Hon räddade tvåtusenfemhundra judiska barn ur Warszawagettot under kriget. Först nu börjar hennes historia bli känd för världen. Detta är ett unikt möte med Irena Sendler. - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Hon räddade tvåtusenfemhundra judiska barn ur Warszawagettot under kriget. Först nu börjar hennes historia bli känd för världen. Detta är ett unikt möte med Irena Sendler.

text Nuri Kino

En katolsk polsk kvinna står böjd över en spade under ett äppelträd i en trädgård i Warszawa. Det är en kväll under andra världskriget. Kvinnan arbetar i skydd av mörkret och bakom ett högt staket. Ändå ser hon sig oupphörligt omkring. Rädd för att bli upptäckt. I tomma dryckesflaskor av glas lägger hon ner små strimlor av papper. Hon gräver ner flaskorna. På var och en av pappersbitarna står två namn på ett barn, ett judiskt och ett polskt. Samt en adress. Varje liten pappersbit ska återförena ett räddat judiskt barn med dess föräldrar. Det vill säga om någon av dem överlever.

Året är 1943. Kvinnan är Irena Sendler. En trettiotreårig socialarbetare som, förklädd till sjuksköterska, räddar barn ur det judiska gettot i Warszawa.

Innan kriget är slut skall det bli tvåtusenfemhundra pappersbitar med barnens äkta judiska identitet och den falska polska identiteten.

Irena Sendler är i dag nittiotvå år. Ensam och sjuk sitter hon i ett litet rum i ett kloster i de kvarter som en gång var centrum för ondskan. Numera en del av Warszawas pulserande shoppingcenter.

På bordet vid sin fåtölj har hon hedersmedaljer, diplom, medicin, toalettartiklar och plastblommor, men också familjefotografier. Det mest framträdande fotografiet visar dock fyra amerikanska gymnasieflickor.

Tack vare dessa flickor från den lilla staden Uniontown i Kansas lär nu världen känna denna modiga polska kvinna. Några rader i en historiebok väckte år 2001 flickornas intresse och nu har Irenas hjältemodiga kamp för de judiska barnen också blivit en film, "Sendlers list" av Michal Dudziewicz, som öppnar dokumentärfilmfestivalen "Människan i världen" i Stockholm den 28 mars.

Det här är berättelsen om Irena och alla de barn hon räddat till livet, särskilt Piotr Zettinger, i dag sextiofyraårig svensk civilingenjör.

Den fyraårige Piotr och ett annat judiskt barn gömde sig vid en av portarna i Warszawas getto. I dag vet Piotr inte om det var dag eller natt men, som han säger: det var antingen gryning eller skymning.

Gatan var tom, så när som på en tysk beväpnad vakt som patrullerade fram och tillbaka utan att upptäcka barnen som tryckte vid porten. När vakten vände ryggen mot dem hade de instruerats av Piotrs föräldrar att räkna till trettio steg. Efter trettio rusade barnen till andra sidan gatan. Nu sextio år senare vet Piotr inte om det var hans inre röst eller om det fanns en vuxen bakom dem som ropade "spring".

På andra sidan gatan tog en vuxen man emot dem. Han beordrade dem att vara tysta: "Ani mru-mru!" (polska för knäpptyst).

Det enda de såg av mannen var hans rygg och ett ljussken från en fotogenlampa eller något liknande, som banade väg för deras flykt.

Sedan minns inte Piotr något annat än att han och det andra barnet, nu tillsammans med en annan för dem okänd person, en kvinna, stod framför en dörr. Utsmugglingen var uppenbarligen välorganiserad med flera vuxna inblandade. Kvinnan knackade på. Det var mitt i natten. Klockan var två.

- Av knackningarnas art att döma var det en av de våra, säger Irena Sendler tyst med en konspiratorisk ton. När vi träffar henne sitter hon nedsjunken i sin fåtölj. För att behålla värmen i det kyliga rummet har hon en pläd bakom ryggen och en annan över benen.

"Varje oväntad knackning, även om den var tyst, lugn och försiktig, väckte oro, för den vittnade om något oväntat och därför negativt, ty det var på den tiden svårt att tro att något positivt kunde hända." (Ur boken "En svart tid" skriven av Michal Glowinski, kusin till Piotr, även han ett räddat Sendlerbarn.)

Denna gång var det dock något positivt som hände Irena. I dörren stod en av hennes medarbetare med två barn, oigenkännliga av den lort som täckte dem.

Av stanken förstod Irena att de krupit genom avloppssystemet, ett av de fyra sätt hon och de andra i den lilla räddningsgruppen använde för att smuggla ut de judiska barnen.

- När barnen kom in såg jag att det var Piotr och hans kusin. Jag blev glatt överraskad över att vi lyckats föra ut även Piotr, eftersom hans far var en god vän till mig som envisats med att andras barn gick före hans eget.

Irena Sendler tvagade barnen och deras kläder. All tvål tog slut.

- Jag var tvungen att knacka på hos grannarna för att låna ny tvål. Den polska kvinna som hjälpte min sjuka mor på dagarna kunde ana oråd om tvålen var slut. Man får inte glömma att vi var lika rädda för andra polacker som för tyskarna.

- Vi levde i ett angivarsamhälle. Kvinnan som hjälpte min mor kunde vara angivare. Hon var "Volksdeutsch", en polska av tysk härstamning. Många av dem samarbetade med nazisterna under kriget, säger Irena, än i dag upprörd över sveket.

Ögonblicket därefter lyser hennes ansikte upp och hon skrattar när hon berättar att grannarna som hon lånat tvålen av, dagen därpå frågat hennes mor om Irena mist förståndet.

Via transitlägenhet fördes de båda barnen till ett kloster.

Irena Sendler och de andra i Zegota, en polsk hemlig motståndsrörelse för att rädda judar, började sitt arbete med att söka fyra lägenheter på den ariska sidan på platser som de visste inte skulle upptäckas av nazister och angivare. Som första anhalt smugglades de judiska barnen hit.

Redan 1939, när tyskarna invaderade Warszawa, började Irena Sendler hjälpa judarna. Då med mat, medicin och husrum. - Min far var läkare och hade även han, långt före kriget, hjälpt judar som ingen annan ville hjälpa. År 1923 kom lagen om att alla skulle ha bröd för dagen. Det resulterade i en socialtjänst och i unga år blev jag socialarbetare.

- I september 1939 kom tyskarna och de bestämde att lagen enbart skulle omfatta fattiga polacker, och fattiga judar blev utan stöd. Och judiska socialarbetare fick sparken.

- Vi, jag och fyra andra socialarbetare, bestämde oss för att inte följa tyskarnas regler.

I september året därpå byggde tyskarna gettots murar. Fyrahundrafemtiotusen judar tvångsförflyttades till ett område med den ringa arean av sexton kvarter. Nu kunde Irena och hennes vänner inte längre hjälpa judarna. Judarna isolerades. Trängseln, smutsen och svälten förde med sig sjukdomar och epidemier. Nazisterna räddes smittorna och gav den polska smittskyddsenheten tillstånd att leverera mediciner, behandla och hämta ut smittade judar. Nu fick vissa polacker tillgång till gettot. Irena Sendler såg chansen.

- En av tjänstemännen på smittskyddsenheten tillhörde Zegota och jag behövde inte be honom mer än en gång att förfalska id-handlingar åt mig och mina fyra vänner.

Nu blev socialarbetaren Irena sjuksköterskan Jolanta.

Redan efter första besöket visste hon vad som var hennes främsta uppgift - att rädda så många barn som möjligt!

När Irena skall berätta om sitt första besök i gettot ber hon oss generat titta bort.

- Det var så grått, en grå färg som jag inte återfunnit någon annanstans. Stanken, ropen, trängseln - ja - kort sagt allt därinne var omänskligt.

Hon blir tyst och vi hör henne gråtande kippa efter andan:

- Jag räknade barnen som tiggde, ett, två, tre, fyra, och så vidare. De stod packade, meter för meter. På vägen tillbaka kunde jag räkna samma barn.

Hon blir återigen tyst, säger sedan:

- Ett, två, tre ... det fjärde barnet hade dött under de få timmar jag varit borta. Små lik övertäckta med tidningspapper.

- Jag ville omfamna alla de hundratusen barnen i gettot och ta med mig dem ut.

Vid det första hemliga mötet i Zegota, efter besöket i gettot, bildade Jolanta/Irena och tio kamrater till henne enheten "Rädda judiska barn".

För att visa på sympati och lika värde för alla människor bar Jolanta/Irena den lagförda judestjärnan på höger arm, när hon vistades i gettot. Hon hade av sin far redan som liten lärt sig att "det finns bara goda och onda människor - inte den religionen eller den etniciteten". Nu ville hon manifestera detta.

Fyra möjliga sätt fanns för att smuggla ut barnen:

En ambulans där barnet gömdes under britsen. Om ett barn kunde låtsas vara sjukt, eller i själva verket var mycket sjukt, kunde det ligga på britsen.

En spårvagn som kunde frakta barn i säckar, koffertar, väskor eller liknande.

Avloppsrör och andra hemliga underjordiska gångar.

En kyrka. Kyrkans ingång mot gettot var naturligtvis "stängd". De barn som talade polska felfritt och därtill kunde rabbla de kristna bönerna smusslades in genom denna "stängda" ingång för att sedan föras ut genom den kristna ingången på den ariska sidan. Då gick barnen in som judiska och kom ut som kristna.

Det var just en sådan förvandling som Jolanta/Irena dokumenterade på pappersstrimlorna hon grävde ner, samt vart barnet fördes i första skedet.

"Kan du garantera att de överlever

• frågade många föräldrar när Jolanta/Irena hämtade barnen. Det enda hon kunde garantera var dock att de - om de inte fördes ut - antingen skulle likvideras på plats eller deporteras till förintelselägren. Hon säger att hon ännu hör den uppgivna gråten från familjer när de splittrades:

- Jag kan fortfarande vakna av ljudet från en moders djupa sorg, när hon överlämnade sitt barn. Scenarier som under sömnlösa nätter etsat sig fast under ögonlocken. Vissa valde att hellre ta med barnen i döden än att skiljas från dem.

Varken Irena eller någon annan i gruppen "Rädda judiska barn" kunde föreställa sig vilken omfattning deras räddningsaktioner skulle få och hur många som skulle erbjuda gruppen en hjälpande hand. Men gruppen skulle också få erfara hur många som motarbetade dem och angav dem.

Bakom Irena Sendlers framgångar med att rädda de judiska barnen ligger också ett samarbete med den katolska kyrkan. De flesta barnen skickades till kyrkliga institutioner. Hon kunde räkna med nunnornas hjälp. Ingen nekade henne någonsin att ta hand om ett barn, trots att alla som hjälpte henne var dödsdömda om de avslöjades.

Även Piotr skickades till olika kloster under tiden han hölls gömd.

- Jag såg inte speciellt judisk ut och talade flytande polska. Därför hade de inga problem med att hitta gömställen åt mig. Efter några dagar i en av transitlägenheterna i Warszawa skickades jag ut på landet till några nunnor eller systrar som vi kallade dem. Jag, som alla andra barn, fick hjälpa till med jordbruk och lantliv. Systrarna levde mycket fattigt och primitivt.

- Det finns en sak som jag inte tål, inte ens lukten av, och det är kålrot. Vi åt mycket rotmos under den tiden och jag förknippar dess lukt med fattigdom och elände.

Piotr fortsätter med att beskriva ondskan ur ett barns perspektiv. I ett av historiens värsta folkmord blev han som litet barn mest upprörd över att en av hans kycklingar blev dödad:

- En av mina uppgifter var att vakta kycklingarna. Se till att de inte sprang sin väg. En större fågel tog livet av en kyckling och jag mådde dåligt över att jag inte lyckats fullfölja min uppgift - att skydda kycklingarna. Så som jag blev skyddad.

När nunnorna fick besök gömdes Piotr.

"Rädslan är en utmärkt lärare, den lär en snabbt att förstå sin egen situation och alla hot man är utsatt för. Den skärmar samtidigt av från barnsliga fantasier och drömmar, hindrar att barnets vanliga intressen utvecklas." (ur "En svart tid")

- När nunnorna fick besök lärde de mig att snabbt bege mig upp på vinden. Hela tiden levde jag med att jag inte existerade för några andra än systrarna.

- Jag förstod att jag var gömd, på flykt och att jag inte var som de andra barnen. Men jag accepterade detta och smälte in, så som det krävdes av mig för överlevnad.

Efter några månader i det första klostret blev Piotr skickad till ett annat. Varför vet han inte. Vid fem års ålder hamnade han i ett kloster som var ett hem för katolska föräldralösa barn. De judiska barnen konverterades och han minns att han ofta gick i kyrkan.

Vi sitter på ett kafé i Stockholms city. När Piotr berättar om tiden i klostren vänder han bort sitt ansikte. Han tittar ut. Utanför ljuder sirener från polisbilar och ambulanser men Piotr har förflyttat sig i tankarna. Han tycks inte se något av larmet och rör inte en min. Hans ansikte förvandlas till den lille pojkens.

- Eftersom man inte pratade om vilka barn som var judar eller inte så vet jag inte om det fanns andra judiska barn i klostret.

- Jag blir arg när man anklagar nunnorna som räddade oss för att de tvångskonverterade oss. Det var enda sättet att rädda oss till livet. Och jag minns tiden vi tillbringade med sång och andlighet i kyrkan som mycket varm.

Vid tiden för Piotrs tredje flytt hade Jolanta/Irena redan lyckats gräva ner flaskor med tvåtusenfemhudra barns namn i sin trädgård. Och hon trodde att hon skulle hinna rädda många fler.

Men tyskarna hade avslöjat henne och hon tillfångatogs av Gestapo den 20 oktober 1943.

- När jag greps kändes det nästan som en befrielse. Jag slapp att ständigt misstänka min omgivning. Jag kunde äntligen andas ut. Det hade krävts mycket energi för att spela detta dubbelspel.

Jolanta/Irena placerades på det beryktade fängelset Pawiak där hon förhördes och torterades oupphörligen. Men hon avslöjade ingenting.

- Jag var tyst som en mus. Hellre dog jag än avslöjade någonting om vår verksamhet - vad var mitt enda liv värt mot de andra tusentals som riskerade livet

- Jag minns den tyska förhörsledaren som en stilig och elegant man som talade felfri polska. Han trodde att jag, kvinna och ung, bara var en mellanhand. Han ville ha namn på vår ledare, adresser och namn på andra kamrater.

- Inombords skrattade jag. De har inte förstått någonting tänkte jag. Jag gav honom den version jag och mina vänner hade förberett för eventuella gripanden. Han och de andra nazisterna skrattade mig dock rakt i ansiktet och tog fram en pärm på angiverier.

- Jag blev chockad. En hel pärm med uppgifter om platser och tider - och personer som angett mig. Jag fick min dödsdom. Arkebusering.

Dödsdömd och förd till exekution uppmanade den tyska bödeln henne att springa. Hon sprang och sprang och väntade på att få ett skott i ryggen. Men döden kom inte.

- Jag trodde att jag, som så många andra, skulle bli skjuten i ryggen. Varken ljudet eller smärtan av ett skott kom dock.

Zegota hade mutat bödeln. Jolanta/Irena var den enda som kände till var barnen fanns. Dagen efter basunerade tyskarna ut att Jolanta hade blivit arkebuserad. Affischer som berättade om detta klistrades upp över hela staden. Jolanta/Irena läste själv affischerna.

Under de återstående krigsåren levde hon själv som de barn hon gömt.

När kriget var slut grävde hon fram flaskorna och en ny omfattande operation tog vid. Nu gällde det att hitta barnen och se till att de som hade någon förälder i livet återförenades med dem. Piotrs mor Teodora var en av dem som med hjälp av en pappersbit hittade sin son. Piotr, som är Irena sitt liv skyldig, undrar om hon någonsin tvekade inför att utsätta sig själv för så stor fara. Så här svarar hon när jag framför Piotrs fråga:

- Det blev aldrig tid för eftertanke. Här handlade det om att agera snabbt. Varje förlorat ögonblick kunde vara ett förlorat barn. Jag gjorde bara det som krävdes av mig och det var inte nog och det har jag fått leva med.

- Jag kunde ha gjort mer, säger hon.

Piotr delar inte hennes åsikt:

- Om hon upptäcks av katolska kyrkan blir hon sannolikt helgonförklarad. För att bli helgon krävs bara ett enda mirakel. Irena lyckades med tusentals.

Irena Sendler blev inte ens hjälteförklarad - tvärtom. Efter kriget levde hon mycket fattigt och trakasserades av den polska regimen. Som exempel nämner hon att hennes egna barn inte kom in på universitetet fast de uppfyllde alla kriterier. "De är judeälskarinnans ungar."

Detta hindrade inte henne från att tjugotre år efter krigsslutet få tillbaka kamplusten.

År 1968 blossade judehatet i Polen upp igen och judarna blev statslösa och försatta i exil.

- Irena kallade mig till sig. Gammal, sjuk och i någon grad nedbruten hade hon fått tillbaka sin drivkraft - ilskan. Hon sade att om det blev farligt igen skulle vi söka upp henne. Hon hade redan talat med kamraterna från krigstiden och de var alla beredda att återuppta sitt arbete för att rädda judiska liv, minns Piotr.

"Känslornas krig, där ilska alltid vinner över rädsla." Så beskriver Irena Sendler varför hon handlade som hon gjorde.

I likhet med Oskar Schindler, den från Hollywoodfilmen kände icke-judiske tyske industriägaren som räddade ettusenetthundra vuxna judar från Förintelsen, hade Irena Sendler inget att tjäna för egen del när hon riskerade sitt liv för att rädda mer än dubbelt så många judiska barn.

Till skillnad mot Schindler har historien om Sendlers list och hjältemod varit okänt för omvärlden fram till den dagen då de amerikanska flickorna hittade en liten bit om henne i en bok. Deras skolpjäs "Livet i en flaska" skapade rubriker först i deras hemstad och delstat och sedan i hela USA. Därefter uppfylldes deras dröm - att få träffa Irena Sendler, som de till en början trodde var död.

Tack vare de amerikanska småstadsflickorna är Irena nu även känd i sitt hemland Polen, där hon i år av presidenten mottog en hedersmedalj. I flickornas hemstad har den 10 mars utnämnts till Irena Sendlers dag.

Att Irena Sendlers handlingar varit okända fram till i dag har ett annat barn som överlevt Förintelsen, Leo Kantor, (ordförande för dokumentärfilmsfestivalen "Människan i världen" och en av personerna som lyckats få Förintelsen på den svenska politiska dagordningen) en förklaring till:

- Polen vill inte ha hjältar. Polen vill ha martyrer. Hjältarna påminner dem om vad de själva kunde ha gjort och inte gjorde. Nu däremot behövdes en motvikt till avslöjandet om till exempel Jedwabne, staden där polackerna medverkade till att döda judar. Och först då hjälteförklarades Irena Sendler officiellt.

Jolanta var död, och sedan även glömd, tills de amerikanska skolflickorna hittade Irena.

De judiska barn hon räddat hade enbart känt till hennes agentnamn Jolanta. Först i dag, sextio år senare, har sanningen nått fram till dem.

Och de har fått veta att om det inte varit för de nedtecknade namnen på pappersstrimlor i nedgrävda dryckesflaskor av glas hade de inte levat, inte hittats, inte identifierats. Inte funnits.

Så här skriver Michal Glowinski, litteraturprofessor i Warszawa och framstående författare - också han ett flaskbarn, i sin bok "En svart tid":

"Vi var räddade. Egentligen förstår jag inte hur det gick till, jag fattar inte hur slumpen kunde vara så nådig mot just oss. Och jag är förvånad, förvånad över allt. Jag är förvånad över att jag lever... Men jag lever, jag finns till, jag existerar... Och jag minns!"

Nuri Kino presenteras närmare på sidan 3.

lordagsondag@dn.se

Under täckmanteln av att vara sjuksköterska räddade Irena Sendler tvåtusenfemhundra judiska barn ut ur Warszawagettot under andra världskriget. Hon greps i oktober 1943 men lyckades fly. Bilden är från 1941.

Irena Sendler fotograferad för den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza år 2001. Först då återupptäcktes Irena Sendlers hjälteinsats genom fyra amerikanska flickors skolpjäs om henne. Och nu, sextio år senare, kan de räddade judiska barn som ännu lever få ett namn på sin räddare.