Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Skolan är ett bidragsträsk

Eleverna drabbades när staten vände skolan ryggen på 90-talet. Men regeringens störtregn av specialbidrag till rektorerna är också ett svek.

Den svenska skolan lider fortfarande av sviterna efter en lång systemkris. Kunskapsuppdraget har i decennier skjutits åt sidan. Lärarrollen har tunnats ut, klassrummet splittrats, och till saken hör att staten lämnade skolan i sticket på 90-talet. Vad som har saknats sedan dess är en gemensam kompass.

Staten behöver styra mer. Men hur?

I en ny granskning beskriver Riksrevisionen en politik som har löpt amok i sin iver att laga Pisaskolans alla hål. Det är pengar för läxhjälp, lovskola, karriärtjänster, förskola på kvällstid, mattelyft, läslyft och saker som ”samverkan för bästa skola”. Alla är de behjärtansvärda ändamål som kanske både känns och låter bra när de läggs fram på en presskonferens i Rosenbad.

Men sammantaget framstår det hela som en härdsmälta. I verkligheten har politiken förvandlats till ett bidragsträsk. Det slukar energi och tid från människor vars uppmärksamhet i stället borde riktas mot vad som sker i klassrummet.

Numera är det uppemot 70 olika statliga pengapåsar som rektorerna och skolcheferna uppmanas att söka tillskott från. Förra året fattade Skolverket beslut i 16 000 bidragsärenden – det innebär en ökning med 300 procent på fyra år.

En skolchef beskriver effekten: ”Man koncentrerar sig på det man får pengar för. Nästa år får man pengar för något annat, så koncentrerar man sig på det.”

Det kan låta som teknokratiskt finlir. Men de störningar som beskrivs i Riksrevisionens granskning är allvarliga. När staten tvingar utbildningsväsendet att prioritera allt, prioriteras inget.

Vinnarna är stora kommuner med en stark byråkrati som klarar att jonglera med de dussintals förordningar och tidsfrister som alla bidrag är förknippade med. Samtidigt missgynnas friskolorna. Små, sårbara kommuner görs också beroende av kortsiktiga ekonomiska förstärkningar.

Statens humörskiftningar gör att personal inte kan fastanställas. Angelägna, lokala problem måste läggas åt sidan till förmån för rikspolitikens senaste nycker. Eleverna blir förstås förlorarna.

En framgångsrik skola byggs på kontinuitet och ihärdighet. Den kan aldrig drivas i projektform. Rektorns jobb är att vara pedagogisk ledare, inte bidragsentreprenör. Skolpolitikens uppgift är i sin tur att se till helheten, hålla ihop systemet och ge lärare och rektorer stöd i sina yrkesroller. Något sådant ansvar axlas inte.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) talar gärna om hur viktigt det är att visa förtroende för professionerna i skolan. Finansminister Magdalena Andersson (S) brukar göra samma poäng. Dessutom säger hon ibland att de riktade bidragen till kommunerna egentligen behöver hållas tillbaka.

Men i politisk handling visas något helt annat: klåfingriga försök till fjärrstyrning som drivs av en kortsiktig politisk utspelslogik och en fixering vid slagfärdiga satsningar.

I en tv-debatt är ”mer läxhjälp” en bra replik. Någon i oppositionen kan kontra med ett geografilyft. En tredje kanske utlovar fler rastvakter. Men vad som inte sägs är att det ökar en redan tung bidragsbörda. Skolan hackas sönder, fokus splittras.

Politikens ryckighet och experimentlusta har under lång tid stulit uppmärksamhet från det mest väsentliga. Skolans bidragsträsk måste dikas ut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.