagliga gudar och avfällningar. I detta universums mitt befinner sig hushållerskan Adela som med borste och starka skurmedel håller det värsta förfallet borta. Hennes motpol är berättarens egensinnige far, tyghandlaren och bokhållaren, som i hägnet av ett ständigt hotande vansinne ger sig i kast med det ena besynnerliga projektet efter det andra, från att föda upp fåglar på vinden till att få sina butiksbiträden att stå som modell för djärva försök att omskapa hela människosläktet. Fadern, ”denne oförbätterlige improvisatör, denne fantasins fäktmästare”, blir till slut så uppslukad av sina förehavanden att han själv träder fram i fågelskepnad, något Adela bara förmår råda bot på genom att stoppa upp honom och ställa honom i fönsterkarmen.

Schulz var heller inte mer solitär än att han frikostigt delade med sig av sin syn på språket och världen. ”Det en människa upplever som ett vågspel, en omöjlighet, en nyck – blir verkligt mellan fyra ögon”, skriver han i ett brev till vännen och författarkollegan Tadeusz Brza och dennes hustru.

Sina första berättelser, de som sedan skulle ingå i ”Kanelbutikerna”, tillfogade han som post-scriptum till några brev han skrev till poeten Debora Vogel. Det är naturligtvis en klok strategi för en blivande författare om han behöver hjälp med att få berättelserna tryckta. Men det är att göra Schulz orättvisa om man bara ser brevskrivandet här som ett slags positionering.

Schulz litterära universum är till sin själva natur dialogiskt. Inget skrivet blir verkligt förrän det möter en läsares blick. Denna syn på världen, och litteraturen, som en pågående gestaltningsprocess hellre än något statiskt eller färdigt, präglade även Schulz syn på människor, och ingenstans uttrycks denna uppfattning vackrare än i breven, som i detta till Maria Kasprowiczowa:

”Bara ordet ’människa’ är en genial fiktion som med sin sköna och tröstande lögn döljer den avgrund och värld, det kosmos utan utflöde som individen utgör. Människan finns inte. Det som finns är avstånd mellan oändligheter och suveräna sätt att vara på som inte kan rymmas i någon enhetlig formel eller härledas ur någon gemensam nämnare. (...) När jag möter en ny människa blir alla mina erfarenheter, förväntningar och planer oanvändbara. Mellan mig och varje ny människa börjar världen om på nytt som om ingenting varit bestämt eller beslutat förut.”

Man kan låta sig luras av Schulz. Även om han ibland kan låta som om han hallucinerade i vaket tillstånd är hans prosa exakt i varje detalj. Hans översättare tenderar ibland att överbetona själva sakledet i orden i ambitionen att kunna finna rätt benämningar på allt, men riskerar därmed också att sätta bromsklossar i vägen för det flödande språk som är Schulz verkliga kännemärke. Emi-Simone Zawall faller inte i den fällan. Hennes översättning är följsam utan att vara pedantiskt påpasslig, och hon finner eleganta motsvarigheter också till de arkaismer som löper som en sträv byråkratisk byxsöm även genom Schulz mest vidlyftiga texter, kanske som en reminiscens av det österrikiska kanslispråk som var i bruk i det Galizien där han växte upp.

Zawall har också skrivit en introduktion till Schulz författarskap som avstår att fördjupa sig för mycket i hans biografi och där­igenom att ta ställning i den ständigt pågående diskussionen om vem Schulz egentligen var och vem eller vad han tillhörde. Bruno Schulz var bara så mycket större som författare än de fållor man försökt fösa in honom in i. Det är hög tid nu att han får tala för sig själv.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.