Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Personalismen är filosofin för vår förvirrade tid

Vår kultur är väldigt bra på att ignorera det unika hos varje människa och reducera henne till en kategori. Personalismen är en motvikt till denna destruktiva kraft.

En av de lärdomar man drar av ett liv inom journalistiken är att folk alltid är mycket mer komplicerade än vad man tror. Vi använder sammanfattande termer som ”Trump-väljare”, men när man sedan träffar människorna stämmer de inte med kategorierna. Det kan vara en lesbisk latinamerikansk kvinna som älskar vapenorganisationen NRA.

Dessutom är de flesta människor fulla av kluvenheter. De flesta politiskt aktiva som jag känner älskar vissa delar av sitt parti och avskyr andra. Det ligger en livstid av glädjeämnen och smärta i den komplexiteten, och det är en förolämpning av deras liv om man försöker reducera dem till en etikett som inte tar hänsyn till detta faktum.

Ändå är vår kultur väldigt bra på att ignorera det unika, djupet, hos varje människa. Opinionsundersökare anlägger ett perspektiv med breda demografiska grupper. I extremfallet har vi den evolutionära psykologin som reducerar folk till biologiska drivkrafter, kapitalismen som reducerar folk till ekonomiskt egenintresse, den moderna marxismen ser klasstillhörigheten.

1968 skrev Karol Wojtyla: ”Det onda i vår tid utgörs först och främst av ett slags nedvärdering, rentav pulverisering, av det ursprungligt unika hos varje mänsklig varelse.” Så är det fortfarande. Därför kan det vara precis rätt tid för att återuppliva personalismen.

Personalismen är en filosofisk riktning som bygger på den oändliga unikheten och djupet hos varje människa. Under årens lopp har personer som Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (som senare blev påven Johannes Paulus II) kallat sig personalister, men rörelsen är fortfarande något av en filosofisk knut. Den är inte precis välkänd.

Personalismen börjar med att dra en linje mellan människor och andra djur. Min hund är fantastisk, men det finns en komplexitet och en rikedom hos varje mänsklig personlighet som ger den människan en oändlig värdighet.

Trots vad prestationskulturen lär oss beror denna värdighet inte av vad man gör, hur framgångsrik man är eller om skolan säger att man är begåvad. Det finns ett oändligt värde redan i det faktum att man är människa. Varje mänskligt möte är ett möte mellan jämlikar. Att arbeta ideellt handlar inte om att rädda fattiga; det är ett möte mellan fullständiga jämlikar, eftersom båda strävar efter att förändra sig och att växa.

Personalismens främsta ansvar är att se varje annan person in på djupet. Det är förvånansvärt svårt att göra det. I vår upptagna vardagstillvaro är det normalt att vilja upprätta jag-det-relationer – med husets säkerhetsvakt eller kontorsarbetaren längre bort i korridoren. Livet är så fullt av angelägenheter, och ibland behöver vi reducera folk till deras ytliga funktioner.

Men personalismen begär så långt möjligt att vi i jag-dig-möten inte bara betraktar folk som datapunkter utan som personer som träder fram ur sina kompletta berättelser, och att vi åtminstone inser att var och en befinner sig i en kamp som man inte vet något om.

Personalismens ansvar nummer två är att ”vara snäll mot sig själv”. 1900-talets psykologer behandlade människor som självförverkligande varelser – vilket handlar om att få kontakt med sig själv. Descartes försökte skilja mellan individens förnuft och hennes kontaktskapande känslor. Nikolaj Berdjajev menade att detta tenderar att göra folk till monader avskilda från omvärlden, utan dörrar eller fönster.

Personalister tror att folk är ”öppna helheter”. De finner sin perfektion i samverkan med andra hela personer. De avgörande frågorna i livet är inte ”vad”-frågor – vad ska jag göra? – utan ”vem”-frågor – vem ska jag följa, vem ska jag tjäna, vem älskar jag?

Livets syfte, skrev Jacques Maritain, är att man ska ”behärska sig själv i syfte att kunna ge av sig själv”. Det är att du ger dig själv som gåva till andra. Det är genom denna kärlek som varje person skapar en helhet av sin fragmenterade personlighet. Genom denna kärlek vidrör man det fulla människovärdet hos andra och hos sig själv.

Personalismens tredje ansvar är tillgänglighet: att vara öppen för detta slags givande och vänskap. Även detta är en knepig sak; att vara tillgänglig för andra tar tid och kräver att man går in för det.

Margarita Mooney vid Princeton Theological Seminary har skrivit att personalismen är en medelväg mellan auktoritär kollektivism och radikal individualism. Den förra inordnar individen i kollektivet. Den senare använder gruppen för att tjäna egenintresset.

Personalismen kräver att vi ändrar det sätt på vilket vi strukturerar våra institutioner. Ett företag som behandlar folk som enheter för att enbart maximera aktieägarnas utdelning visar förakt för sina egna arbetare. Skolor som behandlar elever som enbart hjärnor förbereder dem inte för att leva sina liv helt och fullt.

Det viktigaste är att dagens sociala fragmentering inte har grunda rötter. Den härrör från världsåskådningar som har amputerat folk från sina egna inre djup och delat upp dem i förenklade, utslätade identiteter. Detta måste förändras. Som Charles Péguy sa: ”Revolutionen är moralisk eller så är den ingenting alls.”

David Brooks är amerikansk författare och journalist.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: New York Times

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.