Design/mode/form

”We come in peace”

Beckmans designhögskola, Stockholm

Visas t o m 26/5

”We come in peace”, säger utomjordingarna i filmen ”Mars attacks” och så skjuter de allt och alla. Riktigt det scenariot tror jag inte studenterna på Beckmans Designhögskola hade för ögonen när de, inspirerade av dessa utomjordingar, döpte årets examensutställning. Men att de har framtidsvisioner och vill vara med och påverka samhällsutvecklingen framgår tydligt.

Det är slående hur många av studenterna som vänder blicken utåt.

Och som uppmanar oss andra att göra det också. Tove Greitz två speglar är ett av flera tydliga exempel. De har frostad yta just där man förväntar sig att möta sitt eget ansikte respektive hela kropp. I stället för att se sig själv ser man vad som försiggår runt omkring en. ”Kan design användas för att medvetet styra förväntningar?” frågar Tove Greitz. Klart den kan.

Flera av projekten ställer sig kritiska både till vår tids konsumtionssamhälle och populärkultur och funderar kring designerns roll i framtiden. ”Skillnaden mellan idealen och verkligheten har aldrig varit större”, konstaterar Wictor Gussing, som lånat attribut från dokusåpan ”Paradise Hotel” och landat i en kravfylld sittmöbel som är lika mycket träningsredskap som solstol.

Många av studenterna är också upptagna av den virtuella världen och hur den påverkar den verkliga. Camilla Frick Isberg har samplat en lampa och sittmöbler ur dataspelet ”World of warcraft” och därmed överfört de triangulära former som präglar den digitala designprocessen till tidstypiskt kantiga möbler.

Andra är mer inne på att rasera den lyckliga fasad som majoriteten visar upp på sociala medier. Linda Hallstan kommenterar att vi numera kan iscensätta både jaget och vardagen i en samling skruvade selfies.

Och även Patricia Miodeks #lonelytogether är en kommentar till hur det eviga bildflödet med sociala, leende människor påverkar oss. En av de mest skamfyllda saker vi kan tänka oss är att framstå som ensamma och därför har Miodek skapat en hashtag där en bild av dig paras ihop med en bild av någon annan som erkänt att hen också känner sig ensam.

En längtan efter ickeperfektionism syns även hos modestudenterna, och här sätter den spår inte minst i själva materialen. I många fall handlar det om att studenterna faktiskt byggt materialen själva. Ett exempel är Martin Karlssons lätt dystopiska sjukhuskollektion ”Hsptlzd”, en tribut till mamma sjuksköterskan, som innehåller tättsittande vita byxor tillverkade av ihopsmälta fryspåsar.

Att ”vi” är viktigare än ”jag” märks framför allt i Moa Sjöstedts kollektion. I en serie workshops har hon låtit modeskapande bli en kollektiv process. Allt med ett bitvis vackert och lite ödesmättat trashankscollage som resultat.

Kanske ligger det någonting i det som högtalarrösten i bakgrunden på måndagens modevisning sa: ”I mitt slut finns vår början. Nu är det morgon.”

Att designstudenter av i dag är mer reflekterande än på länge är i alla fall tydligt.