Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vikingens resa – från saga till datorspel

Fäblessen för vikingarna i den samtida populärkulturen tycks aldrig avta. Jonas Thente jagar spår efter den isländska sagan i dagens litteratur, tv-serier och datorspel.

Den 18 november förra året undkom den isländske hovskalden Þórarinn Eldjárn en neslig död på Stockholms slott. Han hade inställt sig för att leverera en drottkvätt till den svenske kung Gustaf. Den nordiska historien berättar att sådana företag kan vara riskabla. Om skalden lyckades med sin dikt belönades han, men om han var slarvig eller skymfande så kunde vanära eller rent av omedelbar avrättning bli resultatet. Sålunda hotade Knut den store på 1020-talet att hänga Eldjárns namne, Þórarinn Lovtunga, om denne inte hyfsade till versmåttet.

Eldjárn klarade sig. Efteråt anmärkte han lakoniskt: ”Antingen har kvalitetskraven sänkts eller så har hovpoeternas arbetsförhållanden förbättrats. Kanske bäggedera.”

Den kringresande skalden Gunnlaug Ormtunga, som kring 1000-talet reste runt för att skalda vid hoven, räknade in sådant som guldringar, broderade rockar och silverinlagda bredyxor i diktarlön.

Þórarinn Eldjárn fick ett par manschettknappar för väl genomförd drottkvättning.

Anledningen till hovskaldens turné – han hade tidigare uppvaktat de norska och danska regenterna – var utgivningen av de samlade "Islänningasagorna" på de skandinaviska språken. Det rör sig om en kassett som väger fem kilo och innehåller fem band. Här finns samtliga 40 släktsagor i nya och reviderade översättningar, samt 49 stycken tåtar. Tåtar, det är kortare snuttar som kan ha ingått som utbroderingar i sagorna eller fungerat som mer eller mindre fristående, anekdotiska kortsagor.

Var och en kan förstå att det har varit ett digert arbete. De regionalpolitiska undertonerna finns naturligtvis med när utgåvan presenteras. I sådana här sammanhang är det ju bättre att understryka de politiska aspekterna än de litterära och kulturhistoriska. Om man vill öppna fonder, stipendier och utvecklingsbidrag, vill säga.

Kanske var det också lite nesligt att en engelsk samlingsutgåva av sagorna utkom redan 1997 och blev en stor succé. Man får tänka sig att detta faktum bidrog till benägenheten att sjösätta de skandinaviska utgåvorna.

Att kunskapen om denna unika berättelseskatt inte är vad den en gång har varit vittnar en av den svenska utgåvans redaktörer, Gunnar D Hansson, om. När projektet skulle ­presenteras på Bokmässan sade en högt uppsatt svensk tjänsteman på Nordiska ministerrådet: ”Ja, det är väl det som kallas Eddan och sånt.”

– Jävlar, här börjar vi från början, minns Hansson att han tänkte.

För det är inte Eddan och sånt det handlar om. Islänningasagorna är märkliga blandningar av släkthistoria och påhitt. Några av de mest kända är den tidigare nämnda Gunnlaug Ormtungas saga, Egils saga och Njáls saga. Här finns också de sagor som handlar om hur nordborna koloniserade Grönland och upptäckte Vinland – det vill säga Nordamerika. Man kan läsa om skärmytslingar med de infödda ”skrälingarna” och mötet med en märklig gröda som är ”självsående” och antagligen är ris.

Men det mesta av stoffet utgår ifrån konflikter och släktfejder av ett eller annat slag. Islänningasagorna nedtecknades ett par hundra år efter de skeenden som beskrivs och en av de naturliga konflikterna blir då den mellan de gamla hedniska vikingarna och de vid nedtecknandet kristnade författarna. En fascinerande omständighet i detta sammanhang är att ju längre ut i den geografiska periferin man rör sig, desto mer trolldom och gåtfullhet uppenbaras.

Det är som med medeltida kartritare, som fyller ännu icke kartlagda territorier med sällsamma monster. Sålunda dräps Eirík den rödes son av en enfotings pil någonstans längs den kanadensiska kusten. Ingen verkar tycka att mötet med monopeden är en särskilt märklig episod.

Vikingen har uppträtt i många skepnader i Sverige. Vi har haft den nationalromantiska 1800-talshjälten i exempelvis Erik Gustaf Geijers tappning, som stinn av mjöd går i härnad och knyter vänskap med svärd. I en inledande essä i ”Islänningasagorna” tacklar professor Bo Ralph nationalromantiska fenomen som 1800-talets mjödskålande Götiska förbund.

Vidare har vi Frans G Bengtssons något mer sansade och historiskt förankrade ”Röde orm”. Med 1970-talet kom vikingen som hårdrocks­kitsch och ett par decennier senare som affischpojke för diverse rasistiska organisationer. En av de mest kunniga svenska forskarna på området, professor Lars Lönnroth, såg sig i essäsamlingen ”Skaldemjödet i berget” från 1996 nödgad att redan i den första essäns inledande stycken ta bestämt avstånd från nationalchauvinisterna.

Så gör forskare, asatroende och fornnordiskt intresserade än i dag. Fast den mest förekommande vikingen i dagens Sverige är nog den variant vars behornade plasthjälm säljs var än utländska turister flockas.

Samtidigt är vikingen och det samhälle han och hon var del av föremål för ett internationellt intresse som saknar motstycke. Inför julhandeln stod jag framför det digra nyhetsbordet i bokhandeln The Strand på Manhattan. Där fanns höga travar av de mest populära böckerna, men den trave som bestod av Anders Winroths ”The age of the vikings” (Princeton university press) utmärkte sig genom att utgöra ett schakt på vars botten bara två exemplar återstod. De var borta en halvtimme senare.

Danska nationalmuseets omfattande utställning ”Vikings. Life and legend” drog i våras omfattande skaror till British museum i London och gick sedan vidare till Berlin.

Men den mest intressanta utvecklingen sker inom de genrer vi brukar kalla populärkulturella. Kanske beror det på att den medeltida nordiska kulturen uppfyller alla krav på det som kallas mythos, eller med mer populärt språkbruk: universum. Med universum menar man en sammanhållen och någorlunda väl överblickbar grund för fabulering. Faktum är att islänningasagorna till sin konstruktion väldigt mycket liknar de nutida universum som utgör grund för så många älskade populärkulturella fenomen. ”Star wars”, Marvel, Tolkiens Midgård – som naturligtvis står i skuld till författarens forn­nordiska studier – ”World of warcraft”, ”Game of thrones”. Samtliga dessa universum håller sig med intrikat uppbyggda scheman som medger utvikningar, och på samma gång är slutna nog att upprätthålla odiskutabla regler och tillräckligt öppna för att uppmuntra till improvisation – till exempel i form av fan fiction.

För vi bör komma ihåg att de isländska släkt­sagorna inte nödvändigtvis är sanna, historiska. Vi får inte glömma att de olika sagorna backar upp även helt osanna uppgifter, på så vis att man aldrig kan utgå ifrån att en person verkligen har existerat bara för att denne hänvisas till i tre olika sagor. Sagorna utgör en väv och finner sin styrka i detta – inte i sanningshalter.

I tv-världen är History channels serie ”Vikings” ett fenomen. Den handlar på papperet om Ragnar Lodbrok, men tar sig naturligtvis en mängd friheter. Man kan bland annat notera att Ragnars hemby i Norge heter Kattegatt och att det uppenbarligen är gångavstånd till templet i Uppsala, som för övrigt ligger i en ravin. Många historiker har klagat på seriens brist på ackuratess, men om man jämför den med tidigare tv-tolkningar så är den ett under av historisk, eller litterär, trohet.

Antalet äventyrsromaner med vikingamotiv är oräkneliga. Ska man nämna någon företrädare så får det nog bli Bernard Cornwell.

I datorspelsvärlden finns det en uppsjö av fornnordiskt inspirerade titlar. Förra årets ”War of the vikings” är ett avskräckande exempel där etniciteten i stort är kosmetisk. Den mest inflytelserika och paradoxalt nog mest trovärdiga skildringen av den norröna kulturen står Bethesdas fantasyspel ”Skyrim” för. Titelns Skyrim är ett omfattande rike modellerat efter vikingarnas Island med bosättningar och politisk struktur som är noggrant researchade och riktigt över­tygande. Ja, och så tillkommer drakar och annat.

På seriefronten har den trikåklädde superhjälten Thor under efterkrigstiden representerat det nordliga arvet, även om Hal Foster och hans ”Prins Valiant” försökte ta paketet på mer allvar. Men med Brian Woods ”Northlanders” har de isländska sagorna hittat en värdig vidarespinnare.

”Northlanders” är en serie uppdelad på sju album. Det finns ingen genomgående huvudperson: snarare liknar serien Islänningasagorna i det att den skiftar fokus genom aktörer och epoker. Den första berättelsen inleds år 980 utanför Konstantinopel och följer Sven när han återvänder till sitt förskingrade hem på Island. Därefter berättar Wood om det av vikingarna ockuperade Irland 1014 och en irländsk upprorsmakares flykt från förtryckarna. Efter detta är vi i Lindisfarne år 793 vid tiden för vikingarnas första stora plundringståg.

Brian Wood ger intryck av att helt och hållet ha begripit sagornas poetik; sättet på vilket de tillåter sig att vila vid de dramatiska topparna, avvika en smula från ämnet och dråsa tillbaka mitt i dramatiken. Han har också noterat det mycket väsentliga att människorna i de isländska sagorna sällan eller aldrig är entydiga hjältar. Snarare tvärtom: många av ”hjältarna” är i själva verket ganska skurkaktiga, fula och småsinta, ibland rent av laglösa.

Detta att sätta ganska tvivelaktiga figurer i centrum för berättelserna var ett skick som knappast hörde till vanligheterna i medeltidens litteratur. Snarare pekar det fram mot den moderna roman som skulle dröja ännu femhundra år.

Den isländska sagadiktningens märkliga realism är något som litteraturforskaren Robert Kellogg tar upp i sitt förord till ”Islänningasagorna”. Utvecklingen av det medel­tida Islands prosafiktion – ”ledig, nyanserad och strängt upp­tagen med ett helt samhälle med vanliga människors juridiska, moraliska och politiska liv” – var ”något som saknade motsvarighet i hela Europa intill dess att romanen bröt fram femhundra år senare”.

En annan som påpekat detta är Jorge Luis Borges, som i en essä 1953 beklagade det skandinaviska öde som består i att frivilligt försvinna ur historien. Borges noterar hur Skandinavien under vikingatiden var den mest heterogena och kosmopolitiska knutpunkten i världen. Han skriver också att skandinaver som slog sig ned någon annanstans än i hemlandet, på bara en generation glömde hemspråk och ursprung.

Han drar parallellen till den isländska sagan, som alltså upptäckte den moderna epiken 500 år innan Flaubert upptäckte den. Precis som med upptäckten av Nordamerika är upptäckten av romanen dold för världens ögon, skriver Borges: ”I den allmänna historien är det som om Skandinaviens krig och böcker aldrig existerat; allting förblir isolerat och utan spår, som det hade inträffat i en dröm.”

Fem kilo islänningasagor kan förhoppningsvis råda viss bot på detta.

”Islänningasagorna” är ett samnordiskt projekt initierat från Island av enmansförläggaren Jóhann ­Sigurdsson. De danska, norska och svenska utgåvorna säljs tills vidare endast direkt från förlaget via nätet. Förhandlingar pågår om en svensk distributör och eventuell senare pocketutgivning av valda verk. Om några år kommer hela verket att publiceras på nätet genom redan beslutat ekonomiskt stöd från den isländska regeringen. Den svenska utgåvan har till stor del finansierats genom bidrag från Torsten Söderbergs stiftelse.

Kolskegg

Förekommer i ”Njáls saga”. Bror till Gunnar Hámundarson och hjältemodig vid en sjöstrid mot vikingar i Göta älv. Kolskegg sänker ett skepp genom att slunga ett ankare genom bordläggningen, dödar en stor mängd och tar därpå en vilopaus. Gunnar konstaterar: ”I dag har du tjänat andra bättre än dig själv, för du har släckt deras törst men inte din egen.” Kolskegg tar med sig en kruka mjöd och fortsätter slåss.

Freydís

Förekommer i ”Eirík den rödes saga”. Oäkta dotter till Eirík och deltagare i Torfinn Karlsefnis upptäcktsresor i Nordamerika runt 1010. Hon smädar männen för att de inte vågar ta itu med urbefolkningen: ”Om jag hade haft vapen skulle jag ha kämpat bättre än någon av er.” När hon, gravid, på håll följer efter männen attackeras hon av ”skrälingar” men hittar ett svärd bredvid en död man. Hon blottar ena bröstet och slår det mot svärdet. Skrälingarna skräms av detta, rusar till sina kanoter och ror bort.

Torstein Torvardsson

Förekommer i ”Tåten om kummelmannen”. På hemväg finner han ett skelett och ett svärd, som han tar med sig. På natten har han en dröm, där en krigare hotar honom att lämna tillbaka hans svärd. De har en poesiduell, som Torstein avslutar med orden:”Ditt hot skall jag hämna/banehugg skall jag ge dig.” Kummelmannen säger att Torstein valde rätt och att inget annat skulle ha hjälpt honom. När Torstein återvänder nästa dag är kumlet borta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.