Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 20:16 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/ledare/musikens-makt/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Musikens makt

I radioprogrammet ”Godmorgon världen” meddelade krönikören Svante Weyler att 1970-talet är här igen. Insikten gjorde honom upplivad.

Själv kan jag meddela en avvikande uppfattning. En repris på 1970-talet önskar jag inte min värste ovän. Men det var också ett decennium som danade mig och gav mig andra perspektiv och utgångspunkter än Svante Weyler.

Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman 1976. Nej, och inte musiken heller. Under 1970-talet tog sig den svenska proggen ton, alltifrån galjonsfigurerna Hoola Bandoola Band till aparta spelmän i Norrrlands inland. Det var en musikrörelse som berörde mig starkt och gjorde mig politiskt medveten. Den gjorde mig till liberal och svuren motståndare till socialismen.

Till, företrädesvis yngre, läsare som bedåras av 1970-talets gräsliga färgskalor, brunmurriga tekoppar och bisarra design säger jag att detta var en tid då inte bara estetiken gick förlorad utan också toleransen för det avvikande och individuella. Vilket kan låta paradoxalt eftersom 1970-talet enligt mångas uppfatt-ning var då man släppte taget om fördomar och konventioner.

Men det är en myt som hålls vid liv av selektiva minnesbilder eller historisk okunskap. Svante Weylers förnöjsamhet provocerade fram en önskan om att krossa myten om 1970-talet. Jag följde den gamle vänstermannen Sven Lindqvists uppmaning att gräva där jag stod, begav mig till Kungliga Biblioteket och ägnade några timmar åt källforskning i en av mina ideologiska fienders främsta propagandacentraler: Musikens Makt.

Tidskriftens kom ut 1973–1980 och var en oumbärlig del av den svenska ”musikrörelsen”, det vill säga proggen. Det finns åtskilligt i Musikens Makt som är värt att beundra och känna en viss sentimentalitet över: engagemanget, idealiteten, folkbildnings-inslaget och betoningen av amatörism och 
en okommersiell livsstil. Alla skulle kun-
na spela och de musikaliska vyerna vidgas.

Men i Musikens Makt drevs samtidigt ett äkthets- och renhetskrav. Musiken skulle ha en politisk medvetenhet som låg i linje med tidskriftens socialistiska värderingar. Följaktligen domineras nästan varje nummer av personliga vendettor, utfall mot svikare, analyser av eventuella felsteg och ideliga attacker mot allt som luktar kommersialism. En musiker som lämnade kollektivet för ett större skivbolag upphörde över en natt att vara kamrat och stämplades omedelbart som överlöpare.

Men som motståndare utpekades också musiker som ansågs representera osunda politiska värderingar. Musikens Makts inkvisitorer hade fullt upp, för detta var en tid då rockmusiken utvecklades snabbt och oberäkneligt, långt ifrån renlärighetens stig. Två fenomen bekämpades.

Glamrocken. 1972–1975 dök David Bowie, T Rex, Roxy Music, New York Dolls och en rad andra grupper upp. De förnyade rock- och popmusiken, men allt som de socialistiska smakdomarna med fasa noterade var de yttre attributen: smink, platåskor och androgynitet. Över dem vilar, skriver Tommy Rander, en ”dekadent odör”. Musiken betraktas som reaktionär, en återgång.

De fåtal svenskar som inte höll sig till mallen hängs ut med en retorik som är som hämtad ur den kinesiska kulturrevolutionens uppgörelser med subversiva element. Mia Gerdin gör fullständigt ned Ulf Lundells ”Jack” och hans debutalbum ”Vargmåne”. Lundell tar ”aldrig ställning”. Han passar därför ”alldeles förträffligt in i den borgerligt individualistiska myten om konstnären”.

Den egenartade och subtile John Holms ”Veckans Affärer” kallar Håkan Lagher ”död och torr som lutfisk”. Holm beskylls för att vara ointresserad av att ”medverka till att de uppställda villkoren för våra liv förändras”.

Ett par år senare kommer punken. Musikens Makt vet vad som drabbat dem och sätter rubriken ”Punktera punken och stärk musikrörelsen”. Lars Åberg noterar att grupperna och fansen ”spökar ut sig i nazistsymboler” och låter som Rolling Stones 1963, ”fast sämre”.

Slutsats: ”en medveten musikkritik borde isolera punken och lyfta fram de bakomliggande krafterna. Då slipper vi punken.” I ett par nummer nämns Clash med gillande, men enbart därför att deras första platta är ”klart politisk”.

Bakom 1970-talet ”medvetenhet” dolde sig en utstuderad intolerans och ett översitteri som på socialistisk grund definierade vad som dög och inte dög. Jag blev först varse den som tonårig musikkonsument. Men något i kritiken, ordval och tonfall, fick mig att förstå att den inte bara gällde David Bowie och Sex Pistols. Den var också riktad mot mig. Jag tog det personligt och började dra mina politiska slutsatser. mats.wiklund@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt