Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 13:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/lordag/bengt-ohlsson-nu-behover-ingen-vanta-pa-nagonting/

NYHETER

Bengt Ohlsson: Nu behöver ingen vänta på någonting

Plötsligt ter det sig surrealistiskt. Hur tänkte vi? Hur orkade vi? Ett sånt vidunderligt resursslöseri.

Har du ställt om tidningen?

Den återkommande frågan i juni varje år. Tidningen ska under ett antal veckor bäras till sommarstället och inte samlas i drivor i stan och locka eventuella inbrottstjuvar. Så någon måste höra av sig till prenumerationsavdelningen och ange sommaradressen, alternativt fylla i en adressändringsblankett där de kräver att man ska ange sitt kundnummer, men det står på fakturan och den har man förstås slängt… att ”ställa om tidningen” blir kort sagt ett Projekt och skjuts upp i det oändliga, och när någon äntligen ringer prenumerationsavdelningen säger de strängt att eftersändningen först kan påbörjas om fem dagar, och man inser med en sjunkande känsla att det innebär tre tidningslösa dagar på sommarstället och tre dagar när tidningarna fylkas på hallgolvet och lockar eventuella inbrottstjuvar.

Och så vidare… och plötsligt är allt över.

Frågan om huruvida ”du ställt om tidningen” får hädanefter ställas in i en glasmonter i museet över utdöda uttryck och företeelser.

Under en flängig period har vi vant oss vid att läsa tidningen på så kallad läsplatta. E-tidningen, där man svajpar sidorna från höger till vänster, känns nästan som på riktigt. Nu finns tidningen överallt, hela tiden och behöver aldrig ställas om. Spelar ingen roll om jag är på lyxhotell i Macau eller i en glåmig airbnb-etta i Jyväskylä. Så länge jag har uppkoppling är det alltid samma morgontidning.

Och det är kusligt hur snabbt man börjar se på den gamla invanda hanteringen med nya ögon, och hur bisarr den ter sig. Att det höggs ner träd. Att de maldes ner till pappersmassa. Att den valsades ut till ark. Att text trycktes på arken och skars ut till tidningar som häftades ihop, packades i buntar och kördes ut till tidningsbud som stuvade ner buntarna i vagnar och tomtade runt på gatorna i gryningen och fipplade sig in i husen med portkod och drumlade upp och ner i trapporna och petade in tidningen som landade med en duns på hallgolven.

All denna verksamhet för att man ska få tillbringa sin trekvart med tidningen.

Efteråt är den lika förbrukad som ett banan­skal och travas bland andra tidningar i en skrubb och sen ska de kånkas i väg till en råttbiten container och vänta på att en lastbil ska stanna och en jäktad snubbe ska stå med sin knappsats medan en lyftkran med svajande krok närmar sig, och snubben hakar fast kroken i en ögla på containern och sen går den till väders och alla tidningarna landar i ett gap på lastbilen och forslas i väg för att malas ner till nytt papper.

Såhär har det hållit på. År ut och år in. Plötsligt ter det sig surrealistiskt. Något man kommer att berätta för barnbarn som tittar på en med forskande blick, och man kommer knappt att tro sina egna ord. Hur tänkte vi? Hur orkade vi? Ett sånt vidunderligt resursslöseri.

Under de första veckorna med e-tidningen träder ständigt nya inslag fram att vänja sig vid. Man erinrar sig med en säregen blandning av lättnad och vemod all tid man har ägnat åt att vänta på att någon del ska bli utläst, när man på nolltid svischat igenom kulturbilagans fyrtio nyanser av alarmism och väntar på att ens fru ska bli färdig med huvudbilagan och man noterar hätskt i ögonvrån hur hon smakar av vartenda ledarstick, lojt vänder sida och hamnar framför någon fyrsidig ”grävande” historia, och man håller andan och hoppas att hon ska bläddra förbi den, men icke, långsamt sjunker hon ner i den och man tar demonstrativt upp Stockholmsdelen och vänder sidor med otåliga snärtar, hela vägen till sporten. Men för döva öron.

Numera behöver ingen vänta på någonting, och härom morgonen insåg jag att något annat har försvunnit: prasslandet av papper. Stressade bläddringar, sömniga bläddringar. Och ljudet när någon rätar ut ett veck på sidan genom att nypa tag i tidningens över- och undersida och göra en knyck. Det slog mig att det här ljudet har följt mig varje morgon i trettio år: en kvinna som ligger bredvid mig och bläddrar igenom morgontidningen.

Nu har ljudet förpassats in i montern, bland allt det andra.

Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman ”Drick värmen ur min hand” utkom 2016.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt