Lars Vedam Knutsson: ”Om man hittar ett inre lugn, finns inget behov 
för det inre lugnet att 
skapa tumörer”

Han står i farstun när jag anländer.

Vedam – som han kallar sig i terapisammanhang – kommer nära mitt ansikte och viskar att ingen av de övriga 27 kursdeltagarna på Baravara har informerats om att jag är här som journalist.

– Koncentrera dig på dig själv och din egen upplevelse, säger han, klappar mig på kinden och kramar om mig.

Experimentet kan börja.

1966 grundade Lars Knutsson den epokgörande klädkedjan Gul & Blå som introducerade anglosaxiskt popmode i Stockholm. Under 1970-talet sålde Knutsson 1 000 jeans om dagen i 30-talet butiker runt om i Sverige.

1995 diagnostiserades han med hudcancer och prövade, vid sidan om kirurgi och cellgifter, alternativterapi på kursgården Mullingstorp i Öster-
götland, under ledning av den kontroversielle läkaren och lekmannaterapeuten Bengt Stern.

– När man får ett besked om att man har begränsad tid kvar att leva så börjar man reflektera: lever jag det liv jag vill? På rekommendation sökte jag mig till Mullingstorp. En avgörande upplevelse. Helt plötsligt kom jag i kontakt med känslor som jag inte visste att jag hade.

Knutsson lade om sitt liv och öppnade vid årskiftet 2000 sin egen kursgård Baravara i Vikarbyn utanför Rättvik. Andningsmeditation, österländsk filosofi, gruppterapi.

Effekten?

Lars Knutsson är övertygad om att alternativterapi bidrog till att hindra spridningen av hans egen hudcancer ”och ingen läkare säger emot när dörren är stängd”, säger han till mig när jag intervjuar honom efter kursen.

Vedam, hans meditationsnamn, betyder ”bortom vetskap”.

Vid 82 ger Knutsson ett väderbitet intryck. Han lever i sitt tredje äktenskap. 2002 förlorade han sin äldste son Lukas i en fallskärmsolycka. Totalt har han låtit operera bort 24 cancertumörer ur sin kropp.

Till utseendet påminner Knutsson en smula om Joe Biden, den förre amerikanske vicepresidenten som blev ett internetfenomen på grund av sin råbarkade känslosamhet i Vita huset. Knutsson har samma tunga ögonlock, samma vita hårman, samma attraktiva gammelmanspondus.

Lars Knutsson är en produkt av Östermalm. Pappa till modedesignern Filippa Knutsson och tech-entreprenören Sebastian Knutsson, en av skaparna till mobilspelet Candy crush saga som 2015 såldes till en amerikansk speljätte för 50 miljarder kronor.

Lars Knutsson växte upp i akademisk överklassmiljö. Pappa var läkare och professor, storebrodern Anders blev jurist och så småningom ordförande för Högsta domstolen.

Lars Knutsson gick på Handelshögskolan i Stockholm och avsåg att göra diplomatkarriär på UD. Men hoppade av efter en tid som ambassadsekreterare i Rio de Janeiro och gav sig via en sejour på SAS försäljningsavdelning i Singapore in i den svenska modevärlden.

När den första Gul & Blå-butiken öppnade i Birger Jarlspassagen i Stockholm hösten 1966 fångade tidningen Expressen tidsandan: ”Det är alltså fråga om en ny pop-shop (pop-shopparna poppar upp som pop-corn ur pannan i höst)”.

Med androgyna V-jeans, grälla färger och Musse Pigg-tryck var Gul & Blås affärsidé att ”reta bourgeoisien”, som det heter i Lars Knutssons självbiografi. Konstnären Andy Warhol kom till butiken och växlade in tio Marilyn Monroe-affischer mot tre skinnrockar.

Med Gul & Blå gjorde Lars Knutsson kaos med den borgerliga siluetten och kursgården Baravara kan sägas vara andra halvlek i den matchen.

På Baravara ägnar sig besökaren åt behandling väsensskild från den som hans far – professor i röntgendiagnostik – erbjöd. Vi uppmanas sänka axlarna, skjuta ut bäckenet och söka kontakt med vår inre fyraåring. Flera trendsättare, från chefredaktören Martina Bonnier till Hollywood-designern Anine Bing, har berättat om förlösande upplevelser på Baravara. Liksom ledarskapskonsulter, aktiemäklare, förmögna arvtagare.

Vad händer här, egentligen?

Över skrivbordet i Rättvik, där Lars Knutsson lever med sin 71-åriga hustru Gayan Knutsson, hänger ett brev som illustrerar kontinuiteten i hans livsprojekt.

Undertecknaren skriver:

”Det känns så lustigt. När jag var 13 år köpte jag mina första Gul & Blå-jeans och då började livet. Nu 30 år senare befinner jag mig på din kursgård för att lära mig leva det.”

Ett liv med Lars Vedam Knutsson.

○ ○ ○

Baravara ligger inhyst i en dalagård i trä från 1880 med milsvid utsikt över Siljan.

Programmet börjar vid 20.30 på det vitmålade loftet i den gamla ladan.

Jag har köpt ”Dörrröppnare 1”, en fyra dagars grundkurs med helpension för 9 350 kronor inklusive moms.

Alla 28 deltagare sitter tätt ihop på små utfällbara stolar ställda på madrasser klädda i grått linnetyg. Runt Vedam och Gayan, hustrun som leder ”Dörröppnare 1”, sitter ett antal assistenter som gått Baravaras fördjupningskurs ”Training for life”, 11 veckor för 119 500 kronor.

Gayan Knutsson listar reglerna. Vi ges rådet att lämna ifrån oss mobiltelefoner. Medtagna arbetspapper och eventuella böcker ska stuvas undan. Utanför terapisalen råder sträng tystnad. Vi ska tiga i matsalen, i de delade sovrummen. Varje terapisession avslutas med uppmaningen ”stanna i tystnad”.

Gayan frågar om någon röker. Två räcker upp handen. På Baravara serveras hemlagad vegetarisk kost. Alkoholförbud råder. I ett vitrinskåp i köket säljs tandkräm och deodorant från det antroposofiska företaget Weleda. Gayan säger att man får röka vid en ruta i trädgården men uppmanar samtidigt rökarna att fundera på varför man röker, bortom nikotinberoendet. Gayan säger: vi dömer inte, men fundera…

Varför Baravara? Alla deltagare får redogöra. Motiven överraskar mig. Flera är traumatiserade. Har nyligen haft återfall i missbruk, genomlidit smärtsamma separationer, haft familjemedlemmar som omkommit. Flera faller i gråt under presentationen, av medkänsla eller av att själva ha berättat något upprivande.

Vad gör jag här? En kvinna på raden framför räddar mig. Hon berättar att hon mår bra och att hon därför ringt Baravara och frågat om hennes välmående utgör ett hinder för deltagande. Inget hinder. Jag ansluter mig till kategorin välfungerande sökare.

Men insikten under introduktionen fortsätter att gäcka mig under fyra dygn. Varför har ingen berättat att Baravara även är en kurs för människor med allvarliga och akuta problem? För vissa är Baravara en första smak av österländskt inspirerad alternativterapi; ett kreativt experiment. För andra är kursen ett rop på hjälp efter tröstlösa försök i andra terapier. Jag blir inte klok på mixen.

Efter introduktionen serveras te och frukt i matsalen och deltagarna växlar några sista ord innan vi sluter oss i tystnad, i den ekande introspektionen där vi ska höra vår egen inre röst. I sängen, i det lilla kylslagna sovbåset som jag delar med en jämnårig manlig deltagare, tänker jag på filmen ”Fanny och Alexander” och scenen då änkan Emelie lämnar den ombonade våningen för den tigande existensen hos biskop Edvard Vergérus.

○ ○ ○

Vi väcks klockan sju av en tibetansk klocka.

Omedelbart, utan frukost, ska vi infinna oss på loftet för ”dynamic”, en 60 minuter lång meditationsform skapad av den indiske mystikern Osho (1931–1990).

På 1970-talet kallade sig Osho för Bhagwan och ledde en världsomspännande sekt som i Sverige blev mest känd för att ha rekryterat artisten Ted Gärdestad som medlem.

På Baravara hänger foton av Osho i nästan alla gemensamma rum. Merparten av Baravaras tera-
peuter är utbildade vid internationella Osho-center. I april 1998 reste Vedam och Gayan till Oshos högkvarter i indiska Pune (tidigare Poona) och antog sina alternativa namn. Helena, som Gayan hette tidigare, har sedan dess ändrat sitt egennamn i folkbokföringen till just Gayan, som betyder ”kärlekssång”.

