Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 18:46 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/lordagsondag/kim-haller-stilen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Kim håller stilen

Kim Söderlunds framgångshistoria är som en saga om den fattiga springflickan som tog revansch och blev stjärnmannekäng.

text: Susanne Pagold

illustration: Stina Wirsén

Kim Söderlund är fantastiskt tjusig. Nyopererad med en krycka i ena handen och en ny pacemaker innanför bröstkorgen strålar hon av skönhet, elegans och positiv energi.

Hennes liv är som en saga, en svensk version av en roman av Jackie Collins, manuset till en ännu inte inspelad tv-serie. En veckotidningsföljetong om flickan från det fattiga tjänstemannahemmet i Sundbyberg som vid tretton års ålder fick börja som springflicka vid ett varuhus vid Odenplan. Flickan som tog sig fram och tog revansch på de elaka varuhusföreståndarna och på sin ungdoms stora kärlek, som av hänsyn till sin förmögna familj inte förmådde gifta sig med henne. Hon var inte tillräckligt fin.

- Jag glömmer honom aldrig. Jag gick hem och grät, han kunde ju inte hjälpa det. Jag förstår honom och hans familj och håller honom fortfarande lika kär i mitt hjärta. För det var inte något ansett yrke. På den tiden betraktades mannekänger som hembiträden, balettflickor och hårfrisörskor.

Hon talar så där, som en artikel i Allers hon själv skrivit någon gång på sextio- och sjuttiotalet när hon var moderedaktör och hade en egen, av tidens feminister kritiserad, frågespalt. Berättar den i medierna ofta upprepade framgångshistorien om stjärnmannekängen och stilrådet Kim Söderlund inför firandet av hennes sextio år med modet på Operaterrassen nästa helg. Nu kommer den där mannen, som hon bara träffat två gånger sedan han övergav henne, att återigen få se att Kim Söderlund håller stilen och har humöret på topp.

Det var på sätt och vis tack vare honom - för att visa honom - som hon började organisera mannekängkåren för att förbättra arbetsvillkoren och höja yrkets status. Och alltid kräva att få sitt namn med när hon fotograferades. Inte det namn hon föddes med utan ett stajlat artistnamn. Innan hon gifte sig med Per Eric Söderlund, disponent i Colgate Palmolive, och fick råd att bära sina egna hattar på Jägersro var hon känd som Kim Andersson.

En framgångssaga man gärna vill tro på, oemotståndlig som hon själv. Det levande beviset för att man med stil och skönhet kan avlägsna sig en bra bit från sina uppväxtförhållanden och avväpna omvärlden genom att skratta åt sig själv innan någon annan hinner göra det.

- Journalisterna har varit ljuvligt rara mot mig, säger hon stilfullt om sitt livslånga samspel med medierna. Förutom tonårens varuhusföreståndarinnor och Madelene Albright, som hon anser är för bred för att klä i korta kjolar och ljusa strumpor, yttrar hon inte ett ont ord om någon under den eftermiddag med gula rosor och vitt vin hemma i lägenheten i Vasastan som avslutas med ett krogbesök. Men då har Kim Söderlund bytt om till röda läderbyxor och lila sidenblus. En klädsel som effektivt tar udden av min fråga om hur det känns för en skönhetsdrottning att bli gammal och märka att männen inte tittar längre.

Men hur fascinerande vacker hon än är på bilderna från mannekängtiden, som sammanfaller med andra världskriget när gränserna var stängda och Stockholm kryllade av modesugna diplomater som inte kunde åka till Paris och handla, så tar hon ogärna ordet skönhet i sin mun. Säger hellre "stil" och "hyfs". Det var det hon och mannekängkollegorna lärde ut via smink och rörelser när de visade kläder på stadshotell runt om i landet.

- På fyrtiotalet blommade modevärlden i Sverige. Det var en internationell publik, festliga luncher på Riche och Cecil, välgörenhetsgalor, det fanns en kolossal köpkraft. Det var mycket tyska agenturerer här, de gjorde jättesnygga saker. Under nästan hela kriget fick vi hit toiler från Paris.

- Det var så elegant att det vattnas i munnen på mig, säger hon, visar bilder av "verkliga kläder" som hon säger. Minns kvaliteterna: helsidencrêpe, lurex, mink, yllespets... och Rune Holmgrens underbara hattar. En del av modellerna hade hon ritat själv, de måttsyddes, delvis för hand, på ateljé Roberta i Stockholm.

Framgångsreceptet heter anpassning, hellre förträngning än strid. Så tolkar jag den "personliga stil" som Kim Söderlund undervisat SAS flygvärdinnor i, personalen på lyxkryssaren "Gripsholm" och alla de "kvinnor i karriären" som sedan 1957 genomgått Kims stilskola. Ända fram till ett besvärligt lårbensbrott för två år sedan har hon gett personliga konsultationer i hur man går, klär, sminkar, friserar och för sig.

Lektioner i hur man tar kontrollen över sitt eget utseende och gör en så snygg entré som möjligt när man ska träffa människor som inte redan vet hur trevlig och intelligent man är. Och folkbildarambitionerna, viljan att hjälpa till, sitter i. Hon kan inte låta bli att komma med sminktips och förslag på färger som skulle klä både mig och Madeleine Albright bättre.

Hon skulle vara outhärdlig om hon inte var så så godmodig. Och i likhet med den amerikanske stilkonsulten John T Molloys bästsäljande "Dress for Success" helhjärtat stod på uppkomlingarnas sida, även om hon inte uttrycker sig så. Kim Söderlund talar inte om samhällsklasser, uppåtsträvande eller klassresor. Hon säger "socialgrupper", "yrkeskvinnor" och "god smak".

- Det är bara att välja. Vill man göra det lätt och bekvämt för sig eller vill man klä sig.

Och menar, om jag förstått rätt, att om man vill uträtta något så går det lättare om man inte bara har ett utvecklat intellekt utan dessutom är snygg. Snygg på ett sätt som enligt tidens konventioner uppfattas som harmoniskt. Att formen skulle följa funktionen ger hon inte mycket för, hon har sällan sett ett plagg som är både snyggt och praktiskt. Ett resonemang som via de fula men praktiska cityshortsen leder till sjuttiotalets slitna jeans och palestinasjalar.

- Det fulaste decenniet som funnits.

Så fult att hon blev sjuk och gick upp arton kilo. Hon får mig att förstå hur svårt sjuttiotalet måste ha varit för människor som kände behov av att bygga på sin personlighet med smink och eleganta kläder.

Kim Söderlund har bett att som slutord få säga att de lyckligaste stunderna i hennes liv var när hon födde sina tre barn, för att sätta modeintresset i perspektiv. Och jag vidarebefordrar gärna det skönhetstips hon efter intervjun ringt in till min telefonsvarare. Ett tips särskilt uppskattat av kvinnor som inte har tid att spegla sig: tatuerade ögonbryn och eyeliner. Hon har själv gjort det och kan somna in på operationsbord och i sjuksalar i trygg förvissning om att inte vakna upp omålad.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt