Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Verkligheten läcker in i bisarr historia

Det varma och komiska balanseras upp av det grova skådespeleriet i Tribunalens nästan hemtrevliga orgie av samhällsdebatt och mänsklig förvirring. Dödligt roligt, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä.

Pjäserna som försöker greppa samtiden blir allt spretigare, allt mer utflytande. I den ena köar världsfrågorna sig fram över scenen, i nästa tumlar de omkring på golvet utan styrsel, en orgie av samhällsdebatt och mänsklig förvirring.

Så är det på Teater Tribunalen. Där spelas den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs ”Perplex” som kan kallas för en samtidsfars. Ett par kommer hem från semestern och finner strömmen i lägenheten avslagen, räkningen obetald. Det andra paret, blomvattnarna som tagit undan posten, dyker upp, men nu är lägenheten deras, och strömmen påslagen. Vem bor här egentligen, vems är krukväxten?

Det liknar, och kunde ha fortsatt som, en historia om den moderna medelklassens schablonmässiga låtsaskommunikation, men den tyske dramatikern och samtidsskildraren Mayenburg, i Sverige uppskattad för pjäser som ”Eld­ansiktet” och ”Martyrer” (Stockholms stadsteater) eller ”Det kalla barnet” (Dramaten) tar aldrig den enklaste vägen.

Efter den lätt bisarra inledningen skruvas dramat upp ännu mer och övergår i den surrealism som är hans egen: kallt observerande, ibland dödligt rolig.

Det vore synd att berätta exakt hur. Men det blir maskerad, ett tillfälle till makalösa dräkter signerade Lars Brunström och till några minst sagt grafiska (känsliga åskådare uppmanas blunda) partnerbyten, inte minst när Jan Ärfström som bruns­tig älg med oefterhärmligt klövgrepp bestiger Benjamin Moliners chockrosa spandexskidåkare.

Rena skrattfesten, men inte bara. Mayenburg är mästerlig på att krama ur språket dess outtalade världsbild. Dialogen glider över bråddjup, tyska och andra. Andrea Edwards förvandlas till en illa behandlad au pair vars främmande brytning tycks ha rötter över hela jordklotet, komisk och oändligt rörande samtidigt. Sylvia Rauan är spetsigt beställsam och hemlöst stum i samma stressade gest, och när Benjamin Moliner plötsligt blir det ena parets son gömmer sig en tragedi i hans träffsäkra trutande.

Mayenburg skildrar samtiden inte genom att beskriva den utan genom att låta den läcka in från alla håll i den till synes harmlösa historien om två medelklasspar och en lägenhet.

Pjäsen är inte hans bästa men nog hans roligaste och sannolikt den mest svårspelade.

Största risken här, i Henrik Dahls skickliga, dödsföraktande regi, är att det blir alltför varmt och komiskt, nästan hemtrevligt.

Det motverkas av skådespeleriet, som trots att det är grovt styrs av en fin intuition och inte tippar över. I stället får vi bilden av en tillvaro som är så lös i fogarna att de inblandade själva inte vet var de bor, och vad som är verkligt och vad som är teater. De/vi är övergivna på ett sjunkande skepp. Strömmen har gått och borta är den allsmäktige regissören. Ett mörker sänker sig som vi själva får lysa oss ur, om vi kan. Dror Feilers musik som nästan inte märkts i tumultet hörs igen, dess känsla av vemod och sorg är det enda som är kvar att bygga vidare på.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.