Medelklassen har snart bara ett enda liv och det är arbetslivet - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Medelklassen har snart bara ett enda liv och det är arbetslivet

Digitaliseringen förändrar på djupet det samhälle vi lever i, och därmed förmodligen också oss själva. Vad betyder det till exempel för vår sociala förankring och vår empatiförmåga att vi i allt högre grad interagerar med skärmar i stället för med ansikten?

Banken har flyttat ut på nätet. På stormarknaden förutsätts vi själva skanna våra inköp. Nu har också vårt lilla kvarters-Ica byggt automatkassa. Vardagsvärldarna avfolkas. Ett slags igenkänningens ingenmansland mellan det formella och det intima krymper hastigt. Det var där vi brukade säga hej till snabbköpskassörskan.

I gengäld tycks gränsen mellan yrkesliv och privatliv bli alltmer genomsläpplig och diffus.

Av en artikel på SVT Nyheter framgår att svenska tjänstemän ägnar nära hälften av sina arbetsdagar åt mejl och telefonsamtal. Det får till följd att många av dem måste ta jobbet med sig hem.

I ett medelklasspräglat samhälle som det svenska blir det allt svårare att skilja mellan arbete och privatliv. Och även om man kan iaktta tecken på att arbetsplatserna blir ett slags familjer, ramen kring de stabila och nära relationerna, så är det omvända förhållandet det mest påtagliga: arbetslivet blir matrisen också för hem- och familje­livet. Man ska ”utvecklas” i sin relation, man ska göra ”bostadskarriär”, man är familjens ”projektledare”. Och precis som på jobbet ska man på fritiden ägna sig åt tangentbordet och telefonen. Man ska kommunicera, uppdatera, nätverka och bygga sitt varumärke också när man tror sig vara det som förr kallades ”privatperson”.

Och ivern att imitera arbetslivet gör inte halt vid samtiden. Också äldre generationers slit och släp integreras i den samtida medelklassens privatliv. Man tar sig till gymet, som gärna kan vara inrymt i en gammal fabrikslokal. Där betjänar man obarmhärtiga maskiner, lyfter tunga trossar och svingar släggor. Sinnebilden för industrialismens effektivitetsideologi, Fordismen, är inte längre det löpande bandet utan löpbandet.

Men just den sidan av arbetslivets hegemoni är ändå mest ett uttryck för nostalgi. I själva verket är den uppluckrade gränsen mellan arbete och privatliv en logisk följd av att industrisamhället förpassats till historien. ”Arbetstiden” strukturerade tillvaron på fabrikernas tid. De anställda stämplade in och ut, och hade raster som utmättes i minuter. I dag är arbetsdagens formella längd bara av intresse för politiska sagoberättare.

SVT-artikeln om tjänstemännens mejlstress bygger delvis på en färsk ”kunskapssammanställning”, det vill säga en forsknings- och litteraturöversikt, som tagits fram av Arbetsmiljöverket: ”Nya sätt att organisera arbete – betydelsen för arbetsmiljö och hälsa”.

I rapporten identifieras tre dominerande trender i arbetslivet: flexibilisering, individualisering/informalisering och byråkratisering. Eller annorlunda uttryckt: En rad faktorer, inte minst digitaliseringen har gjort arbetet tids- och platsoberoende, samtidigt som det blivit nödvändigt för den enskilde att skapa en marknadsmässig persona.

I allt fler branscher kan man i dag jobba när och var som helst. Men den frihet det skulle kunna innebära hämmas av nya kontrollmekanismer (byråkratiseringen). Inte längre stämpelklockor utan i stället individualiserade kvantifierbara produktionsmål och standardiserade utvärderingsrutiner.

På jobbet räknar man avbetade ärenden. Hemma räknar man lajkningar på Facebook.

Det nya arbetslivets gränslöshet är ett återkommande tema i rapporten från Arbetsmiljöverket. Rimligt med tanke på att den negativa stress många upplever i sitt arbete i dag har med detta att göra.

Men man kan också tänka sig mer generaliserade sociala och politiska dimensioner av det permanenta arbetets kultur. Rätten att få stänga dörren om sig och bli privat har varit ett av det liberala samhällets fundament. Totalitära ideologier av olika kulörer har förenats i förakt för sådant borgerligt trams. I deras värld var man ”kamrat” både på fabriken och i sängkammaren. Att förutsättas vara ”kollega” både på kontoret och i köket är inte tillnärmelsevis lika obehagligt. Men det känns ändå inte riktigt bra.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.