Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.
Ta FNs klimatpanel IPCC som ett exempel. Panelen sammanställer och bedömer forskningsläget kring klimatet vart sjunde år och har varit en väldigt viktig kunskapskälla för politiker, tjänstemän, företag, medborgare och journalister världen över. Men IPCC säger inte vad vi bör göra åt klimatfrågan, eftersom det är en normativ fråga. Att IPCC lyckats hålla isär fakta och värderingar så tydligt tror jag är en av orsakerna till att organisationen varit så framgångsrik och har så hög trovärdighet (jag tänker främst på arbetsgrupp I som ägnar sig åt de grundläggande naturvetenskapliga aspekterna av klimatfrågan och som skulle kunna beskrivas som IPCCs inre kärna).
För det andra. Om vi skulle anta motsatsen, att vetenskapen, alltså en grupp experter, och inte politiken, skulle få bestämma målen för klimatpolitiken (och kanske i förlängningen vilka åtgärder som skulle införas, kärnkraft eller inte, koldioxidskatter eller regleringar) då skulle vi begränsa demokratin kraftigt. Människor skulle få rösta, men deras åsikter skulle inte få genomslag i den faktiska politiken.
Det här vore allvarligt just eftersom åtgärder för att minska utsläppen kan komma att påverka stora delar av våra liv. Tänk bara på hur infekterad debatten blir när krav om minskat bilåkande, flygande och köttätande väcks. Tänk på alla protester som uppstår bland fack och näringsliv när åtgärder för att minska utsläppen riskerar leda till minskade arbetstillfällen i till exempel kolgruvor eller energiintensiv industri. Det är just för att åtgärder för att minska utsläppen har potential att påverka våra liv så mycket som demokratisk legitimitet för dessa åtgärder är nödvändiga. Annars tror jag inte sådana åtgärder kommer kunna upprätthållas i längden.
Sammanfattningsvis, vetenskaplig kunskap måste naturligtvis spela en mycket viktig roll när vi utformar vår politik inom ett så komplext område som klimatet. Men om vi skulle överlämna klimatfrågan från politiken till vetenskapen, och låta forskare bestämma mål för klimatpolitiken, ja då skulle vi göra våld på vad som är vetenskapens uppgift och vi skulle kraftigt inskränka demokratin.
Manifestationen för fakta och vetenskap, March for science, arrangeras i morgon lördag runt om i hela världen. I Stockholm tågas det från Mariatorget kl 11.30 till Medborgarplatsen.