Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

al-Assad kan tacka Putin

Vladimir Putin och Bashar al-Assad sprider som vanligt sin alternativa sanning om inbördeskriget i Syrien. De hävdar att regimen i Damaskus inte hade något att göra med de kemiska stridsmedel som dödade ett 70-tal människor i tisdags. I stället påstås de härröra från en vapenfabrik tillhörig terrorister, som kom i vägen för ett flyganfall.

Så brukar det låta. Och det är rena nyset. FN-utredningar visar att den syriske slaktardiktatorn åtskilliga gånger har använt kemiska vapen mot civilbefolkningen. Att regeringssidan bombar vad som helst, från sjukhus till bostadsområden, är inbördeskrigets vardag sedan sex år tillbaka. Jihadisterna är skoningslösa, men al-Assad är landets överlägset värste mördare.

Ryssland (och Kina) brukar lägga in veto mot FN-resolutioner som pekar ut al-Assad, och lär så göra även denna gång. Inget förändras heller av att rådvilla företrädare för ett 70-tal länder samlas i Bryssel till konferens om den syriska tragedin, eller av så kallade fredssamtal i Genève.

al-Assad vägrar diskutera minsta tillstymmelse till maktdelning. Han backas upp av Ryssland, Iran och diverse shiitiska miliser. När regimen vacklade hösten 2015 ingrep Putin militärt. Men ryssar och iranier vill inte erkänna någon skuld ens när små barn dödas av stridsgas.

Rebellerna förlorade östra Aleppo i december, efter bestialiska ryska bombningar. Deras territorium är reducerat till Idlibprovinsen i norr. Det som är kvar av det en gång folkliga och fredliga upproret dirigeras numera av extrema islamister, så som al-Assad alltid har velat ha det.

I östra Syrien vacklar terrorrörelsen IS huvudfäste Raqqa under trycket från USA:s luftattacker och milisen SDF, understödd av amerikanska specialstyrkor. SDF innehåller arabiska soldater, men domineras av syrienkurder. De är i sin tur nära allierade med PKK-gerillan i sydöstra Turkiet, som utkämpar ett blodigt krig med landets armé.

Raqqa är en övervägande sunniarabisk stad. Att kurderna erövrar den är inte idealiskt och de har heller inget intresse av att hålla den. Turkiets huvudprioritering är att bekämpa kurder av alla slag. Det skapar konflikter med USA, som vägrar släppa in turkarna i slaget om Raqqa.

I all denna röra av fronter och oförsonliga intressen försöker nu Trump­administrationen hävda att allt är Barack Obamas fel. Den förre presidenten sa ju 2012 att användning av kemiska vapen var en gräns som den syriska regimen inte fick överträda, för då skulle militär bestraffning följa. När al-Assad året efter dödade 1 400 människor med stridsgas uteblev ändå repressalierna. Donald Trump var förvisso en av dem som uppmanade Obama att inte attackera Syrien, men försöker nu låtsas som om företrädarens passivitet är alla problems moder.

USA:s utrikesminister Rex Tillerson har fördömt Syrien för kemvapen­attacken, och sagt att Ryssland bär ett moraliskt ansvar. Men sedan en vecka tillbaka är den amerikanska linjen att al-Assad inte behöver lämna makten. Trumps strategi i övrigt tycks i grunden vara densamma som Obamas: att fokusera på IS.

Obama hade goda skäl att inte blanda sig djupare i Syrien, inte minst på grund av erfarenheterna från Irak, men resultatet är inget att vara stolt över. I dag står Trump inför samma dilemman. Vem ska styra Raqqa när IS har jagats bort? Går det att belöna krigsförbrytaren al-Assad med att han får fortsätta tortera det syriska folket? Hur ska avgrunden i Mellanöstern mellan sunni och shia överbryggas, eller den mellan turkar och kurder?

Sunnimajoriteten kommer inte att godta att al-Assad sitter kvar. Rysslands och Irans mål är att diktatorn gör just det. I Irak, där slutstriden mot IS i Mosul samtidigt pågår, finns samma sunnitiska bitterhet över marginalisering att hantera. Om USA smiter ut bakvägen kommer det aldrig att glömmas bort.

”Bomba skiten ur IS”, var Trumps paroll innan han blev president. Komplicerade internationella konflikter låter sig inte lösas så enkelt.

Oavsett hur inbördeskriget fortskrider behövs det en dag hundratals miljarder dollar för att återuppbygga Syrien. Det kan EU stå för, tycker Putin, som har hjälpt al-Assad att lägga landet i ruiner. Och européerna kommer inte att kunna titta bort, av medmänskliga skäl och för att inte riskera ännu en flyktingvåg.

Trump har skrutit med att han inte berättar vad han tänker göra, för att motståndaren ska överraskas. Det är tyvärr kodspråk för att inte heller han har en briljant plan för Syrien.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.