Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 10:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/ledare/bortom-propagandan/

LEDARE

Ledare: Bortom propagandan

DN Text

Särskilt under valår tenderar de styrande att måla sina landvinningar i rosiga färger. Finanspolitiska rådets årliga rapport, som presenterades på måndagen, ger både ros och ris till regeringen och är just därför bra att ha i bakhuvudet inför höstens batalj. Men rådet hyfsar också debatten genom att sticka hål på oppositionens värsta överdrifter.

I grunden anser rådet att stabiliseringspolitiken har varit vältajmad under den långa finanskrisen. Ekonomin behöver stimulans i lågkonjunkturer, men det är knepigt att bestämma omfattningen och trycka på knappen i rätt läge. Rapporten konstaterar att rege­ringen har varit ”tidsmässigt träffsäker” och tämligen lyckosam i internationell jämförelse.

Samtidigt sätter omsorgen om de offentliga finanserna gränser. Det svenska överskottsmålet innebär att statsbudgeten i snitt ska gå plus 1 procent av BNP över en konjunktur­cykel. Och målet uppnås inte, vad regeringen än påstår.

Sedan budgeten lades i september har verkligheten också förändrats, och rådet pekar på risken att det finansiella sparandet blir lägre än motiverat under 2014. Finansminister Anders Borg är mer hoppfull än andra prognos­makare, som Konjunkturinstitutet. Rådet anser att regeringen borde ha ”visat något större försiktighet” och är inte särskilt förtjust i det femte jobbskatteavdraget.

Det har funnits goda konjunkturskäl att avvika från överskottsmålet. Men regeringen måste berätta att det sker och varför. Visst är det bra att rege­ringen nu lovar att ta sig fram till målet 2018, säger rådet, men tidpunkten har gång på gång skjutits upp utan speciell förklaring.

Huruvida överskottsmålet har tjänat ut kan diskuteras. Statsskulden är låg, och ett balansmål kanske räcker fuller väl. Svenskt näringsliv tycker inte att staten borde ta ut mer skatt än nödvändigt. Även LO vill skrota målet, för att bygga ut offentliga sektorn och höja olika bidrag.

Men Finanspolitiska rådet säger nej. De offentliga finanserna är i fin form, som det ser ut nu, men att ta bort överskottsmålet skulle innebära mindre krismarginaler. Dessutom stiger exempelvis kostnaderna för sjukförsäkringen, utan att någon riktigt vet orsaken.

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson har således rätt i att överskottsmålet sumpas. När hon talar om ett stort hål i statens finanser och att ”Borg har tappat greppet” beskriver hon däremot ett moras som inte existerar. I stället borde hon ägna tid åt att väcka LO ur drömmen om att låna 70 miljarder kronor till offentliga stimulanspaket.

När det gäller sysselsättning och antalet arbetade timmar skriver Finanspolitiska rådet att siffrorna utvecklats ”förhållandevis väl”. Sysselsättningsgraden sjönk kraftigt under finanskrisen, men är nu tillbaka på samma nivå som när alliansregeringen vann valet 2006. Jämfört med 90-talskrisen höll Sverige emot mycket bättre och vände uppåt betydligt snabbare.

Sedan 2006 har dessutom andelen 65–74-åringar ökat. I statistiken räknas de som arbetsföra, men de jobbar klart mindre än andra åldersgrupper och sänker därmed sysselsättningsgraden. Rådet noterar också att det finns skäl att vara försiktig med att tolka arbetslöshetssiffrorna för ungdomar, eftersom gymnasister och andra heltidsstuderande snedvrider dem.

Risken finns dock för att arbets­lösheten håller sig kvar på en hög nivå, och att fler går utan jobb längre tid. Det gäller särskilt utsatta grupper som lågutbildade och utrikes födda.

Är det då regeringens förtjänst att Sverige klarat sig hyggligt genom krisen? Delvis. Goda offentliga finanser har gett utrymme för stimulanspolitik. Och rådet håller med om att ”jobbskatteavdraget bör ha haft en betydande effekt på sysselsättningen”. När det gäller den femte upplagan finns däremot en målkonflikt, eftersom det gröper ur statskassan och försenar resan till budgetöverskott.

De rödgröna har alltid anklagat rege­ringen för att medvetet öka klyftorna i samhället å det vådligaste. Enligt Finanspolitiska rådet har jobbskatteavdraget förvisso ökat hushållens snittinkomst. Men Ginikoefficienten, ett vanligt mått på ojämlikhet, har ”inte förändrats nämnvärt” sedan 2006.

Rådets rapport ger egentligen en god grund för en sansad diskussion. Det är alltför sällan vad som brukar utmärka valrörelser.

Jämfört med 90-talskrisen höll Sverige emot mycket bättre och vände uppåt betydligt snabbare.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt