Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Så väcktes Nina Perssons politiska kall

Nina Persson kunde ha dragit sig tillbaka med hedern i behåll. I stället sätter hon sig själv på spel och riskerar att skava av världsstjärneskimret i något så vanskligt som en politisk kabaré valåret 2018.

Stämningen är spänd. Vitnande knogar på några av händerna som håller i kaffemuggarna. Det är lite för tyst mellan borden. En påtaglig lättnad när klockan ringer in och alla får något att göra i stället för att sitta och låtsas som ingenting. 

Nina Persson, mest känd som sångers­kan i The Cardigans, Jönköpingsbandet med 15 miljoner sålda skivor världen över, dansar fram i ballerinaskor och benvärmare och brister ut i sång:

”Sverige, Sverige, Sverige, 

var ligger Sverige?”

Regissören Hugo Hansén smyger in och tittar ett tag innan han viskande frågar:

– Det är en speciell dag, har någon informerat er om morgonens krismöte?

En hand på armen. Hugo Hansén leder vägen till ett separat rum, vägg i vägg med danssalen i Malmö stadsteaters repetitionslokaler på Stadt Hamburgsgatan. 

– Vi körde genomdrag i fredags och insåg att vi hade för mycket material. Vi har tagit bort stora köttstycken. Hela solonummer är försvunna, allting är kortat, vi har ändrat på ordningen och människor har fått nya roller. Folk är i chock, säger han.

Allt började i New York, där Nina Persson bodde i ett decennium. Hennes vän, artisten, aktivisten och akrobaten Sarah Sophie Flicker, hade startat en politisk kabarétrupp. The citizens band.

De satte strutsfjädrar i håret, knäppte strumpebanden på låren och kampanjade för Demokraterna och Barack Obama. 

Den 30 personer stora truppen förstärktes tillfälligt av inhoppade stjärnor som Maggie Gyllenhaal, Zoe Kravitz, Rain Phoenix – och Nina Persson.

Ninas make Nathan Larson drogs också med. Det äkta paret gick runt och knackade dörr i Ohio för att mana medborgarna till vallokalerna. Han, till vardags prisbelönad filmmusikskapare, producerade The citizens bands debutalbum, och hon sjöng.

Det går att se på Youtube. Nina Persson står på en skakig turnébuss, klädd som en varietéartist från Berlin under början av förra seklet. 

Ekivokt, med teatrala rougerosor på de tidigare ungdomsrunda i 40-årsåldern utmejslade kindbenen, framför hon albumets ingångslåt på temat ”Jag vände valvinden”:

”I swung the election!”

Sedan dess har det hänt en del. Barack Obama har ersatts av Donald Trump i Vita huset. Familjen Persson-Larson har flyttat från Manhattan till Malmö, och i fosterlandet stundar riksdagsval. 

Att det har blivit ett svenskt The citizens band, Medborgarbandet, är delvis Malmö­musikern och klubbarrangören Gudrun Hauksdottirs förtjänst – eller fel.

Hon sticker också in huvudet i repetitionssalen för att se hur det går. Hennes humör är lika eldfängt som färgen på hennes snedbenade page, teaterviskar någon.

Gudrun Hauksdottir och Nina Persson lärde känna varandra under inspelningen av ”Jag är min egen Dolly Parton”, en dokumentärfilm från 2011. 

De båda Dollyfansen Nina och Gudrun är ett omaka par på bild. Isländska Hauksdottir ser styv i korken ut under det kopparröda håret. Stöddigt skjuter hon fram sin bestämda haka mot kameran. 

Blonda, blåögda Persson snarare ryggar bakåt, vän och sårbar som en midsommaräng när gryningsdimman lättar. Blicken håller avståndet, som ville hon skydda sig från alla fans som hotar sluka henne ”hull och hår”. 

I ”Jag är min egen Dolly Parton” talar hon om den inom flera kulturer spridda vidskepelsen att ”ett fotografi knycker en del av ens själ”.

– Det hade etsat sig fast i min hjärna. Jag blev besatt av tanken. Så mycket som jag blir plåtad kan det fan i mig inte finnas mycket kvar.

En av låtarna på The Cardigans första album heter ”Rise & shine”. Det är vad Nina Persson gjorde. Steg och sken. Från replokalen där hon övade efter skoldagens slut med killarna i Cardigans som ”behövde en tjej som sjöng” till stora skivstudior och världsturnéer med arenaspelningar.

Fem år i rad gick det bra. Sedan, 1998, släpptes succéalbumet ”Gran turismo”. Skivan vann två Grammisar och en Rockbjörn, men i samma takt som den klättrade på topplistorna sjönk bandet, och Nina Persson med det.

Plattans budskap var kolsvart. Nina Persson sjöng vers på vers om sjuka sinnen, kärlekens nedbrytande kraft och en lönlös livskamp med döden som enda möjliga utgång.

Texterna åt sig in i hennes själ. Hon fylldes av hat och fick rykte om sig att vara ”riktigt, jävla otrevlig”. Dittills hade hon upplevt karriären som en stormvind som blåste i väg med henne. Nu drog den henne obevekligt mot botten. 

Utifrån sett hade hon allt: musikalisk begåvning, berömmelse, rikedom, ungdom, skönhet. Hon gav intryck av att leva drömmen, men upplevde det som att hon försakade livet.

Exakt tjugo år efter den destruktiva turnén med ”Gran turismo” hoppas Nina Persson sprida hopp i stället för missmod med sitt och Gudrun Hauksdottirs Medborgarband.

Kabarén ”Vinnaren tar allt” är en samproduktion med Malmö stadsteater och det har vid det här laget hunnit ansluta sig en salig blandning människor från när och fjärran till projektet:

Från det legendariska Skånebandet Bob hund kommer spinkige, smarte Thomas Öberg, som kan ta vilken scen och publik som helst i besittning. 

Från Palestina kommer cirkusartisten Ashtar Muallem, vars föräldrar driver teater i Ramallah på Västbanken, och som själv roterar underskönt högt över scengolvet, som om tyngdlagen inte existerar alls.

Och från Kapstaden kommer Kanyi Mavi, prisad hiphopare som rappar på bantuspråket xhosa med klickljud och kvinnlig urkraft blandad med ursinne. 

För att bara nämna några av de runt 20 personerna bakom teateruppsättningen. Hugo Hansén sänker rösten igen:

– ”Vinnaren tar allt” är min 43:e föreställning och jag har aldrig gjort en produktion med så många upphovsmän. Det är väldigt kaosartat. Man måste vara mycket inlyssnande men samtidigt inte ta för mycket hänsyn, för då blir det ingen premiär.

Inne i repetitionssalen klappar en nätt kvinna i bylsig tröja i händerna. Hon heter Ambra Succi och säger sig ha levt hela livet i kappsäck. 

Det enda ställe som hon känner sig hemma på är i dansen. Hon äskar tystnad, trycker igång musiken till kabaréns öppningsnummer och räknar in de närvarande:

– En, två, tre, fyr. Två, två, tre, fyr. Tre, två, tre, fyr.

Stopp. Ambra Succi vänder sig till Thomas Öberg, hittills endast känd i danssammanhang för att ha brutit benet under ett extra energiskt hopp i spontankoreografin till låten ”Fem meter upp i luften” (som han efter olyckan endast framför när hans mamma sitter med i publiken).

– Hur går det Thomas, ser du strukturen?

Thomas Öberg svarar med en fråga:

– Alltså, ska jag sjunga också?

– Ja, det gör ju alla. Kan du sjunga den här?

– Jag kan sjunga vad som helst, men det är svårt att göra rörelser samtidigt. Det är som att lära sig fjärilssim innan man har tagit simborgarmärket.

Tiden är knapp. I morgon åker Ambra Succi till Karlstad för att hjälpa några av artisterna i Melodifestivalen. Om en dryg månad är det premiär på kabarén, som förutom sång, akrobatik och skådespeleri alltså även innehåller en hel del koreografi.