Kärnan i Oshos budskap är att människan föds fri men under livet blir alltmer låst av sin repressiva omgivning. Genom meditation kan blockeringar lossna, smärtpunkter avtäckas och livet börja på nytt.

Som guru var Osho beryktad för sin aptit på Rolex-klockor och Rolls-Royce-bilar. Under kursen påpekar Lars Knutsson att finanstidningen Forbes placerat Osho på sin lista över världens mest inflytelserika tänkare.

Även Baravara är stolta över att locka deltagare från näringslivet. Knutsson höll kursgårdens första informationsmöte på O-baren på Sturehof, ett vattenhåll för Stockholmsetablissemanget beläget mitt på Stureplan. Estetiken på Baravara mixar smakfull dalaallmoge med The Hamptons vita minimalism. Interiören är noll flum.

”Dynamic” består av fem faser. Under meditationens första del andas man utstötande och offensivt, tänk den mest otränade gubben på Friskis & Svettis. Sedan följer höga primalskrik, slag och sparkar i luften, tänk den mest våldsamma delen av AIK-klacken. Efter detta ihållande hopp rakt upp i taket med armarna i luften. En stillastående fas där svetten från de första 30 minuterna rinner meditativt under tröjan. Slutligen frigörande dans. En känslomässig berg-och-dalbana före frukostens bovetegröt.

Under eftermiddagen stegras kraven på känslo-
utgjutelse. Vi joggar på stället tills vi flåsar och lägger oss sedan på rygg på varsin madrass med samma höga andning. Omedelbart gallskriker några rakt ut. Andra flåsar allt snabbare som under kulmen av en orgasm. Vissa kluckar lyckligt som barnkören på Cornelis Vreeswijks sång ”Turistens klagan”. När några sparkar häftigt kommer assistenter med vikta madrasser som en sarg att slåss ännu ihärdigare emot. Rummet vibrerar av känslominnen: högt, lågt, ljust, mörkt, hatiskt, ömsint – som att skruva längs frekvensbandet på en gammal radioapparat.

Det går så snabbt för människor att agera ut sitt allra mest privata.

Jag ligger på rygg och känner då och då några stick i armar och ben.

○ ○ ○

Lars och Helena träffades på Mullingstorp 1996.

Knutsson hade fått en dödsdom: efter tredje canceroperationen bedömdes han ha 12 månader kvar att leva.

Hur mottar man en dödsdom? Lars Knutsson saknade förmåga att uttrycka sårbarhet.

I sin osminkade självbiografi ”Lars Knutsson – en svensk man” från 1999, skriven tillsammans med journalisten Suzanne Sjöqvist, beskriver han sig själv som ytlig och dömande, vilket i boken bekräftas av hans närstående. Dottern Filippa: ”Hos pappa var det väldigt mycket utseendefixering”. ”Pappas bakgrund är lite stelt borgerlig och saker sopades under mattan.” Lars första hustru kallar honom i boken för en ”pappersmask” och sammanfattar äktenskapet med att de hade ett ”oupplyst, oharmoniskt, ointressant” sexliv varpå Lars ”sökte sig till andra för att förstå vad det handlade om, antar jag, och då blir det tråkigt i ett äktenskap”. Hans andra hustru talar i boken om Lars ”styvnackade kyla insvept i charm”. Hans mor, Ingrid Josephson: ”Lars har alltid varit engagerad, men mest i sig själv”.

I boken säger Lars Knutsson: ”Jag saknar empati för människor som inte attraherar mig känslo- och utseendemässigt. Ytan är viktig för mig. Äkta kärlek till allt och alla är fortfarande ett avlägset mål”.

Men under de hårdföra andningsövningarna på Mullingstorp, där man simulerar sin egen födelse och död, spricker rustningen.

Bengt Stern skickar vidare Lars Knutsson till Osho-centret Risk i Danmark där han under en tvåårig kurs får kontakt med ”Lill-Lars”, barnet inom sig. Den inre åttaåringen skriver till den vuxna Lars: ”Jag har kissat på mig och min syster har skvallrat. Jag måste ha en vän som kan hjälpa mig”.

Året därpå förälskar sig Lars i Helena (nu Gayan) på Mullingstorp när de båda assisterar Bengt Stern.

Fem veckor tidigare hade Helena opererat bort sitt vänsterbröst på grund av en cancerknöl. Iförd ekologiska långkalsonger från antroposoferna knäpper Helena upp sin blus för Lars. Ett nytt liv öppnar sig. ”Jag blir rörd av ärret, varje gång jag ser henne naken, och det är en gåva att kunna bli rörd”, säger Lars Knutsson i självbiografin. ”Hon liknar en fågelunge som ramlat ur sitt bo. Helena har inga bimbokvaliteter, big tits och sådant, som en man i min ålder anses behöva.”

Han var omvänd.

○ ○ ○

Omvändelsen är viktig. I once was lost, but now am found. På den urscenen bygger många av terapeuterna på Baravara sin legitimitet.

– Min första kurs på Mullingstorp väckte en sådan stark längtan, säger Lars Knutsson, när jag intervjuar honom någon månad efter min kurs.

– Det var något helt nytt. Mullingstorp var emot hela min uppfostran, hela min familj. Jag var 60 år och när jag kom hem sniffade mina två döttrar runt sin pappa: ”Vad är det som har hänt? Man kan prata med pappa!”. Det ledde vidare till det här. Och är det något som jag är stolt över är det att jag lyssnade till den känslan och skapade Bara-
vara i stället för att sätta mig i skärgården och dricka grogg eller vad man nu gör som lyckad företagare.

15–20 personer kom på allra första kursen vid årskiftet 2000. I dag, 17 år senare, lockar Baravara 30 nya personer till introduktionskursen varje månad. Omkring 20 procent söker sig vidare in i mystiken. Gården går med vinst.

Lars Vedam Knutsson agerar inte själv terapeut men sitter med på loftet varje månad under grundkursen, ett levande varumärke som då och då yttrar en lågmäld spaning av slaget: har ni sett reklambilden där Swedbank klippt rötterna av sin gamla logotyp sparbankseken? Hur ska det gå med tillväxten?

Närvaron på kurserna kallar han för sitt ”instopp”.

– Det är en ynnest att få vara med i min ålder, säger han. Att få det här instoppet i mig själv. Att se vad människor bär på, lära sig acceptera och känna kärlek till människor. Det är mycket lättare att sitta och tycka folk är dumma i huvudet och falla tillbaka i dömande. Men är jag med på en dörröppnare en gång i månaden hinner jag aldrig falla tillbaka.

○ ○ ○

Läkaren Bengt Stern slungade sina terapeutiska insikter mot ”kunskapskonservatismens betonghäckar”.

I mars 1994 diagnostiserades Stern med kronisk benmärgscancer. Trots att ingen dittills tillfrisknat från den sjukdomen ”insåg jag att det var onödigt att dö”, skriver Bengt Stern i boken ”Att må dåligt är en bra början”. ”I stället valde jag att ta ansvar för min sjukdom och mitt tillfrisknande”. Stress från obearbetad smärta åsamkad under barndomen var en lika viktig sjukdomsorsak som ”de genetiska och toxiska” förklaringarna, skriver Stern om sin cancer. Han dog i sjukdomen 2002.

I boken ger Stern flera exempel på svåra sjukdomar – depression, astma, reumatism – som kan botas genom att ”gå bortom intellektuell kontroll” och ”få kontakt med helheten”.

Likt Baravara lockade Mullingstorp en mix av ”näringslivsdirektörer av större och mindre dignitet, sportfolk och tanter utsända av försäkringskassan”, enligt Lars Knutssons själv-
biografi.

Försättsbladet i Bengt Sterns bok är prytt av positiva omdömen från bland andra artisten Robyn (”Fantastiskt bra!”), Filippa K (”värt alla pengarna”) och filmaren Kay Pollak (”fantastisk kunskap”).

Likt Stern tror Lars Vedam och Gayan Knutsson att de drabbades av cancer delvis på grund sina själsliga sår. Så uppfattar jag berättelserna de förmedlar under kursen. Gayan säger att hon var arg på sin sårbarhet, varpå cancer bröt ut i vänsterbröstet. Vedam ådrog sig tumörer i höger-sidan av kroppen delvis för att han, på typiskt manligt vis, saknade kontakt med sin sårbarhet. Deras slutsatser väcker flera kommentarer bland deltagarna. Någon säger att hon i orostid ofta får ont i högersidan, prestationssidan.

– Du kan lita på kroppen! säger Gayan när jag intervjuar henne någon månad efter kursen.

– Om du håller mig så här…

Hon drar tillbaka armarna.

– … och låter mig andas så kommer en hjärtskärande gråt inifrån. Jag blev bunden när jag var fyra månader för att jag hade eksem och bara jag håller upp armarna… Kroppen minns!

I sin självbiografi säger Lars Knutsson att det var Gul & Blås nedgång och trasslet i familjen som följde som ”gjorde att min cancer bröt ut”.

”Cancer känns bokstavligen som en strid mellan ont och gott, och händelser som skilsmässa, en partners eller ett barns död, maktkamp eller motigheter kan ge kräftan fäste”.

– De plockade tumörer ur mig 24 gånger, säger Lars Knutsson till mig. Men när jag slutligen började trivas med mig själv – det är mysigt här! – så lugnade cancern ned sig också. Det går inte att vetenskapligt bevisa. Men jag tror att min kropp skapar tumörerna av en anledning och därför hittar jag dem själv också innan röntgenapparaten hittar dem. Varför? Egentligen är det inte så konstigt. Om man hittar ett inre lugn, finns inget behov för det inre lugnet att skapa tumörer. Tumörerna hör snarare ihop med stress och rädsla. Gör man tolv ”dörröppnare” om året i 15 år, då trillar plötsligt myntet ned.

Gäller det för alla?

– Jag tror att stress är ett jätteproblem i samhället, säger Lars Knutsson.

– Sjävklart tror jag att mina sina sår från när jag var liten hade betydelse, säger Gayan. Tittar man djupare är det nog många som har sår från barndomen som är en är en del av det hela. Sen kan det också vara mer komplext än så. Men jag har varit frisk sedan jag började göra sådana här saker. Skillnaden är väl ett slags lugn som jag inte haft tidigare. Sen kan jag bli sjuk som alla andra, ingen har någon garanti, det är många faktorer som spelar in. Men att inte må bra är en jordmån som sjukdomar kan gro i. De flesta läkare håller med om detta med jordmån, men det finns en rädsla för att säga de här sakerna eftersom man då kan få för sig att det är ens eget fel att man får cancer. Det är det inte. Men man kan ta till sig att man har haft någonting med saken att göra.

– Lever du ett bra liv får du automatiskt en bra jordmån, säger Lars Knutsson. Och då kanske det inte händer. Mycket av Baravara går ut på att skapa bra jordmån. Och det är ändå du som behandlar din cancer – de sprutar in saker i dig och ser vad som händer, men det är din kropp.

○ ○ ○

Författaren Anette Nyman kallar resonemanget ovan för ”mirakeltänkande”.

– Om du går inåt och tar reda på vad inuti dig som felar och sedan går in där med kärlek så blir du frisk. Det är miraklernas väg. Det är precis vad Deepak Chopra säger.

Anette Nyman gick en kurs på Mullingstorp samtidigt som Lars Knutsson.

Även hon sögs in i Bengt Sterns värld, sålde sin lägenhet, sa upp sig från sin arbetsplats, började assistera på Mullingstorp, men hoppade sedan av. 2009 gav hon ut en kritisk dokumentär-
roman om sina upplevelser: ”Terapeuten. En avslöjande historia om hur det kan gå till inom den alternativa terapin”.

Terapin på Mullingstorp och Baravara tar sikte på kroppen och uppmanar deltagaren att koppla bort intellektet.

– Jag fick en del nya insikter, säger Anette Nyman. Men det är svårt att tänka kritiskt när man inte får använda intellektet. Särskilt när man blir pådyvlad en lära som man inte har en aning om att man ska bli pådyvlad. Det är kränkande.

Anette Nyman, som själv inte besökt Baravara, har ett maktkritiskt perspektiv på alternativterapin. Deltagaren berövas många av sina sociala verktyg inklusive talförmågan och får där och då svårt att göra en vettig utvärdering av sin upplevelse.

– Det är ett effektivt sätt att ta makten över en annan människa, säger Anette Nyman. Många trendterapier i Stockholm går ut på att du ska ned i kroppen: don’t think, it stinks. Och det är inte speciellt svårt att få en människa att bryta ihop om man tar ifrån henne möjligheten till verklighetskontroll och samtidigt utsätter henne för kraftiga kroppsövningar. Frågan är hur man helar och läker på lång sikt.

På Mullingstorp fick Anette Nyman en kick av att driva fram andras känsloreaktioner.

– Hur fan trivs du egentligen på Försäkringskassan, känns det rätt, lägg en hand på hjärtat, oj, nu blir du arg också. Som terapeut tror man i det läget på vad man gör. Men varför gör man det? Ett svar är makt. En otrolig egotripp. Jag kände mig som Mick Jagger när jag ledde övningarna.

Journalisten Lotten Wiklund, som granskat marknaden för alternativterapi, kopplar framgången för Baravara till det ökade genomslaget för konspirationsteorier i samhället i stort.

Den bästsäljande boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” förvränger vetenskapliga rön för att hävda att sjukdomar som cancer, alzheimer och ebola inte finns, rapporterade DN i fjol. I våras rasade en debatt om entreprenörerna Hannah Widell och Amanda Schulmans kosttillskott Hers, som enligt marknadsföringen minskar trötthet men som varken är kontrollerat av Läkemedelsverket eller som prövats i vetenskapliga studier, enligt uppgift från Alicja Wolk, professor vid Karolinska institutet.

– Det som får mig att gå i gång på Baravara och Mullingstorp är att övningarna där kommer med ett helt idépaket som ligger nära vetenskapsförnekande och faktaresistens, säger Lotten Wiklund. Psykologin är så omgiven av mytbildning. Man plockar lite här och lite där – när vetenskapen bekräftar ens metoder refererar man rönen, när forskningen visar på motsatsen avfärdas den som inskränkt.

Antalet lekmannaterapeuter ökade markant i Sverige under 2000-talets första år och representanter från den kliniska sjuk- och hälsovården har återkommande pekat på riskerna med att försöka bota sjukdomar som till exempel depression med icke vetenskapligt förankrade metoder. Kursgårdar av Baravaras slag granskas inte av Inspektionen för vård om omsorg (IVO), det statliga tillsynsorgan som undersöker vården och socialtjänsten utifrån brukarens rättssäkerhet.

Som svar på ökningen av lekmannaterapeuter tillkom den statliga Behörighetsutredningen. 2010 överlämnades ett slutbetänkande till Riksdagen. Bland annat med ett förslag om förbud mot terapeutiska titlar som ger ett falskt sken av vetenskaplig auktoritet.

Ett sådant ärende gäller Baravara. I februari 2014 informerades Socialstyrelsen om att Baravara använder skyddade titlar (psykoterapeut och psykolog) i presentationen på hemsidan av ett par utländska terapeuter. Det kan strida mot hälso- och sjukvårdslagen, upplyser IVO. Varpå Lars Knutsson lovar att justera hemsidan, enligt korrespondensen som jag hittar via IVO:s diarium.

– Vi har en amerikansk terapeut som av misstag och av vårt förbiseende kallade sig själv psykoterapeut, säger Lars Knutsson till mig.

Gayan stöder sig främst på egen livserfarenhet, säger hon.

– Alla vi som jobbar här har burit på svårigheter som vi har bearbetat i sådana här sammanhang, säger hon. Vi har läkt våra egna sår för att kunna vara kärleksfullt närvarande för andra människor. Vad finns det för legitimitet? Den frågan ställs ibland. Att det borde finnas regler. Mig veterligen finns det inga regler. Mycket av det som man försöker bota med psykofarmaka kan man läka genom att bearbeta känslomässiga sår. Folk kommer hit och har ont och så kan det släppa efter en ”Dörröppnare”, bara man får gråta färdigt eller uttrycka ilska.

Personer som inte är utbildade inom hälso- och sjukvård får inte behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes eller epilepsi.

Det framgår i patientsäkerhetslagen, tidigare kallad ”kvacksalverilagen”.

Frågan är om Baravara – genom grundarnas egna livsberättelser – ger sken av att kunna hejda spridningen av cancer?

Lars Vedam och Gayans berättelser förmedlade under kursen rymmer passager där terapi sägs ha bidragit till att hejda framväxten av nya tumörer, fått cancern att lugna ned sig.

Och grundarnas auktoritet vilar just på deras livsberättelser.

Är exemplen allmängiltiga? Kan metoden som fungerat för Lars Vedam även läka sjuka deltagare?

– I don’t know, svarar Lars Knutsson när jag ställer frågan.

Baravaras hemsida ger ganska knapphändig information om hur terapin går till. ”Dörröppnare 1” sägs hjälpa besökaren att ”öppna dörren till ditt inre”, till de de sår som kanske orsakar ”stress, utbrändhet och relationsproblem”. Alla besökare fyller på förhand i en enkät med frågor om man lider av självmordstankar och kroppsliga sjukdomar som ”epilepsi, astma, diabetes, hjärt- eller ryggproblem”. Då kanske man bedöms som icke lämplig för terapin.

○ ○ ○

En morgon äter jag frukost på Riche i Stockholm med en avdelningschef på ett svenskt finansföretag. Den medelålders mannen, som ser amerikanskt välmående ut, delar gärna med sig av sina erfarenheter från Baravara – han assisterar på grundkurser flera gånger om året och har rekommenderat ett trettiotal kollegor och kompisar att söka hjälp där. Men ber om att få vara anonym.

Mannen betraktar sin livshistoria som typisk för sitt skrå. Född in i en högpresterande familj där framgångskravet var underförstått, präglad av 1980-talets bonusyra på Wall street. Övertid och prestationsångest rev sönder familjerelationer. Yrkeslivets framgångar ökade skräcken för att misslyckas. Till slut bokade hustrun in honom på Baravara.

Grundkursens andningsterapi betraktade han med upphöjd skepsis – vilka jävla dårar! – för att sedan bryta ihop och få kontakt med sin egen smärtsamma urscen, ett undanträngt barndomsscenario på temat rädsla för att hamna på fel sida stan, en mental bromskloss för att våga leva livet fullt ut.

Finansmannen beslöt att gå vidare på Baravara med ”Training for life”. Var sjunde vecka körde han till Vikarbyn och såg sina rädslor i vit-
ögat. Hans nyvunna förmåga att känna tillit – våga uppträda som sig själv – gjorde susen för före-
tagets kundrelationer och cheferna var så förtjusta över hans ökade intäkter att de betalade kursnotan på omkring hundratusen kronor och lät honom utföra ”Training for life” på arbetstid.

Nu försöker mannen använda sina insikter från Baravara i sin chefsutövning och är övertygad om att Lehman Brothers-konkursen på Wall street – som utlöste den globala finanskrisen 2008 – aldrig hade inträffat om fler finansmän förlösts på Baravara i stället för att söka bekräftelse i ekonomiska bonusprogram.

Högt upp på en central gata på Östermalm arbetar en medelålders kvinna som ledarskapskonsult.

För tio år sen, efter tredje barnet, upplevde kvinnan, som har ett varmt och inkännande sätt, att den vanliga samtalsterapin höll kvar henne i ett barndomstrauma. Hon fortsatte att identifiera sig som offer. Baravaras mix av samtalsterapi och meditation förmådde henne att bli närvarande i nuet. Hon sadlade om från säljansvarig på ett IT-bolag och har i dag, tack vare daglig meditation av slaget Kundalini eller stilla skogspromenader, avlägsnat rädslor för det som varit och ska komma. All is well är mantrat.

Pappan dog tidigt i cancer, hennes syster likaså. Lärdomar från Baravara gjorde att kvinnan klarade ”det obegripligt svåra mötet med döden”.

– Det hade inte gått om jag inte lärt mig att vara närvarande i nuet, säger hon.

När samtalet om pappans insjuknande först kom befann sig kvinnan på en kurs på Baravara där hon just återupplevt sin barndom. Lars Knutsson lånade ut Baravaras varubil och kvinnan körde genom Sverige för att möta pappan i sjukhussalen. Under kursen korrigerades flera missförstånd om barnaåren och hon mötte sin pappa för sista gången med förståelse och kärlek.

Hon liknar det blandade klientelet på Baravara vid ”att kapa 4:ans buss” och betraktar blandningen av högpresterande finansmän och vilsna studenter som en framgångsfaktor. Mixen skapar oväntade ”speglingar”, identifikation över klass- och åldersgränser.

○ ○ ○

Sista dagen på Baravara.

Alla deltagare redogör för sina inre möten. Flera svåra bekännelser. Ohyggliga barndomsscener. Vid ett par tillfällen kallar Gayan upp deltagare som berättat om upprivande incidenter, sätter på Sarah Dawn Finers låt ”Tårar blir till guld” och formar en 30-personer tung fuktig gruppkram.

Jag möter aldrig min inre fyraåring på Baravara men det är sant att andras bekännelser väcker associationer till egna uppväxtminnen, av konkurrens och svartsjuka. På den första bekännelse-
övningen, där jag ska berätta om min uppväxt inför fyra andra, nämner jag några minnesbilder. En assistent lyssnar. Under slutövningen, där alla deltagare ska lyssna, inser jag att assistenten förmedlat min berättelse till kursledaren Gayan som nu upprepar ett av mina orosmoln inför alla andra. Hennes blick är inkännande och rösten empatisk men jag känner mig ändå förrådd i det ögonblicket. Och påminns om hur vårdslöst, eller transparent, information hanteras på Baravara.

– Det är viktigt att den som leder kursen är informerad om vad som händer alla deltagare, säger Gayan Knutsson efteråt i intervjun.

Flera deltagare uttrycker en nästan panisk rädsla inför att lämna Baravara efter igångsatta inre minnesbilder. Vissa har berättat om händelser som de aldrig tidigare har nämnt för en utomstående. Vad händer när de återvänder hem till sin vardag?

Följer Baravara upp?

Nej, kursgården gör ingen systematisk återkoppling. Men ser gärna att deltagare återvänder.

– Det är svårt att prata om andra kurser, säger Gayan. Jag vill inte att folk ska tro att jag försöker sälja på dem någonting. Men samtidigt måste jag ju prata om hur de ska komma vidare.

Hur vet Baravara att metoden helar? Tänk om bekännelsen i stället återtraumatiserar deltagaren?

– Jag litar på något bortom förnuftet, säger Gayan Knutsson till mig. Att den kärleksfulla närvaron är vad personens lilla kille behöver. Jag följer en inre kompass och vet aldrig på förhand vad jag ska säga eller göra. Alla som jobbar på Baravara har genomgått liknande processer. Men det är klart att vi inte kan hjälpa alla.

○ ○ ○

En vecka innan denna artikel ska gå i tryck får Lars Vedam och Gayan Knutsson ta del av reportaget. De återkommer med kritiska kommenterar i ett mejl.

Paret skriver bland annat att ”ingen någonsin har trott att det vi gör kan bota sjukdomar”.

Den erfarenhet som Lars Knutsson förmedlar i intervjun och i sin självbiografi gäller bara honom själv, förtydligar paret. Både den medicinska behandlingen och terapin har haft betydelse. ”Hans slutsats för sig själv har varit att han troligtvis överlevt så länge för att han gjort båda”.

Gayan Knutsson hade inte fått sin cancerdiagnos när hon första gången var på Mullingstorp, starten på hennes terapeutiska resa. Men terapin där hjälpte henne att ”bearbeta och hantera hur det var att ha cancer”, skriver paret i mejlet.

”Vi tror inte att man kan läka sjukdomar genom terapi, däremot kan man bearbeta upplevelsen. Ibland är psykofarmaka jättebra och ibland skrivs det ut för frikostigt är våran åsikt. Men vi hävdar inte att man kan ersätta det ena med det andra.”

○ ○ ○

Lars Vedam Knutsson har skrivit över ägandet av Baravara på Gayan. Vid 82 är han ointresserad av egna tillgångar, säger han, och barnen har sina egna förmögenheter.

Knutssons dotter Filippa K är intresserad av alternativterapi medan sonen, entreprenören Sebastian Knutsson, är mer tvekande, enligt fadern.

Lars Knutsson imiterar sin pappa, professorn i röntgendiagnostik.

– ”Känslor är nog bra – för fruntimmer i blommiga kjolar”.

Lars Vedam Knutsson uppskattar att varje månad höra deltagarnas bekännelser.

– Jag har ingen lust att gå kurser med mig själv. Det har jag gjort så det räcker. Men helt klara blir vi nog aldrig.

Under eftermiddagen stegras kraven på känsloutgjutelse. Vi joggar på stället tills vi flåsar och lägger oss sedan på rygg på varsin madrass med samma höga andning. Omedelbart gallskriker några rakt ut.

Hennes blick är inkännande och rösten empatisk men jag känner mig ändå förrådd i det ögonblicket. Och påminns om hur vårdslöst, eller transparent, information hanteras på Baravara.