Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Vidunderlig saga i lackkorsett

Mariette Glodeck går inte helt i land med sin samtida sagohistoria ”En station från paradiset”. Martina Lowden läser en roman som ändå är värd applåder.

Böcker

Mariette Glodeck

”En station från paradiset”

Norstedts

Han heter Jonas och kallar sig Oknytt. Hans älskade kallar sig orm, varg och lo, men är för den skull inga rovdjur. Mariette Glodecks förra roman, ”Röda vita rosen”, ville handla om skitstövlar, men kom i stället att handla om deras offer.

Hennes nya handlar om BDSM-människor som vill vara unika glittrande vilddjur, men som stöter på samma gamla vaniljproblem som romankaraktärer gjort i alla tider: Vem är jag? Vad vill jag? Kom jag ihåg att mata katten?

Paus för folkbildning. Begreppet BDSM är en samlingsterm för några sexuella läggningar: bondage och disciplin, dominans och underkastelse, sadism och masoschism. Lägg till lack, korsetter, läder och fetischklubbar. Toppa med ett ifrågasättande av genus-, hetero- och tvåsamhetsnormerna, och du får den subkultur där Glodecks andra roman utspelar sig.

Nu nöjer hon sig med att låta den vara bakgrundsmiljö, inte romanämne, och det är välgörande – lite som att läsa en ungdomsroman om en flata som varken a) har självmordstankar, b) blir våldtagen eller c) är olyckligt kär i sin döende bästa vän.

Osäkra Oknytt går omkring i världen och undrar vad han ska göra med sitt liv och vem han är och hur katten mår, och att han gör det i en lackkorsett och Dorothy­skor spelar ingen större roll för händelseutvecklingen.

Annars är ”En station från paradiset” som vilken läsarvänlig samtidsroman av Johanna Nilsson-snitt som helst, minus moraliserandet, men mitt i boken kommer ett absurt-romantiskt avsnitt som avslöjar att Glodeck också har Carl Johan Vallgren-ambitioner.

Bort med här-och-nu, i väg till Amsterdam, genom red light-­distrikten och in i ett svart pepparkakshus. Där bor barnet Rafael, som aldrig fått gå ut. Allt hon vet om världen har hon lärt sig genom sitt bibliotek. Dyslektiske Oknytt blir hennes guvernant, med uppgiften att lära henne svenska – Rafael vill nämligen läsa Strindberg på originalspråk. Inte för att Glodeck helt går i land med sin vidunderliga sago­historia, men det är ett applådvärt försök i en genre som annars präglas av gäsprealism.

Bokens utförande lämnar somligt i övrigt att önska. De första sidorna har ett språk som inte bara ställer sig i vägen för berättelsen, utan knockar den i golvet med en duns. Någon dricker sojamjölk, och det beskrivs så här: ”Den vita vätskan rann lent ned genom hans strupe. Växtmjölken spred sig som kontrastvätska genom kroppen och väckte honom. Upplevelsen tog ut alla andra intryck. Han slöt ögonen, den lediga handen formade en koncentrerad knytnäve som hos ett diande spädbarn.”

Nåja, berättelsen reser sig igen och börjar röra sig framåt, om än bitvis på samma språkliga styltor. Den unge mannen söker sig själv, den unge mannen finner sig själv och boken tar slut. Djup blir den aldrig, men den bjärta ytan ska väl alltid roa någon.

Martina Lowden

litteratur@dn.se