Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 09:46 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/lordagsondag/en-provokator-i-moskva/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

En provokatör i Moskva

Spelad på svensk scen

Nina Sadur är född 1950 i Novosibirsk, och är dramatiker och författare.

I Sverige har hennas pjäs "Det röda paradiset" satts upp av Teater Tribunalen.

Romanen "Lustgården" ("Sad") kom tidigare i våras ut i Norstedts serie om ny rysk prosa. På engelska finns novellsamlingen "Witches Tears" ("Häxans tårar", Harbord 1997).

+++

Den ryska författaren Nina Sadur stryker ingen medhårs. Med Gogol på axeln dricker hon vodka och

gråter. Och älskar Astrid Lindgren.

text: Erik Ohlsson

foto: Mattias Carlsson

Jag träffar Nina Sadur i baren på Journalisternas hus vid Arbattorget i centrala Moskva. Hon vinkar genast till sig den västklädde kyparen och beställer hundra gram (tio centiliter) vodka och ett stort glas apelsinjuice. De flesta ryssar tar vodkan som om den vore medicin: snabbt och i ett svep. Men Nina Sadur bara smuttar på sitt glas och sköljer efter med juicen.

Dramatikern och författaren Nina Sadur står på tröskeln till ett internationellt genombrott. Pjäserna, som i åratal spelats på scener över hela Ryssland, hittar allt oftare vägen ut i Europa. Böckerna är översatta till flera språk. En av de senaste, "Lustgården", har just kommit ut på svenska.

Texterna behandlar ett Ryssland i den smärtsamma övergången mellan Sovjetkommunism och ohejdad marknadsekonomi. Nina Sadur skriver om ungdomar från landsorten som lever illegalt i Moskva och tar dåligt betalda skitjobb för att överleva, om handikappade och pensionärer som tvingas tigga på gatan, om människor som förnedras och förnedrar sig själva. Allt beskrivet i ett brusande, vindlande, ibland hallucinatoriskt flöde.

Men om doften av framgång påverkat den 50-åriga författarinnan döljer hon det väl. Nina Sadur klär sig enkelt, har lågklackade skor och en blemma i pannan som hon inte brytt sig om att sminka över. Hon skiftar ständigt mellan olika stämningslägen: Ena stunden reciterar hon egna och andras dikter, högt och artikulerat som en skådespelare. I nästa ögonblick mumlar hon fram sina svar och blåser cigarrettröken rätt ned i bordsskivan. Hon uttrycker sig gärna avväpnande och galghumoristiskt. Som när vi talar om hennes pjäs "Mystifikationer", en omtolkning av Gogols klassiker "Döda själar" som går för fulla hus på Lenkomteatern i Moskva:

- När jag debuterade som dramatiker blev jag utskälld av både kritiker och publik. De begrep ingenting och kände sig provocerade. Och så är det fortfarande. Andra författare får goda recensioner, utmärkelser och stipendier. Ja, till och med honorar. Jag får spott och spe, säger hon.

Men längst inne i Nina Sadurs ögonvrå anas ändå att hon inte är alldeles missnöjd med sin roll som den ryska litterära scenens "bad girl".

- Jag kan inte skriva på något annat sätt, säger hon om sin surrealistiska stil. Hur ska man kunna skriva realistiskt när själva verkligheten börjar vackla och samhället håller på att kollapsa

Som för att understryka detta berättar hon om en tiggarpojke som hon såg i gångtunneln vid metrostationen häromdagen.

- För att väcka uppmärksamhet och tjäna mer pengar hade han ställt sig med sina bara fötter på krossat glas. För det mesta kommer tiggarbarnen vid Arbat från Kaukasus eller Centralasien, de är mörka och undernärda. Men den här pojken var rysk, ljus och rund i ansiktet. Han såg glad ut, det nästan strålade om honom.

Historien om den lycklige självplågande tiggarpojken skulle kunna vara en episod i en av Nina Sadurs texter och kanske är den det. Hon skriver pjäser och böcker där verkligheten förvrängs och logiken upphör att gälla. I romanen "Lustgården" invaderas huvudpersonen Annas lägenhet av en stor glänsande bubbla som växer och växer tills pojkvännen Dima sticker hål på den och lockar Anna att dricka av innehållet. En annan av romanfigurerna, en föraktad tiggare och uteliggare med förkrympt ben, förvandlas till en kråka. Vardagsskildringarnas fantasibilder blandas med rysk mytologi och trolldom. Unga Nadja i novellen "Häxans tårar" ("Vedminij slezki", finns inte på svenska) söker upp en häxa som ska kasta en förbannelse på den otrogne pojkvännen.

Nina Sadur är av judisk härkomst och växte upp i Novosibirsk mitt i Sibirien hos sin frånskilda pappa som var lärare men framför allt poet.

Några av hennes första litterära förebilder är för övrigt svenska:

- Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren! Vad jag älskade Nils Holgersson och Eva-Lotta, säger Nina Sadur och syftar på hjältinnan i böckerna om Mästerdetektiven Blomkvist.

Det visar sig att Nina Sadur ännu kan långa stycken av böckerna utantill, och hon förhör sig ingående om Astrid Lindgrens hälsotillstånd.

Men Nina Sadurs första litterära försök var långt ifrån den Astrid Lindgrenska småstadsidyllen. När hon var 15 år gick hon upp till en av stans litterära tidskrifter med några noveller.

- Jag hade skoluniformen på mig men försökte göra mig vuxnare genom att röka cigarretter. Jag stod framför redaktörens skrivpulpet och såg hur han blev rödare och rödare i ansiktet av ilska medan han läste. Till slut kastade han ifrån sig manuspapperen och skrek: "Det här är ingen novell! Det är en sjukdomsdiagnos!"

Efter skolan försökte hon leva normalt, gifte sig, fick barn och började läsa entomologi, läran om insekter, på högskolan.

- Men efter hand förstod jag att det var skriva jag ville göra och för att lyckas med det måste jag flytta till Moskva. Novosibirsk är en underbar och givande miljö på många sätt, men litterärt och kulturellt var det inte så högt i tak.

När hon var 27 år skrev hon in sig vid det prestigefyllda Gorkijinstitutet och arbetade samtidigt som städerska på Pusjkinteatern för att försörja sig och dottern (en tid som också finns beskriven i "Häxans tårar").

När Nina Sadur kom hem från knäskurandet av foajé och tiljor satte hon sig vid köksbordet och skrev. Men det var inte förrän i slutet av 1980-talet som hon debuterade. Utan tvivel har hon bidragit till att ge röst och gestalt åt det senaste årtiondets snabba och smärtsamma omdaning av det ryska samhället. Men politiska program och ideologier skyr hon som pesten.

- Jag kan inte påstå att min egen uppväxt under Stalin och Chrusjtjov var olycklig. Naturligtvis begicks det oerhörda brott och kränkningar under den här tiden. Men det fanns åtminstone inga fyrtio tusen hemlösa barn i Moskva som det gör nu, säger hon och fortsätter snabbt:

- När jag säger att allt under Sovjetåren inte var nattsvart betyder det inte att jag försvarar kommunismen. Vad som sker i Ryssland nu är förmodligen en följd av de tankar som utvecklades under sjuttio år av kommunism. Det var ett slags satanism. Bara en sådan sak som att en obegravd människa - Lenin - skulle dyrkas och tillbes som en gud.

I dagens Ryssland kommer ondskan från annat håll, vilket Nina Sadur fått känna in på huden. Hon bor vid Boulevardringen mitt emot Journalisternas hus i hjärtat av Moskva, för övrigt granne med det hus där den store Gogol bodde den sista delen av sitt liv. Det centrala läget och den attraktiva våningen har dragit till sig "strukturernas", det vill säga gangstrarnas intresse.

- Jag och flera andra hyresgäster har blivit hotade av folk som vill att vi ska flytta därifrån och lämna plats för dem. "På ett eller annat sätt ska vi få ut er härifrån", säger de. Jag fick den här lägenheten av en slump, jag har ingen annanstans att ta vägen och varken råd eller lust att flytta till något nytt. Och jag vill inte bli jagad ur min lägenhet som en kackerlacka.

Vi bryter upp från den mörka baren och går ut i Moskvavåren, som drabbats av ett svårartat bakslag. Korsar Boulevardringen i kallregnet och passerar Gogol som svart och melankolisk står staty utanför sitt sista hem. Många menar att Gogol sitter på axeln när Nina Sadur skriver sina halsbrytande berättelser.

- Det är en smickrande jämförelse, men jag är absolut inte värd den, avfärdar hon resonemanget, plötsligt generad, och kurar ihop sig där vi promenerar längs allén den korta biten till lägenheten, vars port på ryskt vis är heltäckt med plåt som en källardörr.

Hon delar den rymliga lägenheten med sin 28-åriga dotter Katja som är filmare och manusförfattare, Katjas femåriga dotter, en dvärgcollie och en katt. Arbetsrummet är kalt och vitt sånär som på en tavla en sibirisk konstnär dedikerat till henne och en teckning av barnbarnet. Det finns förvånansvärt få böcker, men en hög ryska Cosmopolitan ligger i ett hörn. Nina Sadur använder en ålderstigen sovjetisk reseskrivmaskin, men det är mer av nödtvång än av eget val:

- Jag skulle gärna köpa en dator om jag hade råd, säger hon.

På soffbordet ligger ett maskinskrivet manuskript, prydligt renskrivet. En samling erotiska noveller, visar det sig.

- Det är raka skildringar av sexuella förhållanden, utan abstraktioner eller omskrivningar. Jag var så trött på dessa torftiga och eländiga sexskildringar som är det enda som står till buds, kommenterar Nina Sadur.

Parallellt med novellsamlingen har hon tillsammans med dottern bearbetat klassiska ryska berättelser till korta tv-filmer. Serien är klar för visning men ligger för närvarande på is eftersom Nina Sadur inte vill godkänna att produktionsbolaget döpt den till "Rostov Papa" (ungefär: "Gudfadern från Rostov").

- I dagens ryska samhälle finns en glorifiering av våld och brott, av att sätta sig över lagen. Jag avskyr det. Varför ska mitt och Katjas arbete med Lermontov, Tolstoj och andra ryska klassiker behöva säljas som en gangsterfilm

Ja, Nina kan nog vara en besvärlig jävel. Det märker vi när hon - handgripligt - försöker styra fotografens bildvinklar.

- Jag har varit gift fyra gånger. Jag struntar i kotterier och premiärer. Det är inget att ha. Dagens ryska författare kan inte skriva, ibland undrar jag om de ens kan läsa.

- Det enda jag vill är att ha lugn och ro för mitt skrivande. Men det får jag inte för de jävlarna som vill jaga mig ur lägenheten, säger hon ilsket.

Var gör du när du inte arbetar

frågar jag.

Nina Sadur svarar:

- Dricker vodka och gråter.

Erik Ohlsson är DN:s korrespondent i Ryssland.

erik.ohlsson@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt