Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 03:59 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/lordag/dagen-da-jag-kunde-ha-hamnats/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Dagen då
 jag kunde 
ha hämnats

DN:s Martin Ezpeleta mötte av en 
slump mannen som låg bakom mordet på flera av hans släktingar. Vad gör 
man i ett sånt läge? För att förstå 
hämndens ­mekanismer har han 
träffat några av de ­människor som 
stått inför möjligheten att hämnas: 
En terrorist. En polis. Och en galen mor.

En argentinsk sommarmorgon i slutet av 1990-talet går jag in på banken i Córdoba. I dörren möter jag en äldre man, som går ut tillsammans med sin hustru. 

Jag hinner släppa förbi dem, innan jag reagerar på vem mannen är.

Jag stelnar till. Det är inte möjligt! Det kan inte vara han. Jag tittar efter igen. Jo, det är han. Han är äldre än på bilderna, men utseendet är omisskännligt. Det har förföljt mig hela barndomen. 

Den jäveln! Hur vågar han visa sig öppet?

Generalen Luciano Benjamín Menéndez står på trottoaren och ser ut att prata med sin hustru. Han, som är ansvarig för mordet på hundratals personer i militärdiktaturens Argentina. Däribland mina barns morföräldrar. Det var också han som tvingade mina föräldrar på flykt och som är ytterst ansvarig för att jag växte upp i Sverige.  

Menéndez har varit ondskan personifierad under hela min uppväxt.  

Nu står han bara några meter ifrån mig. Skyddad av bankfönstret och några amnestilagar, som gör att man inte kan ställa folkmördarna inför rätta.

Men vilket ansvar har då jag att skipa den rättvisa som rättssystemet och korrupta politiker förvägrat oss? Jag har aldrig ställt mig frågan tidigare, och nu är jag tvungen att besvara den snabbt.

Menéndez och frun börjar långsamt avlägsna sig.

Jag överrumplas av min ilska, så plötslig och intensiv. Och jag inser att om jag inte gör något så kommer jag att ångra mig resten av livet. Så jag börjar gå efter honom. Jag har ingen plan, bara en önskan att hämnas för den skada han åsamkat mig och så många andra. 

Som Sonia Torres. 

○ ○ ○

SONIA TORRES

Fram till 1976 är Sonia en vanlig argentinsk hemmafru. Hon sopar trottoaren i förkläde och huckle tidigt på morgonen, medan hon nynnar på en tango och funderar på vad hon ska laga till lunch när de tre barnen kommer hem från skolan och universitetet.

Men den 26 mars, bara några dagar efter att militären tagit makten, kidnappas äldsta dottern Silvina av en paramilitär grupp. Hon är 20 år gammal och gravid i sjätte månaden. Varken hon eller barnet har åter­funnits. 

– Världen stannade för mig. Sedan dess har jag ägnat mitt liv åt att söka efter min dotter och mitt barnbarn, berättar Sonia när jag träffar henne en varm sommar­dag i centrala Córdoba många år efter att jag sprungit på general Menéndez.

Vi träffas på organisationen Abuelas de Plaza de Mayos lokal i centrala Córdoba. Organisationen, som Sonia var med och startade, drivs av mödrar vars barn var gravida när de försvann under diktatur­åren mellan 1976 och 1983.

Sammanlagt 30 000 människor försvann under den perioden, däribland svenskan Dagmar Hagelin. 

Listan av brott som begicks av militären är lång, men inget brott är lika makabert och har väckt större avsky än bortrövanden av barn. Gravida kvinnor hölls levande i fångläger under fruktansvärda för­hållanden och avrättades först när barnet fötts. Barnen lämnades sedan över till barnlösa militärer, poliser eller familjer med anknytning till försvarsmakten. 

Ungefär 500 barn rövades bort.

– Det är ett fruktansvärt sökande, säger Sonia Torres, jag vaknar varje morgon med förhoppningen om att just den dagen ska vara dagen vi hittar dem, men efter tolv timmars sökande är det som om jag tvingas begrava dem på nytt. 

Första tiden var den svåraste, då sökandet skedde i ensamhet. Sonia besökte polishus, fängelser, barnhem, sjukhus. Det finns inte en dörr hon inte knackat på, försäkrar hon. Men ingen visste något, ingen svarade, ingen tog något ansvar. De ”försvunna” var ett tabubelagt ämne, inget man pratade om, ett mysterium. 

Men ett år senare, den 30 april 1977, mitt under diktaturen, bröts tystnaden. Den dagen samlades en grupp kvinnor på torget Plaza de Mayo, mitt emot regeringshuset Casa Rosada i Buenos Aires, för att kräva att få återförenas med sina barn.

– Under diktaturen var det inte tillåtet med möten med fler än tre personer. Så vi samlades på torget. Ingen kunde hindra oss från att promenera runt torget, som ju var en offentlig plats, berättar Sonia Torres.

Vad hon inte kunde veta då, var att de hade lagt grunden för organisationen Madres de Plaza de Mayo (Mödrarna från Plaza de Mayo). De ”galna mödrarna”, som de kallades i medierna, blev en symbol världen över i kampen för de mänskliga rättig­heterna. Dessa kvinnor var de första att utmana diktaturen och några månader senare var mödrarna på Plaza de Mayo redan flera hundra. 

De lovade att komma tillbaka varje vecka, tills barnen återvände.

– Många av våra döttrar var gravida, så vi hade ett dubbelt sökande: vi skulle inte bara hitta våra barn, utan också våra barnbarn. Eftersom det här sökandet var väldigt specifikt och komplicerat, bildade vi organisationen Abuelas (spanska för både mor- och farmödrar) de Plaza de Mayo, som specialiserat sig på att leta efter barnbarnen. 

– När argentinarna slutligen förstod att militären hade rövat bort våra barnbarn, förändrades atti­tyden. Vi fick anonyma telefonsamtal med tips och små lappar under dörren, berättar Sonia. 

Utifrån tipsen började ett improviserat detektivarbete som får Sonia att skratta till när hon berättar om det: 

– Det fanns ingen gräns för vad vi var beredda att göra för att hitta våra barnbarn. Jag har tagit jobb som städerska och klätt ut mig till lärarinna för att kunna komma in i en skola där vi misstänkte att något av våra barnbarn kunde finnas; vi sålde leksaker, kläder, lotter; ibland tog vi till och med jobb som hembiträde för att kunna följa barnen och familjerna på nära håll.

De första åren var slagordet: Con vida se los llevaron, con vida los queremos. Levande fördes de bort, levande vill vi ha tillbaka dem.

Sonia Torres skickade ett brev till general Menéndez: 

”Hjälp mig, general. Jag bönfaller, hjälp mig att få veta var min dotter finns (...) Meningen med mitt liv är att hitta henne och få veta att hon lever. Få prata med henne eller åtminstone få se henne en stund för att orka med detta liv som förlorade sin mening den 26 mars 1976.”

Hon fick aldrig ett svar på sin vädjan. Tålamod har varit ett nyckelord för dessa mödrar. Medan de väntar på att få veta vad som hänt deras barn och barnbarn, har de hunnit vandra runt torget mer än 2 000 torsdagar i sträck.

Genom vittnesmål vet hon att dottern födde en son den 14 juni 1976 på ett sjukhus i Córdoba. Dottern Silvina fördes därifrån till fånglägret La Perla där hon avrättades. Sonen, som nu är 42 år, adopterades bort illegalt. 

– När jag pratar med domarna som driver de här fallen, säger jag till dem att skynda sig, för mitt liv rinner i väg och jag har så mycket jag vill säga mitt barnbarn. Jag vill kunna berätta för honom om hans föräldrar, vilka de var, vad de slogs för, varför de mördades. Det finns saker som ingen kommer kunna berätta den dagen jag inte finns till längre, säger Sonia Torres som hunnit bli 87 år gammal. 

Har du aldrig velat hämnas, Sonia?

– Nej, jag vill inte hämnas. Jag vill ha rättvisa. Jag vill att de som är ansvariga för vad som hände Silvina ställs inför rätta. Annars skulle jag vara lika barbarisk som de.  

Men vreden och sorgen? Hur hanterar du dem? 

– För oss blev kampen sättet att överleva sorgen. I stället för att gråta oss till döds organiserade vi oss och började leta efter våra barnbarn. Och att betrakta varje barn som vi hittade, som våra egna. Det var en fest varje gång! säger Sonia Torres. 

128 av de försvunna barnen är återfunna. Inget av dem är Sonias.

– Fel, rättar Sonia, alla är mina. 

Inget i Sonia utstrålar vare sig hat eller hämndlystnad. Hennes moraliska kompass känns finkalibrerad. För henne är upprättelsen att få se sitt barnbarn i ögonen och general Menéndez bakom lås och bom. 

Men det är inte alla som lyckas tygla och hantera sina hämndinstinkter lika bra.

Jag reser till Lakeport i norra Kalifornien, där polismannen Don Anderson en vårnatt 1981 ställdes inför det svåraste beslutet någonsin: att döda eller skona svenskan Annika Östberg, som just deltagit i mordet på hans vän och kollega. 

○ ○ ○

DON ANDERSON

Den dagen, den 2 maj 1981, hade polisen i Lakeport, Kalifornien, fått tillstånd av sina överordnade att inte använda slipsen till polisuniformen – det var en dag som poliskåren varje år såg fram emot, det var ett otvetydigt vårtecken.

– Det var en sån fin kväll, vi åkte med rutorna nere och kände vinden blåsa genom bilen. Allt var så lugnt och skönt, säger polismannen Don Anderson som obekymrat rattade sin svartvita Dodge genom de slingriga bergsvägarna i distriktet.

I bakgrunden sprakar polisradion, ett tacksamt monotont brus från en händelselös kväll. I Lakeport sover människorna med olåsta dörrar och många lämnar nyckeln kvar i bilen.

Att någon ska mördas den här kvällen är osanno­likt.  

Men om några timmar kommer det lantliga lugnet få ett dramatiskt slut och polismannen Don Anderson kommer att ställas inför det svåraste och mest livsavgörande beslutet i sitt liv. 

För samtidigt åker en gul Chevrolet i hög hastighet mot Lakeport. I den sitter William ”Bob” Cox, en våldsam knarkhandlare, tillsammans med sin svenska flickvän Annika Östberg. De har kvällen innan rånmördat restaurangägaren Joe Torre i Stockton och är nu på flykt. De är beväpnade, drogade och desperata. 

På landsvägen utanför Lakeport får paret punktering.  

– Jag gick ut och in i buskaget för att kissa. När jag kom tillbaka såg jag polisbilen, berättar Annika. 

Don Anderson hör i polisradion att kollegan Richard Helbush stannat för en parkerad bil i väg­renen. Han tar registreringsnumret och går ut för att kontrollera den. 

– Våra regler säger att inom fyra minuter från att vi lämnat vår polisbil måste vi rapportera in igen. ­Sedan kommer centralen att kalla på dig tills du svarar.

Lakeport 408.

Tystnad.

Lakeport 408.

Tystnad.

Lakeport 408.

Tystnad.

Minuterna tickar. 4, 5, 10 minuter.  

– Det var inte likt Helbush att inte svara. Jag hörde hur de anropade honom och tystnaden därefter, den går knappt att beskriva. Den dominerade radion, säger Don Anderson. 

Det tar cirka 20 minuter innan en patrull kommer till platsen och hittar Richard Helbushs livlösa kropp på marken, med tre kulor i ryggen och en i huvudet.

Helbushs tjänstevapen och bil är försvunna. 

– Helbush var en vän. Och en fantastisk pappa, som levde för sina två döttrar. Det som just hänt var omöjligt att greppa. I det läget var min enda tanke att få fast dem som gjort det, säger Don. 

Don Anderson tar Highway 175 söderut för att täcka en av utvägarna från distriktet. Det visar sig vara rätt avvägning. Bara tio minuter senare möter han Helbushs stulna polisbil, med gärningsmännen ombord. 

Han vänder och tar upp jakten. 

I en tvär kurva åker Bob och Annika av vägen och bilen sladdar ner på en åker.

Bob Cox tar den döda polismannens tjänstevapen i handen och öppnar bildörren.

– Han tittar på mig och säger: Baby, I love you. Så går han ut och börjar skjuta, berättar Annika Östberg.  

Don Anderson, som tagit skydd bakom de öppna bildörrarna, besvarar elden. Ett tiotal skott utväxlas innan Bob faller ner på marken, träffad i axeln och magen. 

– Jag går fram till honom, inälvorna har åkt ut och jag försöker hålla in dem. Med den andra handen försöker jag få tag på vapnet, säger Annika Östberg. 

Men då rusar Don Anderson fram, sliter ner ­Annika på marken och sätter pistolpipan i Bobs ena ögonhåla. 

– I det läget kan jag döda dem och hämnas min kollegas död. Ingen kommer att ifrågasätta mig, det är lätt att säga att det var självförsvar, säger Don. 

Men han gör det inte. Ett beslut som kommer att förändra hans liv. 

Dagarna efter polismordet i Lakeport hyllades Don Anderson som en hjälte. Den lilla staden förberedde en storstilad begravning av den mördade polisen. Två hundra poliser från de närliggande distrikten deltog i begravningskortegen. Kyrkan var full. Allt var tyst, förutom den svaga orgelmusiken i bakgrunden.

Så öppnas dörrarna in till kyrkan och Richard Helbushs två döttrar, Dana och Tara, kommer in. De skälver av gråt. Skriken ekar i kyrkan.  

– Där och då gick jag sönder. Fram till dess hade jag känt mig som en hjälte, men där insåg jag att jag inte var det. Jag var den som hade tillåtit att deras pappas mördare överlevt, säger Don Anderson. 

Den känslan bekräftades så småningom av omgivningen. Kolleger och vanliga ortsbor i Lakeport pratade bakom ryggen på honom. Han var den som inte förmått att skipa rättvisa. 

– Jag visste innerst inne att jag gjort rätt den natten, men jag kunde ändå inte hålla tvivlen borta, säger Don.

Han kallar de känslorna för sina demoner. Och de har levt med honom sedan dess.

Don Anderson är i dag distriktsåklagare i Lakeport och kandiderar till domare. Trots att han spelar baseball varje torsdag har han svårt att knäppa den översta skjortknappen. På ytan har mordet på polis­mannen Helbush inte lämnat några spår, varken i Don eller i den lilla staden.  

Men han visar en bild på en av sina döttrar, tillsammans med sitt barnbarn. 

– Vår relation förstördes efter den dagen i maj 1981, säger han uppgivet. Jag insåg det inte då, men jag som varit en öppen och glad person, blev plötsligt inåtvänd, misstänksam och svårare att nå. 

Bob Cox begick självmord i häktet. Annika Östberg dömdes till mellan 25 år och livstid, trots att hon inte avlossade skotten. Men det var en klen tröst för Don Anderson. Många kolleger föraktade honom. Han skämdes inför Helbushs barn. 

– Demonerna är som ett mörkt moln som tar över dig, du förlorar kontrollen, säger han. 

På en skidresa 1989 bröt Don ihop. Aldrig har demonerna varit starkare.

Han låg på marken, paralyserad och gick igenom händelserna från mordnatten. Föreställde sig varje kula som vännen Helbush tagit emot. Så såg han sig själv på huk över Bob och Annika. Pistolpipan i Bobs ögonhåla. Så nära att fullborda hämnden. 

– Då började jag prata med Helbush, som om han vore närvarande. Om och om bad jag honom om förlåtelse för att jag lät hans mördare leva. Det var enda gången jag pratade öppet om mina känslor, säger Don Anderson. 

Än i dag drabbas han av tvivlet. Flickornas gråt i kyrkan, som han inte kan bli kvitt, är som ett lockrop på demonerna. 

– De är inte lika starka som tidigare och jag försöker inte bekämpa dem längre. Jag kan inte vinna mot dem, säger han resignerat.

Vad tror du att du hade känt i dag om du hade ­hämnats?

– Det är frågan jag försökt besvara i 37 år. Jag förmodar att jag hade haft blandade känslor. Dels hade de fått vad de förtjänade, men samtidigt hade jag förrått allt jag tror på och som jag lärt mina barn. Rättssystemet finns ju till för att undvika personliga vendettor, säger Don Anderson. 

Jag lämnar Don Anderson. Och tänker på vad som händer när lagens långa arm inte räcker till, när den tillåter sådana som general Menéndez att strosa fritt på trottoaren, som ett hån mot sina offer: Är inte då hämnden den enda återstående rättvisan? En smutsig, men nödvändig, rättvisa?

Palestiniern Marten Imandi tröttnade på att vänta på rättvisan.

– Hela livet har jag väntat på den. Till slut fick jag nog, säger han. 

○ ○ ○

MARTEN IMANDI

Det finns en tid för ord. Och det finns en tid för handling.

När svensk-palestiniern Marten Imandi kliver på tåget i Uppsala mot Köpenhamn, med tre bomber i bagaget, är han bortom ordens räddning. 

– Det fanns inget mer att säga. Orden var slut. Jag var en maskin. Helt fokuserad på att utföra min uppgift och försöka komma undan, säger han. 

Dagen efter, den 22 juli 1985, kommer han, tillsammans med två kompanjoner, att begå det som då var det värsta terrorattentatet i dansk historia. En människa kommer att dö. Ett tjugotal kommer att skadas i två separata bombdåd. En tredje bomb detonerar aldrig. Den innehåller Imandis fingeravtryck. Han kommer att gripas och dömas till livstid i en av Sveriges första terroristrättegångar. Imandi kommer att sitta 20 år i fängelse, sju av dem isolerad, i ett av de hårdaste straffen i svensk modern historia. 

Men det här attentatet skulle egentligen aldrig ha inträffat. 

– Jag kom till Sverige med drömmen om att bli svetsare. Jag hade träffat och gift mig med en svenska. Jag drömde om att skaffa familj. 

Det är slutet på 70-talet och Imandi har svårt att hitta sin plats i Sverige. Han varvar ströjobb med sjukskrivningar. Äktenskapet går i stöpet och han tillbringar flera kvällar i veckan på nattklubben Flustret i Uppsala. Palestina känns långt bort. 

I Libanon rasar inbördeskriget. Många libaneser och palestinier kommer som flyktingar till Sverige. Sårade. Arga. Frustrerade.

I Uppsala samlas de på Hamids café på Siviatorget. Några spelar kort och dödar några timmar, men ingen sorg. Andra sitter ensamma och fikar med sina minnen. Alla röker och de fulla askkopparna är som pyrande vulkaner på plastborden. Många ger sig in i de högljudda diskussionerna mellan Hizbolla­anhängarna, ”mjukisarna” i Al Fatah och de hårdnackade marxist-leninisterna i palestinska folkfronten. 

– I början när folk kom från kriget så var många väldigt radikala, de ville göra saker och hämnas. Men med tiden lugnade de ner sig och insåg att det här var Sverige och man måste kämpa med andra medel, berättar mannen som då var ordförande i Palestins­ka föreningen i Uppsala.  

Imandi deltar nästan aldrig i diskussionerna. Men han missar sällan en manifestation eller stödaktion för Palestina. Han är praktisk, inte teoretisk. Står hellre med en sparbössa i handen på Stora torget. Ingen från den tiden minns honom som radikal, varken i ord eller i handling.

Men det kommer att ändras. 

Den 16 september 1982 går en beväpnad grupp falangister, den libanesiska kristna milisen, in i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. De vill hämnas. Milisen anklagar palestinierna för mordet på den nyvalde libanesiske presidenten Bashir Gemayel, som omkom när falangisternas högkvarter i Beirut sprängdes i luften några dagar tidigare. De israeliska trupperna som vaktar lägren tillåter de hämndlystna falangisterna att gå in i lägren Sabra och Shatila, där nästan bara kvinnor, barn och gamla finns kvar. De unga männen har då tvingats lämna Libanon och befinner sig i Tunisien. 

Så när de 150 falangisterna, beväpnade med skjutvapen, knivar och machetes, vandrar in i lägren är invånarna försvarslösa. 36 timmar senare har de förvandlat lägren till ett slakthus. 

Dagens Nyheters korrespondent i Mellanöstern rapporterar från Sabra:

”De ligger i oformliga högar, några uppsvällda efter ett dygn i stekande sol, andra ohyggligt misshandlade. En journalist har räknat till 27 lik här, en annan till 52, någon annan till 80. Jag själv såg på en kort stund 13 lik. Sedan orkade jag inte leta mer. Det är palestinier som massakrerats av kristen milis i flyktinglägret Sabra, söder om Beirut under fredagen och natten till lördagen. De mördade var barn från två månaders ålder till åldringar”.

Marten Imandi ser nyheten på tv.

När han nu tänker tillbaka på bilderna från den händelsen, något han gör med jämna mellanrum, så är det inte skriken han minns. Det är inte de livlösa barnkropparna, staplade som ett plockepinn, som hemsöker honom. Det är bilden på en häst som etsat sig fast. Den ligger mitt på gatan, brun och utmärglad. Den långa tungan hänger på sidan. Ögonen är vidöppna och i halsen syns ett blodigt sår från en machete. Blodpölen ligger som en gloria runt hästhuvudet. Om det inte varit för flugsvärmen runt såret hade det kunnat vara en stillbild. Ögonen stirrar i intet, som grumliga kristallkulor som inte förmår besvara Imandis frågor. 

– Varför dödade de hästen? Vad hade den gjort dem? Vem kan vara så bestialisk? Jag kunde inte förstå.

Reaktionerna från omvärlden låter inte vänta på sig den här gången. USA:s president Ronald Reagan uttrycker sin ilska, svenska statsministern Thorbjörn Fälldin gör samma sak. 

Socialdemokraternas partiledare Olof Palme, som är i Uppsala under sin valkampanj, håller ett tal på Stora Torget. Imandi är i publiken. Stats­ministerkandidaten är märkbart berörd när han ­riktar sig mot folkmassan: ”Massakern i västra Beirut är ett dåd av outsäglig grymhet. Man känner avsky för gärningsmännen och djup medkänsla för offren och deras familjer, bland de redan hårt drabbade palestinierna. Det palestinska folkets sak kommer inte att krossas av dessa gärningar. Världs­opinionen måste med skärpa vända sig mot de krafter som bär skulden för det inträffade. Israels regering tycks med blind obönhörlighet gå mot fortsatt konfrontation och förstörelse i Mellersta Östern. En fred förut­sätter att palestiniernas rättigheter fullt ut erkänns.” 

– Det var en tröst att höra honom. Han stod på vår sida. 

Olof Palmes dom är kategorisk, hans vädjan entydig. Sabra och Shatila blir en brytpunkt i den svenska Israelvänliga opinionen. Även för Imandi är massakern en vändpunkt. 

Då hade Imandi fått bekräftat att tolv släktingar hade dödats i massakern. Fyra kusiner, barn till faster Zahias, hade slaktats, även om hon själv mirakulöst nog hade undkommit. Även kusiner och släkt på mammans sida hade mördats. De döda var mellan 14 och 36 år gamla. 

– Det var något som gick sönder där och då. Jag kände att jag bara ville dö, att det inte var värt att leva i den här världen, säger Marten Imandi.

Dagarna efter irrar han omkring som i ett töcken. Hans kropp är med på en manifestation i protest mot massakern. Hans mun skanderar med andra munnar. Hans ögon ses tillsammans med andra livlösa ögonpar på Sergels torg i Stockholm. Hans axlar bär symboliska likkistor utanför Israels ambassad. Men han känner sig frånvarande, han befinner sig på en plats dit orden inte har tillträde. 

– Jag kände sådan maktlöshet. I decennier har vi fått uppleva det här. Massaker efter massaker. Och ingen gör något, ingen sätter stopp. Till slut slår du tillbaka. För mig blev Sabra och Shatila droppen som fick bägaren att rinna över, säger Imandi.

– När jag var liten trodde jag att orden betydde något. Vi satt hela familjen i Damaskus, vi lyssnade på nyheterna på Radio Kairo, där de utlovade hämnd på de otrogna och att vi snart skulle få återvända hem, berättar Imandi. 

Familjen hade flytt från Safad, i norra Galileen, i maj 1948. Det skedde hastigt, under de sionistiska Palmach-styrkornas anfall. Den sista morgonen vattnade Imanids mor syrenbuskarna i trädgården ordentligt eftersom det kunde dröja innan de fick återvända. Kanske så länge som en månad.

Det har gått 70 år. 

Så länge Imandi kan minnas har familjen varit på väg hem, till de bördiga markerna i Houly-dalen där släkten odlat sina grödor sedan urminnes tider; en FN-resolution från de smala kullerstensgatorna i Safad som ringlade sig ner för berget som smältvatten, förbi vattenbrunnen där Imandis föräldrar blev kära i varandra; en fredsöverenskommelse från balkongen i det stora stenhuset, som det unga paret fick i bröllopsgåva och varifrån man ser Gennesaretsjön som en silvertråd i horisonten. Hela sitt liv har Imandi väntat på att orden skulle hinna ifatt verkligheten. 

– Till slut inser du att ord betyder ingenting. Det behövs något annat för att få omvärlden att reagera, säger Imandi.

Tiden efter massakern i Sabra och Shatila har Imandi en återkommande mardröm. 

Han är återigen 13 år gammal och med i de palestinska scouterna. Flera dagar i veckan skickar PLO stencilerade flygblad med namn på alla dem som dött i strider mot Israel. Det är scouternas uppgift att sätta upp A4-bladen på väggarna.  

Imandi och hans scoutkamrater springer upp och ner för gatorna i kvarteret Rukneddin i Damaskus och sätter upp stencilerna. Plötsligt läser han en av dem. Den innehåller bara ett namn. Hans eget. 

Drömmen är så verklig. Han kan känna doften av det hemmagjorda klistret och hur han kippar efter andan när han upptäcker sitt namn. 

Han vaknar av paniken. Under en sekund vet han inte om han är död eller levande. 

Men var det inte det här han hade drömt om, när han låg i skogen i Damaskus och tittade på hur de äldre scouterna hade militära övningar? Han hade då dragits till de smattrande Kalasjnikovs som ett barn dras till en sprakande eld. Skotten hade ekat som högljudda löften om framtida hjältedåd. 

Nu har han chansen. 

”Hämnden är en rätt som bäst serveras kall”, är ett gammalt ordspråk vars ursprung är omtvistat. I över två år biter Imandi ihop. Han väntar.

Så en kall morgon i mars 1985 möter han Mohamed. De känner varandra lite, har pratat en del på Hamids café. Mohamed, som är känd inom militanta kretsar, går rakt på sak: De planerar att utföra en aktion. Han undrar om han kan räkna med Imandi.

Det kan han.

De träffas någon månad senare på konditori Fågelsången vid Svandammen i centrala Uppsala. Där kompletteras gruppen med Mahmoud, en 19 år gammal palestinier, uppvuxen i flyktinglägret Sabra och tillhörande en välkänd palestinsk familj.

Den soliga vårmorgonen, medan en dagisgrupp matar svanarna i dammen och människor sitter på parkbänkarna och njuter av vårvädret, föds en internationell terrorcell i Sverige.

Blanda de kemiska ingredienserna. Krydda med lite spik, för att maximera skadeeffekten. Lägg allt i en plastpåse. Använd en gammal klocka som tids­utlösare.

Bom!

Visst kan vi alla fantisera om att ta livet av eller skada någon. När jag tar rygg på general Menéndez, ansvarig för mordet på mina släktingar och vänner, så drivs jag av önskan att hämnas, att åsamka honom en del av den smärta han så frikostigt givit andra. 

Men kommer jag kunna fullborda min hämnd? Och hur kommer det få mig att känna? 

– Det krävs mod. Rätt eller fel, det krävs att man vågar. De flesta gör det inte. De vågar inte riskera något – sin frihet eller sitt liv för det de tror på. Jag gjorde det, säger Imandi. Sen tänker han efter och fyller i: 

– Men det är viktigt att förstå att det inte var en enskild händelse, maktlösheten kommer från ett liv av övergrepp, säger han.  

Gruppen åkte ner till Köpenhamn med tre bomber på fem kilo vardera.

De har valt tre platser som de tycker symboliserar staten Israel eller dess allierade. En av bomberna ska placeras utanför den stora synagogan på Krystalgade, den andra utanför det amerikanska flygbolaget Northwest Orients kontor och den tredje vid israeliska flygbolaget El Als kontor.

Bomberna ska smälla med fem minuters mellan­rum och de tre männen ska lämna landet innan polisen hunnit spärra av gränsen. 

Två av bomberna detoneras enligt planerna. Men när Mahmoud placerar sin bomb utanför El Als byggnad blir han upphunnen av en äldre kvinna som ­observerat att han glömt sin väska. Mahmoud drabbas av panik, hämtar väskan vars bomb är 30 sekunder från att detonera och desarmerar laddningen. Han slänger den i vattnet vid hamnen och springer till båtarna för att åka över till Sverige. 

I väskan hittar polisen en Ica-kasse. I kassen finns en komplett bomb, inlindad i en arabisk tidskrift. Tidningen har Imandis fingeravtryck. 

Än i dag bedyrar Imandi att han inte placerade någon bomb, utan åkte med för att hjälpa till med logistiken. Men Mahmoud kommer att knäckas i häktet, erkänna och peka ut Imandi som den ansvariga för bomben i Northwest Orient, där en människa dog och ett tjugotal skadades. 

Imandi döms till livstid för mord. Hela hans familj – föräldrar, tre bröder och kusiner – utvisas från Sverige, trots att inget tyder på att någon av dem var inblandad i attentatet. 

– De hämtade mina föräldrar mitt i natten. I pyjamas. Min bror hade en dotter här och var snart färdig civilingenjör. De var helt oskyldiga. Jag grät i tre ­dagar när jag fick reda på det.

Imandi skulle sitta i 20 år i fängelse. Under hela den perioden fick han aldrig ta emot besök från familjen. 

– Tre gånger ansökte min mamma via ambassaden om att få besöka mig. Men regeringen vägrade. Varför? Vem förnekar en mor rätten att träffa sitt barn?

Varför tror du att hon inte fick besöka dig?

– Hämnd. Det var statens sätt att hämnas på mig. 

Imandi kommer ut från fängelset i maj 2009. Var det värt det?, undrar jag. Var hämnden ljuv?

– Nej, det var ett högt pris jag betalade. 20 år i fängelse och jag förlorade min familj. 

– Som du betalade? Tänker du någonsin på Rashid Hamdi?

– På vem? 

– Den algeriska turisten som dog i attentatet. Han var 26 år, muslim och läkarstudent.

– Jo, det gör jag. Det var hemskt. Hade mardrömmar om honom i början. Mycket otur. Varför skulle han gå fram till väskan? Men i krig dör det oskyldiga, tyvärr, tyvärr. 

På andra sidan fängelsemuren finns det en person som vill träffa Imandi.

Han har väntat länge. 

Harald Rytz är chef på Northwest Orients kontor när attentatet inträffar. Det är hans första arbetsdag efter semestern och han har precis fått reda på att de anställda på kontoret ska få en löneförhöjning. Lycklig börjar han gå ner till trappan till bottenvåningen för att delge dem den glada nyheten, då telefonen ringer. Han tvekar om han ska svara, men beslutar sig för att gå tillbaka och ta samtalet. 

Det räddar hans liv. Sekunder senare sprängs bomben.

– Jag vet inte vad som kom först: om det var det vita bländande skenet som lös upp himlen utanför fönstret, om det var huset som började skaka eller den öronbedövande smällen, men jag visste hur som helst att det handlade om en bomb, berättar han. 

Harald springer ner och förbi den plats där bomben exploderat och där han borde ha befunnit sig, om inte telefonen ringt. 

– Jag var säker på att alla var döda. 

Inne på kontoret råder kaos. En kund som stått vid disken, ligger nu på marken med glasskärvor i ryggen. 

– Glasskärvor satt fast på väggen som yxor. Skulle de träffat någon skulle personen dött på fläcken!

När Harald försäkrat sig om att ingen på kontoret är allvarligt skadad, springer han ut på gatan för att se om det var något han kunde göra. 

– Det var flera skadade bilar. Men det jag minns tydligast var den här killen som hade blivit bränd. Alla hans kläder var brända. Och han var helt svart. Han hörde ingenting på grund av smällen. Det fanns en friser­salong bredvid och någon kom ut därifrån med en vattenspruta och sprutade på honom. Han satt bara helt apatisk. När ambulansen kom, kunde han kliva på själv. Han luktade bränt kött. Jag kan inte glömma den lukten, säger Harald Rytz.

Några veckor senare avlider Rashid Hamdi på sjukhuset, av den blodförgiftning som orsakats av de allvarliga brännskadorna.

Under många år är Harald livrädd för ensamma väskor. I affären, på stan eller en restaurang, han börjar kallsvettas så fort han ser en ensam väska.

Sen finns också rädslan för repressalier. Eftersom de alla är namngivna vittnen, så finns risken att terroristerna ska leta upp dem. Hota dem till tystnad. Eller rent av eliminera dem. 

Han och de andra anställda på kontoret tar bort sina namn från telefonkatalogen, för att försvåra ett eventuellt försök att lokalisera dem. 

– Det var en väldigt stor lättnad när polisen slutligen kunde gripa dem. Först då vågade man andas ut. 

Harald Rytz reagerar med förvåning när han får reda på att Imandi kommit ut. Och med nyfikenhet. Han har hemma hos sig den röda väska som den tredje bomben låg i, den som aldrig detonerade. Han tjatade på polisen, tills de lämnade över den när förundersökningen var klar. Nu ligger den på en hylla, som en makaber souvenir, en ständig påminnelse om livets bräcklighet. 

– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja få ett ansikte på de här personerna. Jag skulle vilja se Imandi i ögonen och fråga varför, säger Harald och tittar på mig med en beslutsam och, tolkar jag, vädjande blick. 

– Varför? 

– Jag skulle vilja höra bevekelsegrunderna för att göra en sådan här grej. Jag förstår att man kämpar för sin nationalitet, eller kämpar för sin stat, man kämpar soldat mot soldat, det förstår man ju. Men att man kämpar mot helt oskyldiga människor som inte är involverade, det har jag svårt att förstå. Varför skulle han hämnas på mig?

– Vad skulle du få ut av att ni träffas? frågar jag. 

– Det skulle hjälpa mig att få ett avslut på det här och kunna gå vidare. 

Jag lovade att jag skulle framföra hans önskan. Det var en svindlande tanke. Offer och förövare. Två personer vars liv förändrades i samma ögonblick. Öga mot öga. 

Det är lördag morgon. Jag sitter med Imandi i mat­salen på ett hotell i Malmö. Vi har fått tillgång till en egen del av matsalen, avskärmad från resten av hotellgästerna med glasdörrar. Utanför dörren står en vakt. Mötet betraktas som hög risk. 

Jag får ett sms. Från Harald Rytz.

”Jag är här.”

Imandi har accepterat Haralds inbjudan till att ses. Nervositeten är påtaglig inför mötet. Imandi undrar om jag ska muddra Harald för att försäkra sig om att han inte är beväpnad. Jag lovar att avbryta mötet så fort stämningen blir hotfull. Harald är här för att få ett avslut på en händelse som förföljt honom sedan 1985. Han slutade jobba på Northwest Orient några år efter attentatet. Med han träffar fortfarande de gamla kollegorna som jobbade den ödesdigra dagen. Terror­attentatet svetsade dem samman.

Harald har tre frågor han vill ha svar på: Varför begick de ett attentat? Varför mot dem? Och ångrar Imandi sig? 

Jag ledsagar Harald in i matsalen, förbi vakten som finns där för att rycka in om mötet urartar. Imandi ställer sig upp och tar emot Harald. Ber honom sitta. Erbjuder kaffe. Skrattar nervöst. 

– Det är väldigt konstigt att träffas, eller hur? säger Imandi.

– Ja, det får man säga. Jag tror att jag har behövt få en avslutning på det här. Jag berättade också för kollegerna på kontoret att vi skulle träffas. På det sättet tror jag att det är bra för mig att träffa dig i alla fall, säger Harald. 

– Det är första gången jag träffar någon som var inblandad, utöver poliser och myndigheter, säger Imandi.

– Var det meningen från början att bomben skulle placeras utanför Northwest?

– Det skulle vara någonting annat egentligen. Så det blev slumpen som avgjorde. Det var inget personligt, det var inte mot er.

– Varför gjorde ni det mot oskyldiga?

– Det är fel att göra det mot civila, i dag är jag tusen procent mot att någon gör så. Mina principer är inte desamma, kampen funkar inte så längre. Men civila dör bland oss också och har gjort så i så många år! Det du var med om, händer i Palestina varje vecka. 

– Det Israel gör drabbar oskyldiga, säger du. Men det ni gjorde drabbade också oskyldiga. Hur resonerar du?

– Det är vårt sätt att skrika till världen att vi behöver hjälp. Ge oss det stöd vi behöver, så som ni gett stöd till Israel. Visst är det sant att våld föder våld, men du kan inte bara vänta och få stryk hela tiden! Du gör motstånd! Men jag säger att det är fel. Krig och dödande är alltid fel. 

– Du har ångrat dig senare?

– Ja. Du vet, man har haft tid att tänka på vår kamp på andra sätt, se andra aspekter: Jag jobbar mycket politiskt nu, försöker påverka på andra sätt. Det var en väldigt svår tid, vi fick så mycket stryk då. Det var då som massakern i Sabra och Shatila var. Jag förlorade många släktingar där. 

Harald tar fram gamla tidningsurklipp som han har sparat från den tiden. Imandi bläddrar förstrött. 

– Du har säkert många frågor. Du undrar varför. När jag hörde att du ville träffa mig, så tänkte jag: Varför inte? Det skulle vara bra för dig att kunna gå vidare. Nu har du mig framför dig, en liten människa, som också har känslor och också haft elände i sitt liv. Kanske tänker du på det när du går härifrån. Är det något mer du vill veta?

– Nej, jag tror jag har fått de svar jag behövde. Det var gott att träffa dig, Imandi. Och jag vill önska dig lycka till i ditt nya liv. 

De kramar varandra. Harald tar sin rock och går ut. Jag följer med. Han ser lättad ut. 

– Imandi verkar vara en varm människa som är otroligt intresserad av sina medmänniskor. Jag skulle aldrig ha trott om jag stött på den här personen att han hade kunnat genomföra ett terrorattentat. Han verkar som en person som jag gärna skulle vilja ta en öl med, säger Harald. 

– Hur känns det, fick du dina svar?

– Ja, för min del så sätter det här en punkt för den händelsen jag drabbades av för 25 år sedan.

○ ○ ○

MARTIN EZPELETA

Jag börjar gå efter general Menéndez och hans fru. De går mot sitt hem, jag vet var han bor. Jag har delat ut flygblad utanför hans hus i kvarteret Bajo Paler­mo. Den stora villan omgärdas av vita murar och beväpnade vakter. Tillsammans med mina kamrater i människorättsorganisationen Híjos har vi upplyst grannar och förbipasserande om att det bor en folkmördare på den adressen. Vi har klottrat ”asesino”, mördare, på husets höga murar.

Men jag har aldrig träffat honom förut, trots att vi bor knappt tio minuter ifrån varandra. Förmodligen kommer jag aldrig få den här chansen igen. Olika hämndscenarion flimrar förbi, medan jag närmar mig det äldre paret. 

Ska jag fälla krokben på honom? Slå honom bak­ifrån? Spotta på honom? 

Det berättas att när soldaterna ville hedra sin general, ställde de upp politiska fångar på led, bakbundna, och avrättade dem. En efter en. Som en offergåva.

Jag skyndar på stegen. Bakifrån ser han så harmlös ut. Före korsningen är jag ifatt dem. Jag går precis bakom honom. Jag tror att jag känner doften av hans rakvatten. Men det kan vara inbillning.

Híjo de puta, viskar jag i örat. Híjo de puta, upprepar jag. Jag står inte mer än 30 centimeter ifrån honom. Fega ynkrygg, ta ansvar för vad du gjorde!

Men han vänder sig inte om. De reagerar över huvud taget inte på mig.

Som om jag vore en vålnad. Så jag börjar skrika, högre och högre. Híjo de puta!

Till slut vänder sig frun om.

– Titta på den här kommunisten, säger hon och fnyser föraktfullt.

– Håll käften jävla kärring! Jag pratar inte med dig!

Mitt svar är inte genomtänkt. Jag har inte kontroll över mig själv längre. Men det fungerar.

Nu vänder han sig om. Och tittar mig rakt i ögonen. Med sin iskalla, okänsliga, döda blick. Blicken från någon som låtit avrätta utan att blinka, utan att någonsin ha visat ånger.

Det behövs inte mer. Jag tystnar. Vill skrika men det går inte längre. Har aldrig tidigare känt mig så fruktansvärt rädd. Utan att säga ett ord, vänder han sig om och börjar gå igen. Men jag står kvar, oförmögen till något annat än att skaka och gråta.

Jag ser deras ryggtavlor avlägsna sig och jag gråter förlamad av rädsla, av sorg, men mest av allt av maktlöshet.

Jag lyckade aldrig hämnas. Vågade inte. 

Den bittra känslan förföljde mig i tio år, ända till den dagen Luciano Benjamín Menéndez slutligen ställdes inför rätta. Domen förkunnades den 24 juli 2008 och stort jubel utbröt bland åhörarna på plats i rättssalen. Jag hörde hans livstidsdom i Sverige, i argentinsk radio.

Mina tårar rann okontrollerat.

Han skulle hinna dömas till ytterligare tolv livstidsstraff, bland annat för morden på mina barns morföräldrar och på Sonia Torres dotter Silvina.

General Luciano Benjamín Menéndez avled i februari i år. Han dog i husarrest.

”Jag kände sådan maktlöshet. 
I decennier har vi fått uppleva det här. Massaker efter massaker. Och ingen gör något, ingen sätter stopp. Till slut slår du tillbaka. 
För mig blev Sabra och Shatila droppen som fick bägaren att rinna över.”

Marten Imandi förklarar hur han kom att hämnas.

Martin Ezpeleta är medarbetare i DN Lördag. Dessutom har han de senaste tio åren gjort ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, främst ”P3 Dokumentär”, från stora delar av världen.

Många av historierna har handlat om våld och vedergällning. Om personer som stått inför en upplevd oförrätt och hanterat den känslan på olika sätt.

Don Anderson träffade Martin i Kalifornien sommaren 2017 när han gjorde dokumentären ”Annika Östberg och polismordet i Lakeport” för P3.

Marten Imandi träffade han 2007, när Imandi fortfarande satt i fängelse för sin inblandning i terrorattentat i Köpenhamn. Ur det mötet kom P3-dokumentären ”Terrorbomberna i Köpenhamn”, som belönades med Susanne Björkman-stipendiet 2011.

Sonia Torres har Martin Ezpeleta träffat på många manifestationer under de 20 år han levde i Argentina.

Martin Ezpeleta var under några år på 1990-talet aktiv i människorättsorganisationen Híjos, som på spanska betyder ”barn”. Han var en av grundarna till organisationen, som hade som främsta krav att amnestilagarna som skyddade militärerna skulle rivas upp. Det skedde 2003. Sedan dess har över 800 militärer dömts och 3 100 står åtalade.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt