Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 00:23 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/lordagsondag/den-hemliga-armen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Den hemliga armén

De kallades "svensktroppene", de norska militärer som utbildades i smyg på svensk mark under andra världskrigets slutskede. Den hemliga armén hjälpte till att befria Norge från de nazityska styrkor som ockuperat landet den 9 april 1940.

text Anders Johansson foto Fredrik Funck

Solen gassar över stengatorna på Akershus Festning i Oslo när Aftenpostens fotograf Johannes Stage smyger fram och tar Bilden. Klockan är strax efter tolv den 11 maj 1945 och Stage förevigar krigshistoria: Hitler-Tysklands kapitulation och Norges triumferande frihetskamp. En tysk kommendant, major Josef Nichterlein, överlämnar under stram honnör Akershus till Terje Rollem, civilklädd fänrik i den väpnade motståndsrörelsen Milorg, Hjemmefrontens gerilla.

Men bara några meter bakom gerillaledaren i golfbyxor, strax utanför kamerans blickfång, står norska reguljära soldater. De tillhör "svensketroppene" av vilka flera hundra redan marscherat in på fästningen. Strax intill ligger kulspruteskyttar ur fjärde bataljonens eldstödskompani för att om nödvändigt tvinga ockupanterna att ge upp. Kompanichefen, kapten Lars Sagberg, som inte heller får vara med på bilden, har redan verkställt att det fria Norges flagga hissats i stället för det hatade tyska hakkorset.

Akershus hade vid denna tidpunkt föga militär betydelse - det tyska överkommandot i Norge hade redan kapitulerat i sitt högkvarter i Lillehammer - men desto större symbolvärde. Fästningen med anor från 1200-talet rymmer ett kungligt slott med utsikt över Oslofjorden och utnyttjades av ockupationsmakten som kasern och även av landsförrädaren Vidkun Quisling. Där hölls särskilt viktiga fångar som skulle föras till Tyskland liksom dödsdömda norska patrioter. Minst fyrtiotvå av dem avrättades på plats - den yngste var blott arton år.

Aftenpostens fotograf smög in på Akershus mot gerillafänrikens vilja. Den tyske adjutanten, som är på språng bakom kommendanten, försökte avvärja all fotografering så bryskt att Johannes Stage blev livrädd. Hans bild trycktes första gången nästa dag på förstasidan av Oslo-Pressen, Hjemmefrontens temporära tidning. Därpå blev den världsberömd, prydde tiotusentals norska hem under efterkrigstiden och ett frimärke vid fredsjubileet 1995. Än i dag debatteras bildens tillkomst och symbolik ivrigt i Norge, och väcker känslor inte minst hos dem som hamnade utanför kamerans blickfång.

Eldstödskompaniet på etthundratjugo män ur fjärde bataljonen var en del av den största norska militära styrkan vid krigsslutet. Under stort hemlighetsmakeri utbildades och utrustades omkring sjuttontusen soldater, poliser, sabotörer och stabspersonal i Sverige 1943-45.

Men denna hemliga armé blev den glömda armén.

"Svensketroppene" har sent omsider bildat en veteranförening med i dag omkring sjuhundra medlemmar för att hävda sitt rättmätiga kapitel i Norges krigshistoria. Dagens Nyheter har intervjuat ett tjugotal veteraner och genomgående uttrycks vemod och ibland bitterhet över att de ställts i skuggan av Hjemmefronten, även om de heroiska "grabbarna på skogen" trots allt riskerade sina liv i kampen mot Hitler-Tyskland.

- Men varför får Hjemmefronten hela äran för operationen den 11 maj 1945

Jag vill inte nedvärdera Terje Rollem men han lämnade snart Akershus med sina nittiosju män. Vi blev kvar och vaktade fästningen ett halvår, ända tills vi avmobiliserades. Fästningen fick nya fångar efter frigörelsen och i Kruttornet sattes exempelvis Quisling.

Det berättar Eilert Pedersen, som bemannade en av kulsprutorna framför kommendantbostaden på Akershus denna solstekta majdag för drygt femtiosex år sedan.

