Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

VETENSKAP: Stenhård strid på Österlen

Vid Ales stenar i Skåne ger guiderna två helt olika versioner av platsens historia. Den mest fantasieggande tolkningen kommer från en grupp militanta arkeoastronomer.

text Per Snaprud

foto Ingvar Andersson

- DET ÄR FÖR STOR RISK att det blir bråk. Jag ställer in min visning, säger Peter Jönsson.

Det är hans tredje dag som guide vid Ales stenar, en samling stenbumlingar placerade längs konturerna av ett skepp på en gräshed vid Skånes kust i sydost. Peter Jönssons jobb är att ge den etablerade vetenskapens syn på platsens historia. Varje hel timme mellan elva och två berättar han om arkeologernas utforskning av den så kallade skeppssättningen, som är Skandinaviens största. Hittills har allt gått bra. Inga problem under förmiddagens visningar. Men nu, när klockan är ett, har en konkurrerande guide tagit plats i stenskeppets absoluta mittpunkt. Runt den konkurrerande guiden flockas ett trettiotal turister. Peter Jönsson står ensam bakom en av de stenar som ser ut att ha bildat skeppets akter.

Konflikten vid Ales stenar är något av det märkligaste man kan stöta på som vetenskapligt intresserad turist i Sommar-Sverige. Ytterst handlar den om två olika sätt att bedriva vetenskap. Å ena sida försiktiga antaganden med många förbehåll från universitetsforskare och statligt anställda arkeologer. Å andra sida tvärsäkra besked från en grupp hängivna anhängare till en man som heter Bob Lind och enligt telefonkatalogen är legitimerad homeopat. Han vill inte bli intervjuad och har bara en sak att säga mig innan han vänder på klacken:

- Jag kommer att begära genmäle på det du skriver!

Stämningen är spänd vid Ales stenar. Peter Jönsson har inget lätt jobb. Många turister undrar vem de ska tro på.

Bob Lind och hans anhängare har överlägsen marknadsföring. "Ny forskning" och "Världsunik information" ropar rubrikerna från deras många färgglada skyltar. Peter Jönssons arbetsgivare, Riksantikvarieämbetet, nöjer sig med en informationstavla i svartvitt. Så turisterna flockas runt de konkurrerande guiderna. I dag är det Ulla Berling som presenterar Bob Linds teorier. Hon står mitt i skeppet och pekar mot skyn med en lång stav av sammanfogade aluminiumrör från dammsugare. Någon frågar om hon representerar Riksantikvarieämbetet eller är privatguide.

- Jag representerar arkeoastronomisk forskning, blir svaret.

Och så berättar Ulla Berling om en bronsålderskult som trodde att solguden Heimdall varje dag färdades i sitt skepp från öster till väster över himlens valv. Med sin långa stav visar hon hur skuggan faller mot bestämda stenar vid fasta klockslag, om stavens lutning mot marken är sjuttio grader. Hon pekar på olika stenar där solen går upp eller ner vid givna datum. Skeppssättningen byggdes alltså som kombinerad klocka, kalender och kultplats under bronsåldern för cirka tvåtusensjuhundra år sedan. Detta enligt Bob Lind och hans anhängare.

Men kol-14-dateringar ger helt andra besked om åldern. Det finns sammanlagt sju dateringar av prover från platsen. Det äldsta provet dateras till stenåldern och är mellan femtusentrehundra och femtusensexhundra år gammalt. De övriga dateras till tiden kring 600-talet efter vår tideräknings början. Inget prov dateras till bronsåldern.

- Ett av proverna hämtade vi under en sten som av allt att döma hade stått orörd, säger Märta Strömberg som är pensionerad arkeologiprofessor och har lett utgrävningarna vid Ales stenar.

Hennes tolkning är att stenarna måste ha rests efter att kolprovet hamnade på platsen på 600-talet. Men guiden Ulla Berling har en annan förklaring:

- Det finns massvis med kaniner och mullvadar som kan ha rört om i jorden, säger hon.

Hon låter sig inte motbevisas i första taget. Under sommaren arbetar hon som oavlönad guide för att sprida Bob Linds teser till turisterna vid Ales stenar.

- Jag gör det för jag vet att det här är sanningen. Jag vet att det är så fruktansvärt bra. Man kan inte slå hål på det, säger Ulla Berling.

Men alla är inte lika imponerade. Astronomen Curt Roslund var en av pionjärerna inom svensk forskning om arkeologins kopplingar till olika himlafenomen. Han är expert på att slå hål på arkeoastronomiska teorier. Han har till och med slagit hål på sina egna. På sjuttiotalet lade han fram en storslagen idé om att Ales stenar var ordnade för att göra det möjligt att mycket noga fastställa tidpunkten för sommarsolståndet. Men det var fel. De lägsta luftlagren i jordens atmosfär dallrar för mycket. Variationer i ljusets brytning från dag till dag skulle ha gjort mätningarna omöjliga. Numera är Curt Roslund pensionär och har haft god tid att sätta sig in i Bob Linds idéer.

- Det han presenterar håller inte för en vetenskaplig granskning, säger han.

Curt Roslund menar att stenbumlingarna är alldeles för grova och oregelbundet uppställda för att ha varit avsedda som kalender. Bob Linds egna fotografier visar att solen ibland står över en sten, ibland till höger, och ibland till vänster när en ny månad börjar. Att läsa av en sådan kalender måste ha varit svårt.

Dessutom är det oklart om de femtionio stenarna står kvar på sina ursprungliga platser. I början av 1900-talet var den sextiosju meter långa anläggningen i dåligt skick. Bara sexton av stenarna stod med säkerhet upprätt. Försöken att restaurera monumentet kan ha gett det en annan form än den ursprungliga, vilket i så fall påverkar både klockans och kalenderns funktion.

Skeppets skrov sträcker sig från sydost mot nordväst. Enligt Bob Lind är riktningen vald för att märka ut solnedgången vid sommarsolståndet i nordväst och soluppgången vid vintersolståndet i sydost. Men solens bana över himlen har ändrats sedan forntidens folk reste Ales stenar. Det beror i första hand på att jordaxeln vinglar en aning under seklernas lopp. Om Ales stenar byggdes för att fungera som solkalender för tvåtusensjuhundra år sedan så skulle det innebära att datumen i kalendern har förskjutits med upp till nio dagar, enligt Curt Roslunds beräkningar.

Skeppets geografiska orientering kan ha en enklare förklaring: skrovet löper parallellt både med kustlinjen och med åsen det står på. Riksantikvarieämbetets guide tar inte ställning i frågan. Peter Jönsson delar ut en liten broschyr som säger att Ales stenar mycket väl kan ha varit platsen för en solkult. I dag finns helt enkelt inte tillräcklig kunskap för att ge några säkra besked. Det är ett genomgående tema i Peter Jönssons guidning. Kanske var detta en gravplats. Men ingen tydlig grav har påträffats. Kanske försvann graven vid en vårdslös restaurering år 1956. Eller så var skeppssättningen ett monument över någon som dog i fjärran land. Ingen vet.

Den konkurrerande guiden erbjuder onekligen en mer fantasieggande föreställning. Ulla Berling berättar om hur våra förfäder under bronsåldern färdades till Medelhavet. Där träffade de fenicier som förmedlade egyptisk och babylonsk kunskap om himlakropparna. Med den kunskapen reste nordborna hem och byggde Ales stenar.

Semesterfirande Lars och Ingmari Ekström från Göteborg har just följt Ulla Berlings visning.

- När vi kom hit var vi helt nollställda. Vi visste ingenting om Ales stenar. Nu känner jag mig rätt övertygad om att det här var något slags kalender, säger Lars.

Ingmari håller med. Teorierna går hem. Men stämmer de

Skeptikern Curt Roslund har tillsammans med arkeologen Jonathan Lindström vid Historiska museet i Stockholm sammanfattat sin kritik i det senaste numret av tidskriften Folkvett. Deras slutsats är att Ales stenar aldrig har varit någon väl fungerande kalender. Arkeoastronomerna fnyser bort den "simpla och grovt smutskastande nidskriften". Bob Lind låter meddela att det är under hans värdighet att kommentera "den sortens svinhugg".

Jonathan Lindström betonar att amatörer har gett många värdefulla bidrag både till arkeologi och astronomi. Han välkomnar en diskussion med företrädare för alternativ till etablerade teorier. Vetenskapen behöver både visionärer med djärva idéer och tråkmånsar som försöker slå hål på idéerna.

- Men jag tycker inte att Ales stenar är rätt plats för den diskussionen, säger han.

per.snaprud@dn.se

STENSKEPP SEGLAR GENOM HISTORIEN

Stenbumlingar lagda som konturer av ett skepp bildar monument på många håll i södra Skandinavien. Stenskeppen finns även i Finland, Baltikum, Polen, nordligaste Tyskland och på de brittiska öarna. men de flesta finns i Sverige. Störst av dessa så kallade skeppssättningar är Ales stenar vid Kåseberga på Österlen i Skåne. Under yngre bronsåldern var seden att bygga stenskepp speciellt levande på Gotland. En andra våg av skeppssättningar uppfördes under yngre järnåldern.

- De största skeppssättningarna måste ha varit uttryck för den politiska makten i samhället, säger Tore Artelius, arkeolog vid Göteborgs universitet.

De mindre skeppen mäter mellan tre och fyra meter och förekommer ofta på gravfält. Stenarnas form varierar från Kåsebergas högresta taggar till runda bumlingar med en diameter på upp till tre meter.

Plats för en solkult, kanske en gravplats eller ett monument. Peter Jönsson guidar utifrån den etablerade vetenskapen som inte har något entydigt svar om Ales stenar.

Ulla Berling berättar om att Ales stenar byggdes som en kombinerad kultplats, kalender och klocka under bronsåldern. Men kol-14-dateringar ger andra besked om åldern.