Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dumheten blir officiell

Det finns en liten klubb för presidenter som förkastar FN:s klimatavtal. Hittills är det Syriens Bashar al-Assad och Daniel Ortega i Nicaragua som har haft medlemskap.

Nu ansluter sig också Donald Trump. USA ska dra sig ur Parisavtalet, med brasklappen att det kan omförhandlas under de år det tar att fullfölja utträdet.

Ingen kan ha blivit förvånad av det besked som till slut gavs från Vita huset på torsdagen. Desto fler är bedrövade över att Trump faktiskt tänker infria löftet han ställde ut i valrörelsen.

Allierade, bland annat på G7-mötet i förra veckan, har in i det sista försökt övertyga Trump – dels om avtalets förtjänster, dels om det faktum att fram­tidens jobb inte finns i kolgruvorna.

Men att vädja till presidentens förnuft var alltså lönlöst. Trump går på instinkt, han lyssnar inte på ”utländska lobbyister”. America first, går parollen, och magkänslan säger som alltid att USA:s folk har blivit draget vid näsan. Kineserna har lurat de godtrogna amerikanerna i en fälla som ska innebära döden för landets ekonomi.

USA, sades det också på torsdagen, ”får” för lite i det avtal som är tänkt att ge också kommande generationer amerikaner uthålligt välstånd.

Parisavtalet designades för att klara oförutsedda händelser i enskilda länder. Att upplägget blev flexibelt var också ett av skälen till att så många kunde skriva under.

Uppgörelsen binder världen vid en viktig idé: uppvärmningen av vår planet måste begränsas till under två grader. Men Parismodellen innebär att länderna kontinuerligt gör egna ut­fästelser om minskade växthusutsläpp. Det hela bygger inte så mycket på fasta procentsatser, som den mindre lyckade föregångaren Kyotoprotokollet gjorde. Man kan säga att metoden i stället är processbaserad.

Gåtan är således varför USA måste mäla sig ur. Trump satte omedvetet fingret på paradoxen i sitt tal utanför Vita huset: Avtalet är ”icke-bindande” och samtidigt ”drakoniskt”.

Han har redan gjort klart att han struntar i sin företrädare Barack Obamas klimatlöften. Den förra administrationens utfästelser blev överspelade i mars, då federala regler för kolkraften revs upp. Scott Pruitt, chef för USA:s miljömyndighet, har drivit på för att Vita huset ska göra denna galenskap officiell genom att också lämna Parisavtalet.

Symboliken är stark. Naturligtvis fräter beslutet på den globala uppgörelsens trovärdighet. Fonderna för klimatbistånd kommer att lämnas halvtomma när Vita huset ställer in betalningarna.

President Obama agerade draglok i förhandlingarna och lyckades knuffa ledarna i Peking i rätt riktning. Det var avgörande, och det går inte att komma ifrån att USA:s kursändring innebär ett bakslag.

Men alternativet – att Trumps USA stannat kvar i avtalet – hade knappast heller stärkt FN-processen. I förra veckans nummer av tidskriften Nature Climate Change argumenterade klimatforskaren Luke Kemp tvärtom för att en amerikansk exit är det minst usla scenariot.

Åtskilliga praktikaliteter återstår i Parisuppgörelsen. Därefter kommer övervakning, uppföljning och nya utfästelser. Och beslut fattas i enighet.

Ett USA med ont uppsåt hade kunnat förpesta stämningen och utpressa sina motparter. Den som vill se glaset som halvfullt kan alltså konstatera att en mäktig sabotör diskvalificerar sig själv. När president Trump nu klär sig i både foliehatt och dumstrut öppnar det för resten av världen att sköta ruljansen.

En hake är att det dröjer tre år innan USA formellt går ur. Under tiden måste andra parter undvika att bli Trumps gisslan.

Det finns ljusglimtar som talar för att klimatarbetet mycket väl kan fortgå. Kina, världens största uppvärmare, har ändrat attityd. På folkkongressen i våras lovade premiärministern att den blå himlen snart ska skymtas i Kinas smogdrabbade städer. Investeringarna i förnybar energiteknik sker i hög fart. Satsningen på elbilar är på riktigt.

Det gäller även Indien, vars inofficiella mål är att alla nya bilar ska drivas av el senast år 2030. Affärstidningen Financial Times rapporterar att priset på solenergi i landet har sjunkit med två tredjedelar på några få år.

En milstolpe sågs så sent som förra månaden. Då kunde de indiska myndigheterna godkänna en solenergianläggning som redovisar lägre kostnader än kolkraften.

Den sortens utveckling kan inte president Trump rulla tillbaka. Såväl tekniken som politiken befinner sig i en stark rörelse framåt. EU och resten av världen måste gå vidare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.