Detta var eldstödskompaniets tredje uppdrag, sedan de sent kvällen innan anlänt med tåg till Oslo och övernattat i halmen på kreatursvagnar som transporterat dem från uppladdningen i Sverige. I ottan skulle de tvinga tyska trupper att överge en radiostation, men fienden gav sig frivilligt i väg i sådan hast att de lämnade maten halväten. Nästa uppdrag var att stötta Hjemmefronten med granatkastare och kulsprutor vid en gård utanför Oslo, där Quislings främste medlöpare, polisminister Jonas Lie, förskansat sig med två andra norska nazistledare, statspolischefen Henrik Rogstad och SS-ledaren Sverre Riisnaes. Kompaniet fick kontraorder på vägen dit, en väpnad maktdemonstration var onödig. De båda förstnämnda naziledarna tog sina liv och den tredje gav upp, trots att han också undertecknat ett gemensamt självmordsbrev.

- Vårt tåg hade stoppats vid svensknors-ka gränsen i tretton timmar för att flygburna brittiska trupper skulle hinna fram till Oslo före oss och ta emot folkets hyllning, hävdar Eilert Pedersen och vädrar en vanlig uppfattning bland "svensketroppene".

- Men vi hälsades av jublande landsmän när vi äntligen kom över gränsen. Efter tyskarnas kapitulation hjälpte vi till att fylla ett maktvakuum i Norge. Vi medverkade till att norsk suveränitet återupprättades och att lag och ordning upprätthölls.

Eilert Pedersen, nu åttio år, flydde över gränsen till Sverige i augusti 1942. En norsk polis uppmanade honom att gå i landsflykt, eftersom han vägrat göra tyskt tvångsarbete i hemstaden Narvik. Ockupationsmakten krävde arbete för att förverkliga Hitlers vision om "Festung Norwegen", en viktig bastion i det nazistiska väldets fästningsvall från Pyrenéerna till Nordkap.

Unge Pedersen delade sitt levnadsöde med tusentals andra unga norrmän. Inalles flydde omkring sextiotusen norska medborgare över gränsen, en del tillfälligt, undan två månaders regelrätta strider försommaren 1940 men merparten för resten av andra världskrigets mörka år. I början var den tyska gränsvakten mindre sträng än den svenska och största hindren väntade när man väl kommit över riksgränsen, hos landsfiskaler i Värmland och annorstädes. Men Josef Terboven, Hitlers fruktade diktator i Norge, hotade snart nog med dödsstraff för alla som flydde utomlands för militär träning.

Flertalet av de unga männen ville inget hellre än att komma vidare med flyg eller båt till Storbritannien för att anmäla sig som frivilliga i en norsk brigad i Skottland eller ännu hellre ett exilflygvapen i Kanada. Många var villiga att både slåss och dö för fosterlandet, men fastnade i frustration och oviss väntan i det omringade, neutrala Sverige.

Här växte bitterheten mot den egna regeringen, som nedrustat Norge och lät sig överrumplas av den tyska invasionen, innan den gick i exil i London. Här upplevde man ett utanförskap i det svenska samhället, vars myndigheter påbjöd begränsningar i flyktingarnas rörelsefrihet och andra restriktioner. I stället för att bli motståndskämpar hamnade de unga norrmännen i trånga skogsarbetarkojor och trista vägbyggarbaracker. Våren 1943 gjorde omkring sextontusen norska män svensk arbetstjänst och merparten hjälpte till med energiförsörjningen. Norska exilregeringen var väl underrättad om allt värre oro i leden bland de norska flyktingarna i broderlandet.

Redan våren 1942 diskuterades att inkalla norrmän i Sverige i årsklasserna mellan arton och fyrtiofem till militärmedicinsk registrering, som förberedelse till aktiv krigstjänst och med siktet inställt på att sätta upp infanteribataljoner. Men först ett år senare började dessa militära planer förverkligas och då av en civil norrman - överläkaren och professorn Carl Semb.

Norska läkarkåren engagerade sig tidigt och aktivt i motståndskampen, i motsats till många armé- och polisbefäl, och Carl Semb blev dess förgrundsgestalt. Sembs internationellt erkända specialitet var lungkirurgi och hans fackbok i ämnet utgavs i nya upplagor i Tyskland, samtidigt som han konspirerade mot ockupationsmakten och byggde upp en underjordisk sjukvårdstjänst.

- Min far var en stor och dominerande personlighet med höga ideal från sina för- äldrar, som hade dansk bakgrund, berättar sonen Gudmund Semb, efter kriget läkare även han, med tjänst på samma avdelning som sin far på Ullevåls sjukhus i Oslo.

- Han gjorde fronttjänst under krigets första två månader och opererade både norska och tyska soldater.

Angivare förrådde Carl Semb och i feb-ruari 1943 tvingades han fly med hustru och fem barn i båt över Idefjorden till Bohuslän. Efter besök hos exilregeringen i London iscensatte han sin plan, som var lika genial som enkel. Runtom i Sverige organiserades fyrtiotalet så kallade hälsoläger, dit omkring tiotusen norrmän i vapenför ålder inkallades. Vaccineringar krävde att de unga männen hölls i lägren drygt två veckor.

Effektivt och på kort tid lyckades Carl Semb mönstra en framtida armé, kontrollera och klassificera dess hälsotillstånd och, inte minst, avleda de missnöjda norrmännens frustration. De aktiverades "i en del kroppslig träning och elementära disciplinerande övningar", för att citera Sembs projektplan. Det var en omskrivning för första stadiet i militär utbildning, till en början med vapenattrapper i trä!

"Vad ni lurade oss med dom där hälsolägren", fick Carl Semb senare höra av övers-te Nils Swedlund, primus motor bakom svenska försvarets uppställning för norrmännen och efter världskriget general, arméchef och ÖB. Hälsolägren blev en första mobilisering av en hemlig armé i Sverige under brinnande krig för det ockuperade Norge, mot en mäktig stormakt, HitlerTyskland, som den svenska regeringen lovat strikt neutralitet.

Men det var bara början. Snart fann Carl Semb en svensk vapenbroder i en obyråkratisk civilist som han själv, lika viljestark och handlingskraftig och lika lite imponerad inför överhet. Han hette Harry Söderman, en fyrtioårig man med många järn i elden: docent och lärare i kriminologi vid Stockholms högskola, där studenterna gett honom öknamnet "Revolver-Harry", chef för Statens kriminaltekniska anstalt (1939-53), rapportör i det internationella polissamarbete som senare blev Interpol - en nyckelposition som öppnade dörrar till höga Gestapomän i både Berlin och Oslo.

"Revolver-Harry" levde ett fartfyllt liv som förtjänar att gestaltas i en thriller. Hittills har han i alla fall räddats åt barnlitteraturen. Docenten anställde för arbetet på högskolan en skicklig stenograf, som hette Astrid Lindgren.

"När mästerdetektiven Kalle Blomkvist i en bok tio år senare föreläser i kriminalteknik för Eva-Lotta och Anders - om indicier och sannolikhetskalkyler - är det ofta Harry Södermans ord som ligger i hans mun" skriver Margareta Strömstedt i sin levnadsteckning av den framlidna författaren. Sensommaren 1940 rekryterades Astrid Lindgren på nytt av Harry Söderman till en hemlig anställning på underrättelsetjäns-tens avdelning för brevcensur. Arbetet på censurbyrån gav unika inblickar i många människoöden under världskriget och befäste hennes avsky för nazismen, för våldet och för Hitler.

Harry Söderman besökte London krigsvåren 1942, formellt inbjuden av vänner på Scotland Yard. Men värd var egentligen den norska exilregeringen, som ville utbilda norska polismän i Sverige, att ha i beredskap inför Norges framtida befrielse. Tyvärr omöjligt, bedömde Söderman, "under dåvarande omständigheter". I klartext: Hitlers militära och politiska övertag var alltför hotfullt och lilla Sverige låg omringat av Nazi-Tysklands maktsfär.

Men när krigets vindar vände vid Stalingrad och el Alamein vilade inte "Revolver-Harry" på hanen. En blygsam början sommaren 1943 var att börja utbilda sjuttio norska kriminal- och ordningspoliser, som skulle bli förhörsledare vid den stundande uppgörelsen med medlöpare till ockupationsmakten, och ersätta de nazistiska poliser som måste sparkas efter Tysklands nederlag. Denna norska polisskola upprättades på Johannesbergs säteri vid Gottröra i Uppland.

Först fick Harry Söderman muntligt godkännande av sin främste allierade inom regeringen, socialminister Gustav Möller, med en statssekreterare vid namn Tage Erlander som handläggare. En krympt sommarregering medgav att Söderman skulle ur arméns förråd få hämta tio kulsprutepistoler och sextio pistoler. Bakom beslutet stod utrikesminister Christian Günther och försvarsminister Per Edvin Sköld.

"Jag är inte säker på att statsråden riktigt gjort klart för sig vad man nu givit sig in på. Ingen av dem kände den dynamiske och expansive Harry Söderman. Det gjorde Möller och jag, och vi förstod att sjuttio pistoler inte skulle tillfredsställa honom mer än någon vecka."

Så skrev i sina memoarer Tage Erlander, som efter en dryg månad fick en ny beställning av "Revolver-Harry": Ettusen kulsprutepistoler, 750 gevär och 750 automatpistoler. "Det var ingen dålig utrustning för de sjuttio norrmän Söderman hade tillstånd att utbilda till poliser." Fyra dagar senare förmåddes regeringen med Per Albin Hansson i spetsen att bifalla begäran. "Formellt säkerligen det besynnerligaste beslut som jag varit med om att förbereda" skrev trettio år senare Per Albins Hanssons efterträdare som statsminister.

Det besynnerliga var att regeringsbeslutet varken nämnde norska poliser eller deras antal, blott att vapnen avsåg "viss" polisutbildning. Inget nämndes om varifrån vapnen skulle komma, men det ordnade Söderman genom köp med norska pengar antingen på öppna marknaden eller ur svenska arméns förråd.

- "Revolver-Harry" var en storslagen man, både till kropp och personlighet, ja han påminde om en gansterboss från Chicago, beskriver Gudmund Semb sina möten med Söderman under tonåren i Sverige.

Tandemparet Carl Semb och Harry Söderman övergick raskt till nästa fas i en hemlig plan, i samarbete med överste Ole Berg, Norges militärattaché i Stockholm och landets framtida arméchef. Den så kallade rikspolisen på Gottröra, som snabbt växte till 1 500 man, skulle kompletteras med en tiofaldigt större reservpolis efter modell av svensk fältpolis.

Poliser var de blott till namnet. Denna civila täckmantel avsåg att vilseleda både tyska spioner och svenska myndigheter. Baktanken var att eftersom flyktingar skulle utbildas var detta främst ett ärende för socialministern och Norgevännen Möller, och inte för den barske försvarsministern Sköld. Detta höga spel med dolda kort blev alltför snart ohållbart. Efterhand som allt fler statsråd insåg utbildningens omfattning och militära dimension ökade regeringens oro för utrikespolitiska förvecklingar med HitlerTyskland. Statsminister Hansson ingrep resolut i december 1943 och tog över ansvaret för de norska "poliserna".

Under tiden hade Semb och Söderman redan hunnit långt i sina förberedelser och för träningsläger inhyrt slott, herrgårdar, pensionat och dylikt runtom i Sverige, från småländska Öreryd till Holmarudden utanför Ånge (se grafik med karta). Dessa läger blev den militära delen av en allt större norsk stat inom svenska staten.

"Med stor skicklighet och målmedvetenhet, man kan lugnt säga hänsynslöshet, byggde den norska ledningen under den blivande norske ÖB general Berg upp en norsk militärtrupp i det neutrala Sverige", summerar Tage Erlander med tillägget: "Det var en utomordentligt märklig sak."

- Sverige gav Norge ovärderlig hjälp under en ohygglig tid, ni erbjöd ett andningshål till den demokratiska världen och möjligheten att fly över gränsen räddade många liv, säger nu i efterhand den pensionerade läkaren Poul Borgen, som liksom Eilert Pedersen reagerar mot historieskrivningen från Akershus fästning; även Borgen bevittnade vad som hände, som sjukvårdssoldat i fjärde bataljonen.

- Även om vi hösten 1943 hade börjat hoppas på en allierad seger så måste man hålla i minnet att Nazi-Tyskland då ännu härskade på den europeiska kontinenten och hemma i Norge fanns över fyrahundratusen stridstränade tyska trupper.

Vad skulle då "svensketroppene" användas till

De kunde knappast befria Norge från denna mäktiga ockupationsarmé. Det uttalade syftet var att de skulle sättas in först vid Hitlerväldets nederlag och i första hand ingripa mot norska nazistpartiets väpnade styrkor samt mot tyska trupper och Gestapo- och SS-förband som vägrade kapitulera. Helt klart var träningens inriktning och utrustning med allt tyngre vapen att förbereda "poliserna" för reguljära strider. Bland Quislings styrkor fanns omkring sextusen norrmän, som varit frivilliga i tysk armétjänst på östfronten mot Sovjetunionen. Såväl Semb som Söderman varnade för blodig terror mot den norska civilbefolkningen vid ett tyskt sammanbrott.

Carl Semb ville egentligen placera läg-ren vid lämpliga vägar till Norge, för att göra snabb inmarsch i hemlandet möjlig, men i stället lokaliserades flera av dem strategiskt nära regementen i Falun, Jönköping och Strängnäs. Svenska regeringens uppställning med bland annat arméinstruktörer var knappast helt osjälvisk. Den insåg att det var bättre att ha tusentals frustrerade norrmän i organiserade läger än helt fria i det svenska samhället. Den förstod att det var ett svenskt säkerhetsintresse att få inblick och inflytande hos denna hemliga armé, där kommunistiska agitatorer och Quislinginfiltratörer hölls under uppsikt av Södermans egen underrättelsetjänst men ändå vållade problem.

I takt med att rikskommissarie Terbovens regim blev allt brutalare, samtidigt som krigslyckan övergick i de allierades favör, växte den pronorska folkopinionen i Sverige. Ställd inför krav på ingripanden och protester började Per Albin Hansson se "reservpolisen" som en politisk tillgång. Ju större den norska styrkan blev desto mindre behov av en stor svensk truppinsats vid ett eventuellt militärt ingripande över Kölen.

När Per Albin Hansson väl tagit över ansvaret för den norska armén fick han också finna sig i att handlägga mindre viktiga ärenden. I Södermans handlingar i Riksarkivet återfinns ett brev där han ber statsministern om tillstånd att köpa ettusen cyklar från Husqvarna samt tolvtusen stålhjälmar à nio kronor styck från Stålpressnings AB i Eskilstuna; "Innan jag anställer vissa prov med hjälmarna samt därefter gör beställningen, önskar jag emellertid erhålla besked, huruvida jag kan ikläda mig en sådan uppgift." En lätt ironi anas mellan raderna från "Revolver-Harry", som nyss kritiserats för att ha gjort stora vapenaffärer självsvåldigt och vårdslöst. Redan nästa dag får han dock ett handskrivet positivt besked om hjälmarna från Per Albin Hansson men "beträffande cyklarna är anskaffningen beroende av om Husqvarna kan hos industrikommissionen erhålla tilldelning av gummi".

Ståtligast av alla förläggningar var Mäls-åkers slott, som Söderman köpte åt norska staten via en bulvan. Läget på Selaön i Mälaren var diskret, men ändå centralt en dryg timmes bilfärd från Stockholm, liksom Södermanlands regemente i Strängnäs inom bekvämt räckhåll. Halvvägs till huvudstaden låg "Revolver-Harrys" högkvarter, hans egen gård Berga utanför Nykvarn.

Två månader 1944 ägnade den artonårige Gudmund Semb åt regelrätta stridsövningar vid Mälsåker, under sommarlov från norska gymnasiet i Uppsala:

- Vi var en trupp tonåringar, några var bara femton år, men vuxna för vår ålder. Kriget gjorde oss tidigt till mogna män, även om vi var för unga för att få vara med om inmarschen i Norge året därpå.

Sommaren 1944 utbildades även Norges blivande riksantikvarie Stephan Tschudi-Madsen på Mälsåker:

- Det var fantastiskt att som ung konststudent komma till detta praktfulla Tessinslott. Jag hade aldrig varit i ett sådant slott tidigare och där sprang vi i trapphus och salar i våra skitiga stövlar och fältuniformer ...

Tschudi-Madsen hade som en av få studenter lyckats undkomma Gestapos ockupation av Oslo universitet i november året innan, genom att gömma sig tre dagar i ett skåp och smita ut genom tyskarnas avspärrningar förklädd till elverksinspektör. Svenska studenter samlades till stora protestmanifestationer mot att över tusen norska studentkamrater fängslades. Samlingsregeringen kan knappast ha varit oberörd av denna opinion då den några få dagar senare, efter vissa prutningar i Semb och Södermans krigsplan, godkände utbildning av åttatusen reservpoliser, en siffra som senare höjdes till tolvtusen.

Svenska regeringen och särskilt utrikesminister Günther förmanade ständigt norrmännen att upprätthålla en civil fasad. Högst femhundra män tilläts bli tränade i varje läger samtidigt, medan Semb och Söderman ville samla upp till tvåtusen rekryter. "Revolver-Harry" begärde till och med att få sätta upp träningsläger på Gärdet i Stockholm, men då blev det stopp. Lägren fick inte heller förvandlas till garnisoner med permanent bemanning, påbjöd regeringen, som medgav kurser i max tre månader.

- Det löstes genom att hela tiden hålla nya kurser, och när vi väl kallats in blev vi kvar i den militära utbildningen men på olika läger tills det var dags att åka hem till Norge, berättar Stephan Tschudi-Madsen, som även han senare vaktade Akershus fästning, och särskilt minns hur "de röda djävlarna" - de första luftlandsatta brittiska trupperna - plundrade tyskarnas rika konjaksförråd mitt framför ögonen på "svens-ketroppene".

Mälsåkers motsats var Älgberget, ett spartanskt skogsläger i Dalarna. Under ockupationens sista halvår tränades där drygt tvåtusen "gutter" från de norska skogarna, eller "vissa exekutiva förband av Hjemmefronten på ett sätt som svårligen kunde utföras i Norge" enligt "Revolver-Harry". Sabotörer och bombexperter utbildades av influgna instruktörer från Storbritannien och från Södermans kriminaltekniska anstalt, och han var mäkta stolt över eleverna i sin topphemliga sabotageskola:

"Uppsättningen män som samlades på Älgberget var utan tvekan den mest imponerande som vi hade på någon förläggning. Större delen var mogna män, mestadels arbetare, fackföreningsinstruktörer, folkskollärare och intellektuella från olika yrken. De var kärnan av det norska motståndet, de män som vållade Gestapo gråa hår och typiska exemplar av de män som det berodde på att Norge aldrig gav upp."

Sommaren och hösten 1944, då många började hoppas och tro att Nazi-Tysklands fall skulle komma före årets slut, forcerades utbildningen av "svensketroppene". Enligt en ambitiös plan - man anar den djärve Carl Semb - skulle femtontusen män ur Hjemmefronten, utöver dem som redan tränades i Sverige, komma över gränsen för militär utbildning. Men motståndsrörelsens ledning sade stopp. Den anförde transportproblem som hinder, men förmodligen ville den inte försvaga den inhemska kampen.

Denna krigshöst, då Per Albins Hanssons regering blev allt morskare mot NaziTyskland, varnades Hitler av sitt eget utrikesdepartement för att inte svara med alltför bryska åtgärder. I så fall kunde Sverige ge tjugotusen (!

militärutbildade norska poliser tillstånd att rycka in i Norge. Uppsättningen av denna armé "var det värsta som Sverige gjort Tyskland under kriget", sade en Gestapoman till Söderman vid kapitulationen i Oslo. Strax innan hade Hitlers högste Gestapochef, Heinrich Himmler, vädrat sin vrede inför greve Folke Bernadotte.

Men officiellt hade Tyskland, förvånansvärt passivt, nöjt sig med att uttrycka "förvåning" över utbildningen och hoppades att den svenska regeringen skulle "göra slut på det av densamma skapade folkrättsliga tillståndet", som beskrevs som "ett åsidosättande av Sveriges förpliktelser som neutral stat". Utrikesminister Günther höll i sitt svar (den 19 april 1944) på den civila fasaden, utbildning för militärtjänst var det inte alls utan enbart för "ren polistjänst, i vilken en viss skjututbildning inginge." Men han omnämnde inte allt tyngre polisvapen, efterhand granatkastare, artilleri och luftvärnskanoner.

Polisstyrkan skulle upprätthålla lag och ordning och ingripa först sedan den tyska ockupationen hävts, vidhöll svenska regeringen. Men redan i december 1944 medgav den att "svensketroppene" fick upprätta en bas i Karesuando, för att därifrån sättas in i norska Finnmark. Jagade av Sovjets röda armé retirerade tyska armén, terroriserade civilbefolkningen, förstörde allt i sin väg och lade ut minfält i stället. För att hävda norsk suveränitet i sovjetkontrollerat territorium flögs också soldater in från Luleå till Kirkenes i amerikanska militärplan.

En vecka före freden, på självaste 1 maj, drabbades "svensketroppenes" av sin störs-ta förlust. Tjugotre soldater omkom vid en olycka under demonstration av minor. Arton män dog omedelbart, fem avled inom några timmar. För att undsätta de sårade gjorde doktor Semb sitt livs första och enda fallskärmshopp, efter träning hemma vid köksbordet i Stockholm.

Carl Sembs vapenbroder Harry Söderman råkade vid tyskarnas kapitulation besöka Oslo och gjorde en sista heroisk insats som tillfällig polischef i den norska huvudstaden. "Revolver-Harry" blev legendarisk genom att frige alla politiska fångar ur ockupationsmaktens ökända fängelser. Men detta är en annan historia, värd ett eget kapitel.

Södermans tills nu hemliga armé hade organiserats i tre infanteribrigader för att rycka in i Narvik, Trondheim och Oslo. Han berättade efteråt hur ursinniga soldater och officerare stod vid riksgränsen och stampade, frustrerade över att deras nya befälhavare, den skotske generalen sir Andrew Thorne, dröjde med marschordern. "Närvaron av en norsk disciplinerad truppstyrka i Oslo kunde ha betytt allt detta första dygn, då staden låg hjälplös och öppen och då allt kunde hända. - - - Om jag själv hade varit i ansvarig norsk myndighets ställning, skulle jag utan vidare ha trotsat mina kära allierade."

Men Hjemmefrontens högste chef Jens Christian Hauge, efter kriget norsk försvarsminister, såg krisen ur ett annat perspektiv genom inblick i de känsliga förhandlingar som föregick Tysklands kapitulation i Norge. Främst bland de allierades krav var att fiendens väpnade styrkor, då totalt 327 393 man, skulle dra sig tillbaka från gränsen mot Sverige och släppa in de numerärt och vapenmässigt underlägsna "svensketroppene" på 12 770 man. Hauge, som uppger att ockupationsmaktens trupper hade order att öppna eld fram till natten till den 9 maj, kritiserar indirekt Söderman i en fotnot i sin bok "Frigjöringen":

"Det var ansvarskänsla som låg bakom de norska och de allierade besluten. En överilad inmarsch på en för tidig tidpunkt hade kunnat medföra onödiga stridshandlingar. Både Norge och de allierade - och Sverige - var intresserade av att undvika detta."

Tack vare hög beredskap av svenska järnvägarna, som snabbt fraktade hem de tre brigaderna i fyrtioen tågsätt med över åttahundra vagnar, var det trots allt "de norska trupperna från Sverige som i större antal och på flera viktiga punkter samtidigt först kunde hälsas i ett befriat Norge", skrev Dagens Nyheter den 12 maj 1945. De utgjorde nästan hälften av de allierades insatsstyrka, men de brittiska och norska trupper som flögs in västerifrån sinkades av dåligt väder.

