Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Wadling får ”Korpen” att flyga

Upphetsat, gapigt och smutsigt vill Göte­borgs stadsteater göra Edgar Allan Poes ”Korpen”. Martin Nyström hör korpens läte först när det stillnar på scenen och Freddie Wadlings magiska röst ljuder.

”Korpen – en skräck­kabaré

baserad på
Edgar Allan Poes dikt

Regi: Sven-Åke Gustavsson

Scenografi: Clive Leaver

Filmsekvenser: Jonas Myrstrand

Kapellmästare: Josef Rhedin

Medverkande: Freddie Wadling, Carina Boberg, Per-Anders Ericsson, Åsa-Lena Hjelm, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Anna Persson, Ruth Vega Fernandez med flera

Scen: Göteborgs stadsteater

Få har sett korpen, den skyr ju den mänskliga kulturen. Men kanske ändå föreställt sig hur den låter. Hos Erik Rosenberg i ”Fåglar i Sverige” säger den ”kråc kråc kråc” eller ”kroák kroák kroák”. I Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” (Korpen) från 1845 hälsar den på en sorgtyngd älskare och säger bara ”Nevermore” (Förbi). En dikt som också Öyvind Fahlström i sitt radiospel ”Fåglar i Sverige” (inspirerad av Rosenberg) från 1963 använde som material för att med elektronisk hjälp skapa ett nytt monstruöst flämtande språk av sällsamma serietidningsläten.

När nu Sven-Åke Gustavsson gör en skräckkabaré på Göteborgs stadsteater utifrån Edgar Allan Poe går den tydligaste länken till Lou Reed och Robert Wilsons performance ”POEtry” från år 2000 och Reeds egen fortsättning – albumet ”The Raven” från 2003 med bland andra Willem Dafoe, Steve Buscemi och Ornette Coleman. Man kan nog säga att Edgar Allan Poe ligger rätt i tiden. Med sin förmåga att löpa linan ut i sina mest destruktiva fantasier, som han gör med en närmast bevingad poetisk flykt. Eller med monotonins rytmiska kraft. Han är lika sällsamt frånstötande som han är tilltalande.

På Stadsteaterns stora scen hörs låtarna från Lou Reeds projekt men det är mycket långt till regissören Robert Wilsons bildsköna estetik. Det här vill snarare vara upphetsat, gapigt och smutsigt, och skräckelskruvat i varje ton. En Poe nedtagen på en nivå som satt man i en salong där publiken fick lov att kasta ruttna grejer och gapa med i galenskapen.

Det är bitvis underhållande tack vare en ensemble som varvar loss, ibland bara på kul, ibland bortom sans och vett. Ett Edgar Allan Poes eget spökkabinett – ”födda i hans själs sumpamarker” – med uppdrag att såväl förlösa honom som att förgöra honom. Som i scenen mot slutet där Carina Boberg gestaltar Det sällsammas ängel ger Per-­Anders Ericssons Poe flaskan, lägger honom i sitt knä och på den allra ömmaste göteborgska viskar: ”Dra åt helvete med dig, du kan faen inte skriva.”

Men mest och bäst hör jag korpens läte när det stillnar helt på scenen – kring den orörlige Freddie Wadlings magiska röst – endast ackompanjerad av en muskulös liten orkester och av Jonas Myrstrands kornigt svartvita filmsekvenser. När han riktar sig rakt ut mot oss med en önskan om att få kontakt eller att försvinna. Med ett hjärtskärande ”Why didn’t you call on me” eller med ett melankoliskt självlysande ”It must be nice to disappear”. Då hör jag korpen.

Martin Nyström

martin.nystrom@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.