Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Diverse

NONS BOKLÅDA: Omstridd forntid à la Lind

Ales stenar på Kåsebergaåsen i sydöstra Skåne är ett av våra mest kända fornminnen. Den vackra skeppssättningen är också mycket omdiskuterad: Är det en grav som Riksantikvarieämbetet hävdar (några ben har dock aldrig hittats) eller är stenformationen en solkalender; en almanacka från bronsåldern

Bob Lind, som nu skrivit boken "Ales stenar - ur ett arkeoastronomiskt perspektiv" (Stjärnljusets förlag) hävdar att han kan bevisa det senare alternativet. Lind har travat runt platsen, mätt och fotograferat, grubblat och beundrat solnedgångar i tio års tid. Framför sig har han sett ett arkeoastronomiskt byggnadsverk, alltså en stensättning konstruerad efter himlakropparnas rörelser.

Bob Lind kallar sig forskare vilket nog bör naynseras till amatörforskare. I vilket fall har han retat gallfeber på de akademiska forskarna genom att genomföra egna guidningar på plats där han presenterar sina idéer kring stensättningens funktion.

Enligt Lind konstruerades den 67 meter långa och 19 meter breda skeppsformade stensättningen av en bronsålderskultur med goda kunskaper i astronomi. Liknande stenformationer finns på flera platser på jorden och soldyrkan har varit ett viktigt inslag i bland annat maya-, aztek- och inkarikena. Någon liknande solkult har man inte kunnat hitta i Sverige.

Främst är det det avlånga fornminnets båda stävstenar som dragit till sig Linds intresse. Den ena pekar mot soluppgången vid vintersolståndet och den andra mot sommarsolståndets solnedgång. Om just detta tvistar inte de lärde. Vid en första anblick ser det alltså ut som om det ligger något i Linds påståenden om att Ales stenar är en solkalender.

Nu är allt inte så enkelt och Lind har fått ordentligt på pälsen av sina motståndare.

Bob Lind har utmärkt sig på flera sätt genom åren. I början av 90-talet var det cirklarna på de svenska sädesfälten som engagerade Lind som då menade att de var en varning från en utomjordisk intelligens om en kommande kärnkraftskatastrof. "Den enastående tekniken som används när cirklarna i sädesfälten skapas är fullständigt överlägsen vår egen och fjärrstyrs alltid av en flygande farkost med utomjordisk intelligentia ombord", skrev han bland annat. Informationen hade Bob Lind fått under en nattlig meditation inne i en cirkel i Harplinge norr om Halmstad 1993. En cirkel som senare har bevisats vara gjord av några lätt berusade pojkar.

Bob Lind anser sig också vara medial och förutspådde en kraftig ökning av antalet cirkelformationer i Sverige. I själva verket blev det precis tvärt om.

När Lind intervjuades av Skånska Dagbladets reporter Niclas Härenstam 1994 utspelar sig följande samtal:

Lind: - Skidor, säger han plötsligt.

Härenstam: - Va

- Skidor, du åker skidor.

- Nej, inte sedan i femte klass. Jag lärde mig plogsvängen, längre kom jag inte.

- Har du några bröder som åker skidor

- Tja, det har jag, fast inte åker de mer än andra...

- Då är det någon i din närhet som åker skidor, jag ser nämligen skidor när jag tittar på dig. Någonting kommer att hända med en skidåkare i din närhet i vinter.

När jag talade med Niclas Härenstam något år senare kunde han konstatera att skidprofetian spruckit liksom de andra profetior som Lind uttalat under intervjun.

Linds förhållande till vetenskapen och till fakta kan alltså sägas vara något bräckligt. Ett faktum som märks också i boken om Ales stenar.

På en bild i boken står Bob Lind framför den nordvästra stävstenen med en stav i händerna som lutar 70 grader, precis som stenen. Detta skulle enligt Lind vara ett bevis för att stenformationen används som en solkalender. Men lutningen ger bara rätt värden vid åtta av tolv timmar varje dag, konstaterar Linds främsta kritiker Curt Roslund och Jonathan Lindström i en artikel i tidskriften Folkvett 2/02. Problemet är, menar de två, att utslaget varierar med årstiden och inte är till någon större hjälp. För att få rätt tid året om måste stenen luta 55° 23’. Själv är jag mest förvånad över att Lind också återger en teckning från 1777 där den nordvästra stävstenen avbildas närmast liggande vilket visar att den lutning den har i dag knappast är den ursprungliga.

Lind lutar sig tungt mot arkeologiprofessor Märta Strömberg som citeras på nästan varje sida. Sedan några år tillbaka har dock Strömberg tagit avstånd från Bob Linds arbete, vilket han också noterar på den näst sista sidan. Över huvud taget har Lind inte mycket stöd för sina teorier.

Som tankegods och en utmanande partsinlaga är denna rikt illustrerade bok ett stycke intressant läsning för den kritiske konsumenten. Att den också skulle vara lösningen på gåtan Ales stenar är kanske inte lika säkert.

Clas Svahn

Bob Lind vid den stora stävstenen fångad av Ingvar Andersson.