Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Felet med radikalismen

Nutidens aktivister anser sig vara radikala, men varken till höger eller vänster bryr de sig om att söka lösningar på samhällsproblem. Följderna är bara ­destruktiva.

Det var ett klargörande ögonblick: I fokusgruppen med väljare som stödde Roy Moore i senatsvalet i Alabama förklarade en deltagare att de kvinnor som anklagade Moore för trakasserier fått betalt för att göra det. Konsulten Frank Luntz, som ledde samtalet, frågade hur många som ansåg att kvinnorna fått betalt. En massa händer flög i luften och det ropades att alla kvinnorna fått betalt.

Det ögonblicket fångar hur radikalismen ser ut just nu – det förlorade förtroendet för samhällets institutioner, tendensen att se korrupta konspirationer, längtan efter en total omvälvning, tron att man ibland måste engagera den värsta tölpen för att få förändringen genomförd och att man måste vara beredd att inte bry sig om fakta när man rättfärdigar den.

Den attityden syns tydligt på den högerkant som stöder Trump, men finns också hos vänstern. Den ilskna Sanders-socialisten och förkämpen för social rättvisa har precis samma övertygelse att systemet är riggat, att de styrande är korrumperade och att templet måste jämnas med marken.

Vi lever i en tidsålder präglad av radikalism. Men dagens radikalism är ovanlig.

För det första har vi radikal ilska utan radikal politik. Stilistiskt och kulturellt sett skriker den Trumpska radikalismen ”spräng alltihop”. Men Donald Trumps faktiska politik är mest ett uttryck för den gamla vanliga föreställningen att det som är bra för storföretagarna är bra för landet. Bland vänsterradikaler talas mycket kritiskt om institutionaliserad orättvisa, men de liknar inte på långa vägar radikalerna på 1930- och 1960-talen.

Dagens radikala vill inte bryta upp meritokratin, som skapar ett kastsystem av nedärvda orättvisor. De vill inte hejda tekniska innovationer som tvingar miljontals arbetare att flytta. De har inga planer på att bekämpa individualismen som fragmentiserar samhället och förstör samhörigheten.

För det andra handlar dagens radikalism mer om identitet än sociala problem. Både de Trumpska populisterna och förkämparna för social rättvisa är mer engagerade i att fördöma de som de hatar än att tackla de konkreta problem de ser framför sig.

För det tredje räknar dagens radikalism med att krig är det naturliga tillståndet. Här är Saul Alinsky den viktigaste inspiratören. Hans bok ”Rules for radicals” 1971 har alltid varit populär på vänsterkanten och nyligen har den kommit på modet inom Teaparty­rörelsen och extremhögern. En av hans främsta teser är att livet är ett krig. Det är oundvikligen en drabbning mellan folket och eliterna, mellan de som har och de som inte har något, eller, som hans arvtagare skulle tillägga, mellan vita och svarta, republikaner och demokrater, islam och västvärlden. Den som inte är beredd att betrakta livet som ett krig utan slut saknar stake.

För det fjärde har vi den mörka bilden av den mänskliga naturen.

Dagens radikala uppför sig i enlighet med grundsynen att eftersom livet är en strid så är moralisk heder mest ett hycklande bedrägeri. För att få något gjort måste radikalen begå ondskefulla handlingar för den goda sakens skull. ”Etiken kring medel och mål är att i krig helgar målen nästan vilka medel som helst”, skriver Alinsky.”Etiska ­normer måste vara elastiska så att de töjer sig efter tidsandan”, tillägger han. ”Etiken bestäms av huruvida man vinner eller förlorar.” Den meningen kunde ha uttalats av Donald Trump, men skrevs i själva verket av Alinsky.

Vilka slutsatser kan vi dra om de radikala? Ja, de har fel om att våra institutioner skulle vara korrumperade i grunden. De flesta av våra nuvarande sociala och ekonomiska problem är dåliga restprodukter från i grunden goda trender.

Tekniska innovationer har lett till underverk, men tvingat miljoner att flytta. Meritokratin har frigjort talang, men spätt på ojämlikheten. Immigrationen har ökat dynamiken i USA, men försvagat den nationella sammanhållningen. Globaliseringen har lyft miljarder ur fattigdom, men gett arbetarklassen i utvecklade länder stryk. Vad som krävs är en reformering av våra centrala institutioner, så att de tar itu med biprodukterna, inte någon heltäckande nedmontering.

Denna sorts förnyelse innebär att göra raka motsatsen till allt som radikalerna till vänster och höger gör. Det innebär en tro på att livet kan vara mer av en konversation än ett krig om man inleder med att starta ett samtal. Det innebär att kollektivt koncentrera sig på problem och inte på ett splittrande sätt krossa människor. Det innebär att ha en tro på att kärleken är en verklig kraft i människors umgänge och att man kan vara effektiv genom att vädja till deras bättre sidor.

Dagens radikalism är i grund och botten själslig även om den agerar i den politiska sfären. Den drivs av de radikalas behov av en säkrare identitet, att vinna respekt och värdighet, att ge livet en känsla av mål och mening.

De radikala söker på fel sätt och på fel ställen efter mening och mål. Och de förstör därmed vår politiska tillvaro. Men en sak måste man erkänna: de ligger mycket långt före oss. De är organiserade, självsäkra, aggressiva och de driver historien framåt. Vi övriga är spridda, förvirrade och på reträtt.

Översättning: Lars Ryding Copyright: New York Times

David Brooks är amerikansk journalist och författare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.