"Svensketroppene" var redo att slåss och många hade i de svenska lägren snackat vitt och brett om att "knäppa en och annan tysk" vid hemkomsten. Men Tysklands militärledning i Norge insåg att spelet var förlorat. I ödets stund kapitulerade den ännu övermäktiga ockupationsmakten i god ordning. Det var ett mirakel. Södermans hemliga armé behövde aldrig i strid bevisa sin styrka, och tur var kanske det.

- Möjligen var det propaganda och militär psykologi, men gång på gång fick vi veta att vi var mycket bättre rustade och hade större eldkraft per tropp än tyskarna, berättar Stephan Tschudi-Madsen och tillägger:

- Våra bättre vapen var ju svenska!

"Revolver-Harrys" vision var att de norrmän som utbildats i Sverige skulle fylla stora luckor i det fria Norge. "Rikspolisen" från Gottröra skulle ersätta den nazipåverkade poliskåren. Den så kallade fältpolisen, som växt till tre reguljära brigader, skulle bli ryggraden i Norges försvar. Åtminstone vad gäller militären förverkligades knappast denna ambition, enligt Håkon Negaard, blott sexton år då han flydde till Sverige, och i dag veteranföreningens ordförande :

- Jag blev visserligen befäl efter kriget men det hade inget att göra med min tidigare bakgrund. År 1946 uttogs jag till befälsutbildning i Uppsala, men bland tvåhundra elever var jag den ende som tillhört "svensketroppene".

Uppenbarligen var det si och så med ordningen i rullorna. Veteranen Odd Glømmi, som efter intendenturutbildning på Älgberget blev administrativ chef i Finnmark, inkallades 1947 till ordinarie militärtjänst. "Du måste väl göra värnplikt" fick han veta. Reidar A. Berg, som i dag leder veteranföreningens sångkör, beordrades till tre repövningar efter kriget. Till slut imponerades Bergs överordnade av att han gjort krigstjänst i Finnmark. "Alla som var med där slipper nu vidare militärtjänst."

Veteraner brukar träffas och berätta minnen på Forsvarsmuseum på Akershus, där de hedras med en egen monter och Harry Söderman med en byst.

Några hundra meter därifrån, nära Hjemmefrontens eget museum, öppnade tio man ur "svensketroppene" eld för drygt femtiosex år sedan. De tio hade tagits ut för att avrätta major Vidkun Quisling. Denne dödsdömde före detta norske försvarsministers namn är än i dag liktydigt med landsförrädare över hela världen.

Anders Johansson var tidigare DN:s medarbetare i Mälardalen.

lordagsondag@dn.se

Thorleif Henriksen alias Torlöv Nilsen från Narvik i givakt på hemlig plats i Sverige.

Det var ett krigshistoriskt ögonblick när den tyske majoren Josef Nichterlein inför gerillafänriken Terje Rollem återlämnade Akershus Festning till norrmännen.

Thorleif Henriksen, som arbetade som gränskurir och flyktinglots över Torne träsk, på den pampiga trappan vid Mälsåkers framsida mot Mälaren. Förslag har framförts att använda delar av slottet som museum över "svensketroppene" i Sverige.

Norrmännens hemliga träningsläger i Sverige.

Thorleif Henriksen visar upp ett tonårsporträtt från krigets början. Henriksen är vaktposten på bilden som inleder reportaget.

Den framstående norske kirurgen Carl Semb tvingades fly till Sverige på nyåret 1943. Med "Den norske legasjons helsekontor" i Stockholm som täckmantel började han organisera en hemlig armé.

Harry Söderman talarvid 17-majfesten 1944 vid polislägret i Gottröra i Uppland, där norska kriminalpoliser och förhörsledare tränades för att ersätta nazipåverkade poliser efter kriget.

Fjärde bataljonens eldstödskompani ur "svensketroppene" marscherar in på Akershus Festning i Oslo den 11 maj 1945. foto: pressens bild

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt