– Ingen sa det rakt ut, men det fanns säkert de som tänkte: ”Vad fan håller han på med?”

Stefan Lisinski ler. Kriminal­reportern sitter i en soffa på redaktionen. Framför honom står kaffe­koppen med polisemblemet på. Han tar ny sats:

– Jag kan inte direkt klandra någon för det. Oddsen var dåliga för att det skulle sluta så här.

Ett par månader har passerat sedan Kaj Linna blev en fri man, och ännu återstår ett par dagar innan boken ”Att ta ett liv ” släpps. Stefan Lisinski skrev ut boken på några månader. Oftast sittande vid skrivbordet i hallen.

Tolv år. Så länge arbetade han med det brutala mordet i byn Kalamark utanför Piteå. Han insåg tidigt att den livstidsdömde Kaj Linna fällts på högst tvivelaktiga grunder, utan teknisk bevisning eller vittnen som knöt honom till brottsplatsen.

Stefan Lisinski grävde fram uppgifter som avslöjade avgörande brister i polisutredningen. Han tog med sig en mätingenjör till Norrbotten, rände runt med honom och lyckades göra det troligt att huvudvittnet talade osanning. I högar av samtalslistor hittade han ny information.

Allt såg dock ut att sluta i en återvändsgränd. Stefan Lisinski skriver i boken om hopplösheten när Högsta domstolen avslagit Linnas första resningsansökan: ”Allt jag åstadkommit var att väcka falska förhoppningar, inget annat.”

– Jag hade inte kunnat fortsätta om Kaj Linna gett upp. Och om det varit någon annan än Kaj Linna, då hade den personen gett upp, säger han.

Han berättar om den vresige och evigt envise Kaj Linna. På anstalterna upplevdes han som djupt besvärlig, en klient som vägrade rätta in sig i ledet eller lyda personal. Linna ville enbart ha upprättelse.

– Det behövdes verkligen en frikännande dom för att folk ska tro att han är oskyldig.

Varför?

– Han uppfattades som jobbig, tvär och sur. En del har tyckt att han är skum och farlig. Men nu, när han kommit ut framstår han som en rätt harmonisk människa.

Hur påverkade hans personlighet ditt arbete?

– Det imponerade faktiskt lite på mig, även om det inte avgör skuldfrågan. Men skulle en förhärdad brottsling bete sig så? Jag tror inte det. Det är snarare en person som är övertygad om att ha blivit fel­aktigt behandlad.

Stefan Lisinski inleder boken med en återgivning av mordkvällen i april 2004. Han följer sedan utredningen (som slutar med att Kaj Linna blir dömd i två instanser), vidare genom åren av försök till resning – och fram emot den friande domen.

Han skriver att han kände sig ensam i arbetet med Kalamarksmordet: ”Som journalist är det alltid härligt att vara först med en nyhet, men sedan får gärna kollegerna haka på.” Det dröjde, men under 2015 hakade fler riksmedier på hans arbete.

Först i ett inslag SVT:s ”Veckans brott” med kriminologen Leif GW Persson, men mest betydelsefull blev podcasten ”Spår” av radiojournalisterna Anton Berg och Martin Johnson där flera viktiga detaljer om mordet avslöjades.

– Det blev lättare för mig när ”Spår” kom. Jag kunde ha betraktat dem som konkurrenter, men vi samarbetade. De skapade en annan dramaturgi och nådde en helt ny publik.

Anton Berg har också skrivit bokens förord. I texten berättar han om ögonblicket när Kaj Linna blev en fri man. Den majdagen väntade de utanför häktet i Umeå. Mitt under intervjuerna avbröt Linna sig, gick fram mot Stefan Lisinski och sa: ”Stefan, jag måste ge dig en kram”, för att sedan omfamna honom.

Berg skriver: ”Det här är ett av de vackrare ögonblick jag varit med om.”

– Jag blev nästan lite generad över de smickrande orden, säger Stefan Lisinski.

Det finns i dag en stor popularitet för ”true crime”-genren. Märker du av att fler arbetar för att få felaktigt dömda brottslingar frikända än tidigare?

– När jag började pågick en rättssäkerhetsdebatt. Många tyckte att fall som dessa var obehagliga att ge sig in i. Det finns många domar som är konstiga – men det betyder inte att den dömde är oskyldig.

– Det är en svår avvägning eftersom arbetet kan innebära att brottsoffret råkar illa ut. Jag skulle inte ha vågat gå in i ett fall om jag inte var hyfsat övertygad om att domen är fel på riktigt.

Såg du svårigheter med tanke på brottsoffret i Kalamark?

– Det viktigaste är att rätt person ska bli dömd. Och det är klart att jag har drömt om att hitta lösningen på mordet. Jag är inte där i dag, även om jag har idéer om var man ska börja leta.

Du berättar i boken om ett intressant tips. Finns spåret kvar?

– Ja, och det har inte utretts i grunden eftersom Kaj Linna fortfarande satt inlåst då. Jag kan inte lova att det är rätt, men det är åtminstone väldigt intressant.

Tänker du arbeta vidare med ­Kalamarksmordet?

– I den mån jag kan. Polisen har bättre förutsättningar, men frågan är om de vill. Jag är rädd för att de inte vill lösa det här egentligen. Av prestigeskäl.

Du har berättat att många i dag hör av sig till dig för att du ska ­engagera dig i deras fall.

– Ja, men jag kommer inte att kunna göra det. Inte ens i de fall där det är möjligt att det ser ut på ett annat sätt. Jag får hoppas att det finns andra journalister som är beredda att ta vid.

” Jag hade inte kunnat­ fortsätta om Kaj Linna gett upp. Och om det varit någon annan än Kaj Linna, då hade den personen gett upp.”