Uppfinnaren

Som tolvåring byggde han en motor till sin lådbil, några år senare gjorde han en miniubåt. Nu gäller det satellitnavigeringssystem och världens energiförsörjning. Håkan Lans har alltid förverkligat sina idéer.

text: David Lagercrantz

foto: Kristian Pohl

Nyss trodde Riksbanken att något var fel. Plötsligt var det mer än dubbelt så mycket pengar som strömmade in i landet och det verkade som om pengarna gick till ett speciellt bolag. Man ringde därför företagets ägare. Han svarade:

- Jo, jag har haft patentet på färggrafik i datorer i 20 år och det börjar nu betala sig. Jag har alltid haft en dröm om att vara oberoende av finansiärer och själv kunna bekosta nya projekt.

Mannen heter Håkan Lans och ser ut som vilken tråkmåns som helst, med slips, sidobena och mustasch. Inte ens håret har han vett att ge lite rufs och ostyrighet. Men Håkan Lans är en av seklets stora uppfinnare. När jag möter honom i hans hus i Saltsjöbaden skäller hans vakthund. En hel drös kanariefåglar kvittrar från köket och vi stirrar båda ned i ett gammalt Ikeabord, framför hans swimmingpool på bottenplanet.

- Oljan. Vi har alla glömt oljan, säger han. Men oljan blir snart en av mänsklighetens viktigaste frågor.

När den mannen förutspår något då lyssnar man gärna, för i hela sitt liv har han sett det nya, det kommande.

Nästan 40 år tidigare, i mars 1959, skrev Dagens Nyheter:

"Datamaskiner ska det heta, i stället för de många onämnbara beteckningar som synts." (Bland annat matematikmaskiner, elektronhjärnor, räknevidunder.

Håkan Lans var tolv då. När han föddes bodde familjen på Stora Nygatan 5 i Gamla stan, ovanför faderns pantbank som lockade dit inte bara folk på väg utför eller i kris utan även människor som behövde riskkapital.

Lånemöjligheterna såg helt annorlunda ut än i dag och lagerlokalerna i källaren, där Håkan Lans lekte ibland, fylldes av kameror, klockor och hushållsmaskiner som alla bar på en historia av hopp eller förtvivlan. (Nils Poppe, som fadern träffat, hade några år tidigare inspirerats av lagret i sin pantbankskomedi "Stampen".)

Våren 1959 byggde kvarterets grabbar lådbilar. När alla andra var klara satt Håkan Lans kvar med sitt bygge. Han ville sätta in en motor. Det var inte så jäkla lätt, och därför frestades han att strunta i allt och trampa i väg med de andra. Men han gav inte upp, och när han till sist körde till skolan med sitt motordrivna åk blev han kvarterets hjälte.

Det lärde honom värdet av viss långsiktighet.

Det var inte lika skojigt att åka i lådbilen som att bygga den. Den insikten förde honom vidare - till en konstruktion av en miniubåt. Detta inträffade långt innan sådana misstänktes smyga längs våra kustlinjer. I skolan hade Håkan Lans då utmärkt sig på flera sätt - om vi ska tro hans lite mytologiserande berättelse.

När en lärare bad honom peka ut Göteborg på en Sverigekarta förblev han blickstilla, som om han inget förstod, vilket föranledde läraren att meddela föräldrarna att pojken var alldeles hopplös. I själva verket hade Håkan bara funnit det meningslöst - eller närmast absurt - att peka ut något som var givet, som redan fanns där, ungefär som den enda punkten värd att sätta fingret på var den ingen sett förut.

Nej, trög var han inte. Några år senare byggde han med hjälp av en elmotor från Bosch och blyackumalatorer från Boliden en farkost som kunde gå ner på 110 meters djup. Han var 18, 19 år då och i ubåten låg han på mage och såg ut från ett plexiglasfönster. Ett speciellt filter tog bort koldioxiden som människan andas ut och en tub tillsatte syre. Hållfasthetsberäkningar och provtryck försäkrade att skrovet höll.

Inte långt senare, år 1968, tog Håkan Lans studenten.

Det var en orolig tid. Men ockupationen av kårhuset i Stockholm och den nya politiska stridslystnaden i samhället angick honom föga. Mest svor han över sin värnpliktsplacering i Boden och en dag ringde han, helt fräckt, försvarsministern Sven Andersson.

Ingenting kunde vara mer ointres- © sant för statsrådet än en missnöjd värnpliktig. Men Lans ... det var ju killen med ubåten. Sven Andersson hade sett ett teveinslag om den, och en smidig miniubåt - ja, det var ju, trots allt, mer än vad försvaret själv hade. Därför gavs han audiens och under viss högtidlighet skakade Lans hand med ministern och en före detta ubåtskapten.

Det ledde till att han i stället för underofficer i Boden blev värnpliktig forskare på Foas institution för hydroakustik och det var där han första gången kom i kontakt med datamaskiner. På den tiden fanns det bara 500 datorer i Sverige. Dagens Nyheter hade just noterat (29 mars 1969):"Svenska språket har berikats med ett nytt ord: en dator ... Ordet böjs som ord av typen traktor och motor."

Det kändes rätt häftigt när Håkan Lans såg de underjordiska datorrummen på Foa. Lite som att invigas i en exklusiv krets, tänkte han. Från rummet steg ett surrande. De väldiga maskinerna var så varma att väggarna belamrades med kylaggregat. Datateknikerna tvingades vistas i angränsande rum.

Håkan Lans skulle arbeta med seismisk profilering. Från ett fartyg skickas ljudvågor ner mot botten. Ekona tas upp av mikrofoner och ljudupptagningen ger en sorts profiler av hur berggrunden under botten såg ut. Metoden, som används vid bland annat oljeprospektering, var emellertid omständlig.

Geologer tolkade profilerna manuellt. Men för att underlätta bearbetningen ville Håkan Lans få in dem i en dator. Därför konstruerade han ett ljusbord där varje punkt, varje ruta, sände ut en unik signal. Till bordet gjorde han ett elektroniskt pekdon, en kropp med en sladd, en svans, tyckte någon och döpte pekdonet till mus. Men det var senare.

Då lades profilerna på ljusbordet och med pekdonet följde man deras konturer, och genom signalerna från ljusbordet kunde profilerna av havsbotten återskapas på en dataskärm. Idén om datormusen steg därför på sätt och vis ur havsdjupen. (Ibland anförs att den amerikanska professorn Douglas Engelbert skapade musen. Datajournalisten Ahrvid Engholm skriver att det är en myt att Lans uppfann den. Men Engelberts mus gick på vinkelrätt monterade hjul och var begränsad i sitt rörelseutrymme.)

I det tidiga 70-talet reste Håkan Lans till Texas och företaget Houston Instrument för att sälja sin uppfinning som fått namnet digitizer. Datorer var då ännu något mystiskt och främmande för gemene man, och det måste ha låtit underligt när Svenska Dagbladet redan 1969 utropade: "Vid sekelskiftet står vi mitt uppe i dataåldern."

För Håkan Lans gällde det att få Houston Instrument att tända på hans pekdon och efter viss tvekan skrevs ett licensavtal. Digitizern började tillverkas, men länge gick försäljningen trögt och under tiden fortsatte Håkan Lans på Foa, nu som konsult. Han lärde sig allt om datorer, varje liten krets i dem bekantade han sig med.

På den tiden fanns några tålmodiga stackare som kallades klisterprinsar. De formgav datorernas kretskort genom att tejpa remsor på ett plastunderlag. Sedan fotograferades allt för att till sist tillverkas i massivt material. Det var gammalmodigt, tyckte Lans:

"Blir något fel måste all jävla tejp rivas upp" - och eftersom han redan som en av pionjärerna hade arbetat med datagrafik, förstod han att kretskorten kunde formges i en dator. Därför skrev han nya datorprogram och maskininstruktioner. ("Lägg dig inte i" svor klisterprinsarna.)

Sedan förde han med sin digitizer in modeller av kretskorten i datorn. Emellertid skulle korten ha kopparledarna på båda sidor, och i den svartvita datorn syntes inte vilken sladd som var vilken.

"Färg" slog det honom. "Det blir lättare om jag kan rita röda och gröna streck i datorn."

Färgteven hade nyss kommit och Håkan Lans insåg att det skulle gå för datorn som med teven. Färgen kommer att ersätta det svartvita.

Med viss möda konstruerade han en färggenerator. Men upplösningen i datorerna var alltför långsam och Lans byggde gång på gång om generatorn för att få upp farten i den.

När han lyckats återstod ett problem: inga färgskärmar fanns. Så vad skulle karln göra

Jo, han gick runt i radioaffärer och spanade in färgteveapparater.

- När jag funnit en lämplig, en Sony, gick jag till tillverkaren och fick konstruktionsunderlaget.

- Sedan köpte jag - inte en, utan tio Sonyapparater - och började bygga om dem.

Efteråt kopplade han digitizern till en dator som förbands med färggeneratorn, som i sin tur sände signaler till teveskärmen. En dag drog han de första datorstyrda färgstrecken. Det var stort, förstod han och därför bjöd han in direktörerna från världens största datorföretag - från IBM, Digital, Hewlett Packard, Tectronics och allt vad det hette.

Alla kom. Håkan Lans hade då sin utrustning i ett forskningslaboratorium i New Mexico och där stod han nu och skakade hand med högdjuren. Alla tittade de på hans märkliga färgteve.

- Jag lovar, berättar han, alla sa de samma sak. "Helt fantastisk" sa de. "Men tyvärr är vi inte intresserade. Färggrafik blir ju bara en liten nisch. Färg ger sämre upplösning och kostar mer. Svartvitt är den stora marknaden."

I dag tjugo år senare har episoden i New Mexico blivit en sorts klassiker, just en sådan scen som en underdog älskar: ni vet, den uppblåsta makten som ställer sig oförstående till den nya tiden som breds ut för dess fötter. (Ungefär som när Decca Records gav Beatles en provinspelning, men tackade nej. Eller som när telegrafföretaget Western Union 1876 förklarade: "Den så kallade telefonen har alltför många brister för att kunna ha någon praktiskt användning".)

Numera har alla de stora datorföretagen köpt en icke exklusiv licens för långt mer än vad de då kunde fått för ensamrätten i världen på färggrafikpatentet.

För sitt pekdon, musen, tog Håkan Lans aldrig patent. Han hade inte råd. (För en patentansökning krävs ett ombud och dyra förhandlingar.)

Men för färggrafiken gjorde han det och vad patentet är värt är svårt att säga.

En siffra togs dock fram 1992 när Håkan Lans processade mot ett multinationellt företag som stulits hans teknik. Då sades att patentet för färggrafiken var värt 260 miljoner - enbart i Tyskland. Nu är beloppet säkert högre.

Ändå är Håkans Lans nästa uppfinning, en datalänk, en mycket större sak. Han går vidare hela tiden, ungefär som om han inte skulle nöja sig med att uppfinna telefonen eller hjulet. Han måste, så att säga, skapa glödlampan också.

En sommar i början av 80-talet lägger han till med sin segelbåt vid en liten ö i Stockholms skärgård och går i land. Strax vandrar han genom en skog och sätter sig på ett berg för att tänka. Det är ännu ljust och han tittar upp mot den mörkblå himmeln.

I det ögonblicket kommer tanken till honom.

Då som nu navigerades världens flygtrafik via radiofyrar och flygledningspersonal. Men Håkan Lans hade nyss läst en forskningsrapporten om GPS, satellitnavigeringsystemet som det amerikanska försvaret utformat. Systemet var ett stort steg framåt. På en display i vissa av USA:s stridsflygplan kunde piloterna se sin position i luften utan hjälp från markpersonal. Men där på berget i skärgården inser han att Pentagon har tänkt för smått:

"Planets egen position räcker inte. För att få ett säkert ledningssystem måste vi veta var alla andra flygplan befinner sig också. Vi borde ha en dataskärm där vi ser vad som sker i luftrummet omkring oss."

- Idén var ju trivial, berättar han. Det svåra var att skapa en datalänk till satelliterna som kunde sända, ta emot och samordna positionsangivelserna.

Inne i sitt huvud skapade han en teori där han delade upp en minut i 2 250 tidsluckor som skulle synkronisera med satelliternas atomklockor.

Systemet reglerar, i enlighet med en algoritm, i vilka intervall flygplanen (eller fartygen) ska sända ut sina positioner och hur farkosterna ska byta tidsluckor när trafiksituationen förändras. Alla kan ju inte skicka ut sina signaler samtidigt - lika lite som människor på ett torg kan skrika ut sina namn unisont och ändå bli förstådda.

- Länge förmådde jag inte bevisa min teori. Men det mänskliga huvudet förmår tänka i fler dimensioner än vad som kan formuleras och faktiskt visste jag att teorin fungerade, även om jag inte kunde skriva ned den eller förklara den för någon.

Efteråt konstruerade Håkan Lans ett datorprogram som simulerade teorin och efter ett halvår förstod han att den verkligen fungerade.

Ännu anses få personer i världen begripa den till fullo. När systemanalytikern Rikard Kjellberg i våras skrev en avhandling om systemet fick inte hela teorin plats i avhandlingen - den var för komplex.

- Det krävs orimligt lång tid för att visa vad teorin i sin helhet leder till i ett globalt kommunikationssystem. Ändå vet vi i dag att den fungerar, säger Rikard Kjellberg.

För Lans återstod det kanske allra svåraste. Datalänken med teorin skulle lanseras och det måste ske i små steg

- Har du gjort en sån här grej kan du inte lansera hela paketet på en gång. Då upplevs det för stort och skrämmande.

Dessutom, menar han, finns ett slags moment 22 för allt som är nytt och bra. Ett slags psykologiskt motstånd som bygger på resonemanget: "Om din konstruktion nu är så fiffig varför används den då inte redan

"

Själva det faktum att den inte är i bruk blir ett argument mot den - ungefär som om världen vore rakt igenom förnuftig, som om allt klokt och begåvat införs som genom en naturlag.

I över tio år hörde Håkan Lans att hans system var teoretiskt omöjligt. Men till sist övertygade han världen om datalänkens fördelar, och i dag, 15 år senare, står den globala sjöfarten och flygtrafiken inför en revolution. Enligt en utredning från EU-kommissionen beräknas det totala marknadsvärdet för satellitnavigering med datalänk till 350 miljarder dollar under en tioårsperiod.

I somras bestämde IMO - International Maritime Organization - att Lans system ska bli världsstandard för sjöfarten. I vår väntas beslut på att alla fartyg över tre hundra ton måste vara utrustade med Lans datalänk.

Samtidigt har US Airforces Galaxyplan - världens största flygplan - installerat systemet. Amerikanska transportministeriet rekommenderar att det ska införas i det reguljära flyget, och nyligen förklarade William Fromme, den avgående chefen för FN-organet ICAO, som reglerar den globala flygtrafiken, i en intervju med ATC News att "framtiden kommer att ställa oss till svars om vi inte inför det svenska systemet som världsstandard".

När jag möter Håkan Lans i bottenplanet vid hans inomhusswimmingpool vid vattnet tar han fram en bärbar dator och kopplar upp sig mot Chicago.

På dataskärmen drar svarta streck fram över en karta. Det är flygplan som flyger över staden och på samma vis kan man via Internet följa ett antal svenska, danska och italienska flygplan som utrustats med datalänken.

Det ger en bild av framtiden, signerad Lans.

Blir systemet världsstandard, skulle vi på en dataskärmen kunna se var världens alla flygplan eller stora fartyg befinner sig just i samma stund - för så vitt uppgifterna inte av säkerhetsskäl sekretessbeläggs.

Nästan steg borde väl då vara att vi alla har en datalänk på oss. Då kan man ju se vart vi tar vägen.

Håkan Lans skrattar.

- Ha, ha. Nej du, där går gränsen. Men min fru sa samma sak.

Annars är han uppfylld av en pedagogisk mission. Han vill få fart på Sverige.

- I Gnosjö finns ingen arbetslöshet, säger han och fortsätter retoriskt:

- Vad beror det på

Jo, det är förstås attityderna. Ungdomarna i Gnosjö lär sig tidigt det positiva med att vara entreprenör och ta initiativ.

Just attityder är hans favoritämne och länge talar han om kvinnor som startat eget och lyckats.

- Alla säger de samma sak: Det svåraste innan de satte i gång var omgivningens ord: "Du kommer inte lyckats! Det är säkraste att inte försöka"

I längden blir det lite tjatigt. Jantelagen är inte vad jag vill höra ett snille gaffla om. Först när han talar om energifrågan och framtiden gnistrar han till och låter inte längre som vännerna i näringslivet.

Vad uppfinner du nu

frågar jag.

- Det måste jag hemlighålla, svarar han. Men jag kan nämna ett område, där något måste göras, en av mänsklighetens viktigaste frågor - nämligen oljan.

- Häromdagen träffade jag Adolf Lundin, oljemagnaten. Jag frågade honom hur länge räcker oljan

Tjugofem tjugosex år till, sa han. Vi har nu borrat i de flesta djuphavsbassänger, fortsatte han, sannolikt finns inte mycket mer olja i världen än den vi känner till.

- Ok, Adolf Lundin kan ha fel med ett antal decennier. Men inom en snar framtid kan vi inte producera den olja som efterfrågas. Då kommer en ny oljekris, inte en artificiell skapad som på 1970-talet utan en permanent och verklig kris.

- Och tro mig, det är ingen liten sak. Då stiger oljepriserna lavinartat och snacka om incitament till krig. Varför tror du man bombade Irak 1991

För att vara snäll mot några araber

Knappast! Det handlade om olja. Ändå görs lite åt saken. De ekonomiska perspektiven är så kortsiktiga.

- Därför uppmuntras vi alla att elda upp oljan för att få värme i våra hem, och där ligger den stora åtgången. Det är vansinne.

På 70-talet pratades jämt om oljans förestående död. Nu gör man det nästan aldrig.

- Nej, vi talar ogärna om det vi inte har en lösning på. Dessutom säger människor ofta: Om det nu är ett så stort problem, varför diskuteras då inte frågan mer

Vilket brukar leda till slutsatsen: Ämnet diskuteras inte. Därför är det inget stort problem.

- Men du, det är ofta mest tyst om de viktigaste frågorna. Och det är med dem man ska syssla.

lordagsondag@dn.se

08-738 10 00

www.gpc.se

informerar om navigeringssystemet.