Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 22:31 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/motor/chaufforerna-holl-det-svenska-folket-vid-liv/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Motor

Chaufförerna höll det svenska folket vid liv

HÖLLVIKEN.Alla känner inte till det, men under andra världskriget var svenska staten delaktig i ett par större operationer på utländsk mark. Det gällde då inte finska vinterkriget, där de svenskar som deltog gjorde det på privat initiativ, utan på den så kallade Petsamotrafiken genom Finland till Ishavet. Det största transportuppdrag som dittills utförts då närmare 1 000 ton per dag fraktades. 
 Samt ett annat märkligt uppdrag i norr där svenska trähus fraktades åt tyskarna.

Sverige liksom resten av Europa var helt avstängt från omvärlden av tyskarna i början på 40-talet. Det fanns bara två öppna hamnar. Den i Lissabon och i Liinahamari i Petsamoområdet i norra Finland.

För att få in varor till Sverige, bland annat italienska och amerikanska flygplan, började en äventyrlig lastbilstrafik på den smala Ishavsvägen mellan Petsamo och Rovaniemi–Haparanda där godset lastades om till järnväg.

Som mest var 400 svenska lastbilar sysselsatta med att frakta upp till 1 000 ton gods om dagen på den fyra fem meter breda grusvägen. Tillsammans med minst lika många finska bilar för finskt gods. Trafiken finns väl beskriven av journalisten Eric Björklund i boken ”Petsamo-trafiken”.

Körningarna startade i slutet av maj 1940 och blev snabbt intressanta för svenska åkare i den arbetslöshet och bränslebrist som kriget skapade. I Petsamotrafiken slapp man köra på gengas då Statens biltrafiknämnd stod för däck och drivmedel.

En som var medbåde på Ishavsvägen och de märkliga trähustrans-porterna till ryska gränsen var den nu 83-årige Sven Danielsson. Han hade börjat köra massaved med lastbil som 16-åring i skogarna kring hemmet i Grangärde utanför Ludvika. Som 18-åring kom han till Haparanda tillsammans med sin åkare i oktober 1940.

Trots att han inte hade körkort fick han sätta i gång med den livsfarliga körningen med en 90 hästkrafters Volvo. Och han hann köra 13 av totalt 45 resor innan han fick ”lappen” av en gammal bilinspektör i Haparanda.

Lasterna bestod av balar med pappersmassa mot Ishavshamnen och ut i världen. Hem tog man kaffe, bensin, cigaretter, olja, koppartackor och, märkligt nog, amerikanskt vete och fläsk. Plus ett antal andra varor som behövdes i det avskärmade Sverige.

Olyckorna på vägenvar många, inte minst för att svenskarna hade det svårt med högertrafiken när de blev trötta. Sven Danielsson klarade dock perioden med Petsamotrafiken ganska bra. Det värsta som hände var att han tippade en trailer han drog med en Ford bensin-V8 i en kurva. Trailern, helt i trä, hade en konstruktion som gjorde att den släppte från vändskivan och drog därmed inte med sig bilen i vurpan!

– Det var många farliga ställen. ”Smal bro” stod det ibland och då var det smalt, berättar Sven.

– De hade ju sprängt broarna och så var det en provisorisk bro på 
sidan om. Men stupet där den första bron hade stått var ju kvar. Den enda svensk som omkom körde ner på 
ett sånt ställe med nosen och sen kom lasset efter och krossade hytten.

– Det var dåliga bromsar på bilarna. Hemmabyggena som vi hade med obromsad trailer med en liten dragbil framför var inte så lätt att stanna. Det gick på guds försyn det mesta.

– Ett sätt att klara de allt för närgångna mötena var att ha reglar eller till och med rörstänger som var bockade i ändarna längs lämsidorna.

Vintern kom tidigti norra Finland och snart kröp kvicksilvret nedåt. Oljan blev som sirap och på den tiden fanns det ingen glykol utan motorerna fick gå dygnet runt. 
Eller också eldade man under bilarna, något som ledde till flera bränder.

– Vi frös när det var närmare 50 grader kallt och så hade vi en sudd med rödsprit för att hålla isen från rutan.

– I en lång nerförsbacke i närheten av Salmijärvi frös kylaren och sen rann allt vatten ur motorn. Vi fick ta loss kylaren och lifta till närmaste verkstad.

– Det värsta under Petsamotrafiken var kylan, tröttheten och misären i förläggningarna. Där var det löss och dålig mat. Havregröt och köttsoppa som mest var vatten. Det var ortsbefolkningen som lagade den i små skjul som man slagit upp.

Ändå fanns det ljuspunkter.

– Det var två kvinnor som hade öppnat ett litet kafé i en kurva på ett ställe som hette Rakojärvi. Där jobbade en ung söt flicka som jag tyckte om. Jag kallade henne för minun tyttö vilket betyder ”min flicka” och hon bodde i ett pörte med sina föräldrar och sin lillebror uppe i skogen. En gång hade jag köpt med mig en sak till henne. Då var hon inte på kaféet och jag stannade bilen där hon bodde. När jag kom fram till pörtet hörde jag en barnröst som frågade vem jag var på finska. Jag svarade på finska, eftersom jag lärt mig lite, att jag var en chaufför från Sverige. Då stod hennes lillebror innanför dörren med ett gevär och förklarade att han trott att jag var en ryss. Men hon var inte hemma den gången.

Några direkta överfall förekom inte trots befolkningens fattigdom. Däremot hoppade man upp på lassen när bilarna gick sakta i backarna och kastade av eller skar upp kaffesäckar. För att vara på den säkra sidan var chaufförerna ändå beväpnade, något som inte var helt riskfritt.

– Uppe på Ivalofjället stod under en längre tid en tysk fältbuss som hade fått något fel. När jag och åkaren var på väg söderut från Petsamo stod bussen kvar och vi hade en nio millimeters Huskvarnapistol. Då sa jag att nu ska vi skjuta sönder fönstren på den där jävla bussen, nu har den stått där länge nog. Åkaren körde och jag tog pistolen och siktade. Precis när jag skulle skjuta stack det upp en lurvig mössa. Då var de där och reparerade!

När fortsättningskrigetbörjade på försommaren 1941 belade finska staten de svenska bilarna med kvarstad. Många svenska bilar försökte, och lyckades, fly ut ur Finland.

Brodern till Sven Danielssons åkare hade en fin boggibil med en 120 hästars hesselmanmotor (ett slags diesel med tändstift), som han gärna ville behålla. Han frågade Sven om han ville hjälpa till att ”rymma” ur Finland med bilen.

– Vi visste att det fanns finska soldater på vägen så vi plockade upp gamla däck bakom hytten. Och soldaterna stod där med bössorna. Jag kröp ner på durken i hytten medan kamraten körde. Jag tror inte att dom sköt mot oss men bilarna som kom efter fick vända. Vi var antagligen dom sista som kom igenom.

Senare visade det sig att finnarna betalade ganska bra för lastbilarna, som ofta var skrot efter den hårda trafiken.

Efter detta tog Petsamotrafiken slut då svenska hamnar öppnades för lejdtrafik.

Sven Danielsson var aldrig,trots sin ungdom och de svåra förhållandena, rädd under den här tiden. Men han minns när han återvände till ett kolmörkt Rovaniemi några månader efter Petsamotrafiken för ett nytt uppdrag: att köra nickelmalm från en gruva i Petsamo åt den svenska staten.

– Det var krig och mörkläggning och jag var 18 år. Då kände jag mig ensam.

Från oktober 1941 och fram till slutet av året körde han nickelmalm med en av femtio nya Volvobilar.

En gång somnade han vid ratten, bilen gick upp på några stenar 
vid sidan av vägen och välte. Sven körde handen genom vindrutan och fick komma till ett tyskt fältsjukhus.

I början av 1942,under fortsättningskriget då finnar och tyskar slogs mot ryssarna på olika front-avsnitt, startade nästa stora svenska transportuppdrag.

Efter påtryckning från högsta ort i Tyskland gav svenska myndigheterna tillstånd för transporter av baracker från svenska sågverk med 150 åkarbilar till finska Salla och Kuusamo vid frontlinjen mot Sovjet.

Mycket kan sägas om det i efterhand. Men de svenska chaufförerna, anställda av svenska åkare som körde för den svenska speditören ASG, visste nog inte riktigt vad det handlade om. En del trodde till och med att det rörde sig om hjälpsändningar. Sven Danielsson, som blivit kvar efter olyckan med nickelkörningen, fortsatte med baracktransporterna.

– Vi hade ju inget att göra med kriget egentligen, säger han.

– Men det blev flyglarm ibland och det hände att vi fick vi köra i kolonn. En gång var jag med om ett bombanfall i Rovaniemi, men det var ingenting. Det var en 50-kilosbomb som slog ner i ett skrotupplag i närheten där vi höll till.

Sven kom i kontakt med ryska krigsfångar några gånger vid lossningen av träbarackerna men upplevde aldrig att de behandlades illa av tyskarna.

– De bodde i baracker och var relativt väl klädda för kylan.

I maj 1942 varträhuskörningen slut. Då var Sven Danielsson 19 år och lämnade Finland för att köra massaved i Västerbotten och Dalarna.

Om chaufförernas insatser under tiden i norra Finland säger han:

– Chaufförsstandarden var rätt så låg på sina ställen. Det var alla möjliga typer. Sjömän, skogsarbetare, murare och till och med en proffsboxare körde. Många var äventyrare.

– Jag vet inte om någonting var bra för mig, jag var ju bara 18 år. Så här efteråt tycker jag att det var en jädra tur att jag klarade mig. Jag var inte nånting för sprit. Nä, jag vet inte om där var något som gjorde mig till en bättre människa.

Men han säger också:

– Jag var ju kung bakom ratten. Den största utmärkelse jag kunde få som ung var att köra lastbil.

David ERicsson

författare och lastbilschaufför

dnbil@dn.se, 08-738 19 61

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt