Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Motor

Femton års väntan på en bil av bomull

Östtyskland tillverkade en bil av plast gjord på bomull och med en motor stark som en el-­tandborste. Väntetiden på en bil var femton år. I den andra delen om världens värsta bilar berättar Christer Gerlach om östtyska Trabant.

1955 började Östtyskland tillverka en bil som inte liknande någon annan. Den var gjord av bomull plus lite restprodukter från trä och kartong. Den hade en motor som var lika stark som en el-tandborste. Den var liten, trång, bullrig, krockfarlig och en miljögangster.

Men det spelade ingen roll. Den sålde strålande.

På 36 år tillverkades och såldes över tre miljoner bilar. Skälet var enkelt. Det fanns ingen annan bil för vanligt folk att köpa. Och väntetiden var mellan sju och femton år.

Trabant är en av bilhistoriens värstingar.

Namnet Trabant var politiskt. Det betyder också satellit och var en hyllning till det sovjetiska rymdprogrammet.

Eftersom Östtyskland var en socialistisk republik så var det regeringen som bestämde att landet skulle tillverka en bil. Man tillsatte en kommitté som i tio år pratade, ritade, planerade och tillsatte andra kommittéer. Allt var politik och planekonomi. Från färgen på lacken till var bilen skulle säljas.

Efter tio år beslöt staten alltså att tillverka en bil av plast gjord på bomull och diverse livsfarliga kemikalier. Skälet till att det blev plast var enkelt. Allt stål som Östtyskland tillverkade tvingades man skicka till Sovjetunionen som skadestånd för andra världskriget.

Civilingenjören Wolfgang Barthel fick i uppdrag att hitta ett alternativ till stålet. Det blev alltså plast.

Barthel gjorde ett efter omständigheterna strålande jobb. Han använde bomull, träflis, kartongpapp, kemikalier och harts vilket är ett medel som används i bland annat lim. Av allt detta gjorde Barthel en blandning som sedan bakades i ett par hundra graders värme och resultatet blev en plastliknande massa som gick att pressa till önskad form. Barthel kallade sin uppfinning för Duroplast.

Duroplasten var hård, böjbar, billig och farlig. Den var farlig att tillverka med diverse giftiga ångor som arbetarna andades in. Och skulle det visa sig tjugofem år senare – plasten var också farlig när man skulle göra sig av med den.

Trabanten baserades på DKW från tiden före andra världskriget.

Östtysklands stolthet, när den lanserades 1955, blev alltså liten, trång och primitiv. Motorn hade två cylindrar, gick i tvåtakt och drevs av lågoktanig oljeblandad bensin och utvecklade 22 hästkrafter. Noll till 60 km i timmen tog 32 sekunder. Noll till 100 var det inte tal om eftersom bilen de första åren inte gick så fort.

Motorn spydde ut avgaser som var ungefär tio gånger farligare än motsvarande bilar i väst.

Att det bara blev två cylindrar berodde på att ockupationsmakten Sovjet begränsade Östtyskland att tillverka fyrcylindriga motorer ­efter kriget eftersom man fruktade att tyskarna skulle rusta upp igen och att fyrcylindriga motorer var ett hot mot freden.

Tiden gick fortare än arbetet med att utveckla Trabanten och den var därför omodern redan när den lanserades.

Det fanns på femtiotalet också bilar utanför östblocket som bara hade två cylindrar och/eller karosser i plast, som Saab 92 och tyska Lloyd.

Problemet var att Trabant höll kvar för länge vid sin ursprungliga konstruktion medan tuff konkurrens i väst drev på moderniseringen.

Staten bestämde hur många bilar­ som skulle tillverkas varje år. Det ledde till brist på bilar och be­synnerliga följder.

Alltså fick den Trabantköpare som ville köpa en bil, anmäla sig på en kölista och vänta som mest i femton år innan bilen levererades.

När så kunden äntligen kunde hämta sin bil med den färg som byrå­kraterna bestämt så kostade den 14 000 östtyska mark. Det motsvarade en arbetares årslön. Så priset var inte problemet. Det var bristen på bilar.

När kunden väl fick sin bil blev den omedelbart värd mer som begagnad än som ny på grund av den enorma efterfrågan.

Eftersom myndigheterna skötte tilldelningen av bilar fick varje nybliven Trabantägare efter två år ett erbjudande att köpa en ny Trabi, som bilen också kallades. Och därmed så frigjordes en begagnad ­Trabi till ett högre pris än en ny.

När Sovjet brakade samman och Berlinmuren föll, och Östtyskland 1990 förenades med Västtyskland utsattes Trabanten för första gången för konkurrens från till exempel begagnade Volkswagen Polo, Opel Kadett, Fiat 127, Toyota Corolla och många andra västliga småbilar.

Då kunde man köpa en hyggligt begagnad Trabant för under tio kronor. Eller plocka en bil som de sista flyktingarna från Östtyskland lämnat på en åker vid gränsen.

I ett sista desperat försök att överleva drog fabriken igång tillverkningen av Trabant i Uzbekistan. Man byggde en enda bil, sedan stängdes också den fabriken.

Eftersom ingen nu ville ha en ­Trabant så skrotades hundratusentals bilar på kort tid.

Problemet var att då frigjordes giftiga gaser. Några forskare laborerade med levande mikroorganismer som man hoppades skulle äta upp plastkarossen ...

Men så gick det några år och Trabanten blev något av en kultbil, och ironiskt nog, en bristvara igen. I dag kan man köpa en besiktigad och körbar Trabant i Tyskland för cirka 20 000 kronor.

Men var Trabanten så dålig som den beskrivs?

Ja!

Mellan 1957 och 1990 tillverkades ändå 3,1 miljoner Trabis. Skälet var att i det socialistiska systemet fanns inga alternativ.

Trabant var vad man erbjöds, ­annars ingenting.

Motor: 594 kubikcentimeter, 2 cylindrar, tvåtakt, 23 hästkrafter.

Prestanda: 0–60 km/tim 32 sekunder, toppfart kanske 100 km/tim.

Växellåda: Fyrstegad manuell.

Bränsleförbrukning: 0,85 liter oljeblandad bensin per mil vid ­blandad körning.