– Det är inga dansare med, så det är utmaningen. Det måste finnas en integritet, ett trovärdigt kroppsspråk. Det får inte bli barndans, säger Ambra Succi.

När Nina Persson och Nathan Larson lämnade sitt Harlemhus med tunga sten­kolonner på vardera sidan av den breda yttertrappan, för att i stället bosätta sig i en luftig sekelskiftesvåning i Gamla västers pastellfärgade kullerstenskvarter, överöstes hon av välmenande råd.

– Alla sade: ”Du ska göra en jazzskiva.” Jag fick en massa programledarerbjudanden. Men allt det där som folk dukade upp i sin ”efter-pop-karriär” lät fruktansvärt för mig. 

I stället gjorde Nina Persson stengods. Först hyrde hon plats i ett keramikkollektiv i Malmö. Även om hon är för kollektiv som koncept blev det ”för kluddigt”, så hon och en vän skaffade en egen lokal.

Sedan dess har hon knappt hunnit vara där. Gudrun Hauksdottir kom upp med idén om Medborgarbandet och Nina Persson har haft tunnelseende i ett och ett halvt år. 

– Det känns väldigt spännande. Utmanande förstås, det är min egen prestige som musiker som jag investerar också.

Nina Perssons politiska kall är enligt henne själv inte partipolitiskt. Hon stödjer Gudrun Schymans Feministiskt initiativ ”helt och fullt” men vet inte vad hon ska rösta på.

– ”Vinnaren tar allt” hoppas jag ska bli ett andningshål när man står med sex broschyrer och inte fattar någonting. Efter föreställningen ska man kunna gå hem och läsa broschyrerna med kabaréns värde­grund i ryggen.

År 1974 föddes Nina Elisabet Persson. Hon växte upp med löntagarfondsdebatten och ”Atomkraft? Nej tack-kampanj”. Mamma var socionom, ett kvinnoyrke med stagnerande löner, medan pappa jobbade på bank och befordrades.

– Min mamma har alltid varit väldigt politisk. Feminismen var en självklarhet, något hon snackade om på den tiden. Det handlade om strukturer, bördan hon tog i hemmet. Ett tag var det bara blåvitt hemma, Konsumloggan på allt.

Den tidens folkliga engagemang och medborgarinitiativ har fått renässans i vår tid av flyktingkatastrofer på Medel­havet och Metoo-upprop. 

Kulturinstitutionerna hänger på i en politisk teatervår med föreställningar om vår relation till nationsgränser, vad det innebär att vara medborgare och hur åsikter förändras och normaliseras.

”Demokrati,

varför är du så svår?”

sjunger Nina Persson samtidigt som ensemblen lyfter henne vågrätt.

– Ni måste hålla huvudet högre än fötterna. Annars kan Nina inte sjunga, varnar koreografen Ambra Succi.

”Vinnaren tar allt” är både en mental och en fysisk utmaning. I dörröppningen mellan hallen och sitt och makens sobra sovrum i gråskala har Nina Persson monterat en chinsstång, och hon tränar akrobatik ett par gånger i veckan.

– Jag gör inga nackbrytarövningar men när jag hänger i knäveck i ringarna känner jag ändå hur det svartnar för ögonen. Det är ett fall med huvudet rakt ner, säger hon.

Det är inte första gången som döden har känts påtaglig. År 2006 hade Nina Persson och Nathan Larson bestämt sig. Det var dags för barn. 

När det inte kom några påbörjades en fertilitetsutredning. Ett cellprov togs – en rutin­åtgärd – ett avvikande provresultat. Livmoderhalsen var angripen av cancer. 

– Jag har träffat så många som har varit med om en liknande resa: ett cancerfönster öppnar sig. Jag tänkte bara att jag skulle bli frisk, något annat fanns inte. Jag är inte flygrädd heller; jag går inte dit med tanken.

Barack Obama gick till val på att alla ska ha råd med den sjukvård de behöver, och en av The citizens bands föreställningar, ”The trepanning opera”, handlar just om det.

När Nina Persson blev sjuk stod hon med ena benet i det svenska systemet och det andra i det amerikanska. Skulle hon åka hem till Sverige och opereras eller ”bita i det sura äpplet och ta behandlingen i USA”, där sjukvården inte är skattefinansierad och allmän?

– Jag valde att stanna i New York. Jag hade en amerikansk sjukförsäkring. Svärfar är cancerläkare, han kände en av de bästa. Jag kunde få förtur och den tog jag gladeligen.

Plötsligt var hon ”mitt i den amerikans­ka sjuksvängen” med mängder av tidsbokningar och högar av räkningar. Själva vården var ”fantastisk hela vägen”, men regelverket var krångligt och tidsödande. 

– Vi gjorde upp det så att jag fick ägna mig åt att bli frisk, medan min man navigerade i alla svårbegripliga bestämmelser, motiverade att detta var undersökningar som jag behövde, som skulle bekostas av försäkringen, och såg till att allt blev betalt.

Tumören hade brett ut sig ända ut på livmoderhalskanten, vilket betydde att det fanns mer. Nina Persson måste välja igen: 

Ta bort hela livmodern, en så kallad hysterektomi, och öka chansen att bli cancerfri, eller bara de sjuka delarna och fortfarande kanske kunna få barn? 

Hon valde det senare. Livmodern räddades men svårigheterna var inte över. Efter operationen krävdes provrörsbefruktning. 

Det kostade 100 000 kronor per försök och täcktes inte av försäkringen. Nina Perssons ekonomiske rådgivare sade att det var lugnt.

– Vi visste då inte att mina pengar satt fast i några gitarrer i Fagerstatrakten.

The Cardigans och rockbandet The Hives från Fagersta hade sin ekonomihantering hos samma företag. Stora summor hade lånats fram och tillbaka och en gitarrist i Fagerstabandet hade köpt exklusiva elgitarrer för The Cardigans pengar. 

Tvisten avgjordes först våren 2013. The Hives dömdes att betala tillbaka 18,5 miljoner plus rättegångskostnader, ett glädjande besked för Nina Persson och Nathan Larson som vid det laget hade bekostat tre provrörsbefruktningsförsök.

– Det tredje lyckades. Efter den typ av operation som jag har gjort måste man förbli sängliggande från och med femte graviditetsmånaden. Jag låg fyra månader i sängen för att baka bebis. Det var extremt händelselöst men bara att gilla, det var en sådan enorm belöning som väntade.

Även om Nathan Larson fortfarande tjänade bra så hade de ekonomiska tumskruvarna dragits åt. Ovanpå allt med­delade svenska Försäkringskassan att Nina Persson hade blivit utförsäkrad.

– ”Du har inte varit här på sex år”, sade de. Det var rätt och riktigt, men jag hade lyckats flyta så länge att jag inte hade tänkt på det.

Nina Persson stannade kvar i USA. Först efter att Nils hade fötts, hösten 2010, började hon svänga i frågan om var hon ville bo. 

– Min man och jag hade haft en femton år lång smekmånad som par utan barn. New York är en skattkista om man lever så. Men det kändes inte lika kul att vara förälder där.

New York-bornas prestigefixering började skava. Alla skulle alltid ha det bästa av allting. Grannarna på övre Manhattan skickade sina barn till förskolor i Brooklyn, på andra sidan stan. Det var ansökningsprover och enorma köer från späd ålder och avgifterna var skyhöga. 

– Det gällde att hitta något som man hade råd med, och vi ville dessutom ha det nästgårds, som här i Sverige, men det var så mycket åsikter: ”Där kan du inte ha ditt barn!”

På lekplatserna var den svenska sångerskan en udda fågel bland barnflickor och hemmafruar. Hon hittade ingen att identifiera sig med. Hon körde runt Nils till hans aktiviteter, satt och drack kaffe och tittade på.

– Min man jobbade om dagarna. Han blomstrade och jag blev allt mer frustrerad. Jag förstod att jag måste byta bana eller land för att få utlopp för min kraft.

Först opererades Nina Persson ytterligare en gång i USA. Fem år efter det första ingreppet gjordes trots allt en hysterektomi, eftersom hon hade fått problem med aggressiv ärrbildning. 

– Jag är så tacksam att jag fick ett barn, att livmodern höll för det. Ett till hade inte gått. Ändå tog det emot som fan att ta bort den. Min identitet var kopplad till den. Min kvinnlighet. 

Nina Persson, Nathan Larson och sonen Nils emigrerade från USA och hit 2015, samtidigt som över en miljon andra människor sökte sig till Europa. Av dem tog sig nästan 163 000 till Sverige, de allra flesta under ett par intensiva höstmånader. 

Malmö var inte bara familjen Persson-Larsons nya hem utan även de asylsökandes första anhalt. Pendeltågsstationen Hyllie förvandlades till gränskontroll, mässhallen till Migrationsverkets väntrum, gymnastiksalar till boenden för ensamkommande flyktingbarn och kyrkor till natthärbärgen.

– Sverige var inte så vitt och välmående längre. Det fanns en angelägenhet, vi kunde känna samma engagemang här som vi kände under Demokraternas kampanj i USA, säger Nina Persson.

Så nu står hon i benvärmare och ballerinaskor i staden där Sverige möter resten av världen och sjunger:

”Det började vid gränsen.

Vissa av oss måste dra den själv.

Vi tappade känseln”

innan hon klämmer i med refrängen:

”Sverige, Sverige, Sverige,

var ligger du?

Sverige, Sverige, Sverige,

ligger du på is?

Sverige, Sverige, Sverige,

eller ligger du med någon jag inte känner till?

Var ligger Sverige?

Ja, här ligger vi.

Sverige, Sverige, Sverige,

här ligger vi 

och alla hittar hit.”

Hennes röst har samma star quality som senast men soundet är nytt. Det är Thomas Öberg som har skrivit text och musik och det sista han vill är att det ska låta som en blandning av Bob hund och The Cardigans.

– Att göra musik till projektet har varit jättesvårt. Det är så lätt att skriva med sin välvilja. ”Var ligger Sverige?” har jag hållit på med hur många gånger som helst utan att bli klar. Det är en textrad i den som har varit uppe och vänt i flera olika replokaler och blivit utslängd med huvudet före. Den kanske åker ut igen.

Thomas Öberg vill inte säga vilken av raderna det är. En politisk kabaré ett valår där invandring och integration har rankats som viktigaste frågan är en känslig historia.

– Det är en stor tugga vi tar, lätt att vrida käken ur led. Nina tar stora risker. Hon sätter sig själv på spel. Det är modigt och en av de största anledningarna till att jag är intresserad av att göra detta. Det är så lätt att bara köra sina greatest hits, men då skjuter man pilen bakåt.

I början hade de workshops. Zoomade in på ämnet. Manus och ramberättelse har skulpterats fram av Gertrud Larsson samt satirikern och författaren Åsa Asptjärn. För texter och musik står Nina Persson, Thomas Öberg – och femton personer till.

– Jag blir kreativ i samklang med andra. Jag tycker mer om att vara kugghjul än att vara kylarprydnad. En körsångerska vore drömmen. Jag fantiserar om att ta sladden, sitta bakom scenen, på muggen, och sjunga skitbra, säger Nina Persson. 

Att komponera ensam gör Nina Persson rastlös, hon tycker det är ”ganska hemskt och plågsamt” och skjuter upp det till det allra sista. Hon tar av sitt armbandsur och blottar en mörk rundel, tatuerad i huden.

– Det här är mitt svarta hål. Jag har varit storrökare, nu är jag storsnusare. Jag älskar att dricka alkohol. Jag har en stor frustration och behöver ett hål att stoppa in allt i.

Under de två veckor som förlöper fylls hennes symboliska hål på. Regissör Hugo Hansén borde kanske också ha ett. Vad hände med chocken efter krismötet? 

Enligt regissören har den lagt sig. Omgörningen var dramatisk men nödvändig, och han tror att folk har insett det när de har kommit över den personliga biten. Ingen har hoppat av. ”Inga större utbrott” har ägt rum.

– Efter det har vi bara jobbat på. Inga stora-kniven-grejer.

Så är det dags. Onsdagen den 28 februari kliver Nina Persson och resten av ensemblen upp på scenen för mask- och kostymgenomdrag. 

– Det är första gången vi ser hela showen från början till slut, förklarar Hugo Hansén.

Efter första akten är de vaxade mustaschspetsarna det enda som pekar uppåt på honom. Dramaturgen Anna Kölén lutar sig fram över bänkraderna i blå sammet.

– Det är inte en sådan katastrof som du tror att det är, säger hon. 

Nio dagar kvar tills salongen fylls av premiärpublik. Anna Kölén tar fram sin konstruktiva sida:

– Vi måste ta bort en text, lägga till en och korta en tredje för att över huvud taget få föreställningen att fungera, vilket den inte gör nu. Vi ligger två veckor efter, minst, så vi får jobba dubbelt så fort.

Hon har inte bara lösningen utan även förklaringen. Ensemblen i ”Vinnaren tar allt” består av ”många människor som är proffs på sitt enskilda uttryck”. Helheten blir lidande. 

– Det är svårt att vara kollektiv när man är van att vara solist.  Produktionen är ett demokratiexperiment i miniatyr. Det låter fint i teorin men blir lätt ganska pajigt i praktiken, säger Anna Kölén.

Andra akten går bättre. Hugo Hansén är behärskad när han samlar aktörerna på scen.

– Delarna som fungerar, fungerar riktigt bra. Nu drar vi i det konstnärliga teamet oss tillbaka för att gå igenom allt. Vi berättar vad vi kommer fram till i morgon.

Oscar Johansson i orkestern har också ett påpekande innan alla går. Han lyfter en hallonröd kostymärm och pekar. Någon har lagt en snusprilla på hans piano.

Nina Persson trippar skyndsamt fram i ballerinaskorna. Allvaret som har tyngt ensemblen under samlingen på scen lättar, någon skrattar:

– Hon är en rockstjärna, hon kan komma undan med det!

Nina Persson

Ålder: 43 år.

Familj: Maken Nathan ­Larson och sonen Nils, 7 år.

Bor: Gamla väster i Malmö.

Årtal i urval

1992 The Cardigans bildas i Jönköping. Gruppen består av Nina Persson, Peter Svensson, Lasse Johansson, Magnus Svenningsson och Bengt Lagerberg.

1998 ”Gran turismo” blir Årets album.

2001 Nina Persson och Nathan Larson gifter sig och ger ut A Camps första album.

2008 Hon opereras för livmoderhalscancer.

2010 Sonen Nils föds.

2014 Första soloalbumet i eget namn, ”Animal heart”.

”Vinnaren tar allt”

Premiär: Den 9 mars 2018 på Hipp, Malmö stadsteater och den 4 maj 2018 på Göteborgs stadsteater.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Oskar ”Moto Boy” Humlebo, Li Brådhe, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Angelica Radvolt, Magdi Saleh, Sakib ­Zabbar och Thomas Öberg.

Musiker: Laszlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

Regi: Hugo Hansén.

Idé och koncept: Nina Persson och Gudrun Hauksdottir.

Text och musik: Gertrud Larsson, Åsa Asptjärn, Athena Farrokhzad, Felicia Mulinari, Nina Persson, Anna Kölén, Emil Jensen, Jenny Wilson, Conakrry, Maja Karlsson, Thomas Öberg, Kristin Amparo, Kanyi Mavi, Joy M’Batha, Panda da Panda, Oscar Johansson, Mattias Joko och Alexander Wiebelt.